När man hör begreppet media händelse/spektakel nämnas kommer man kanske att tänka på stora bullrande evenemang, så som Eurovisionen, Ishockey VM och Olympiska spelen med ljusshower, musik, underhållsreportrar m.m. som visas på flera tv kanaler runt om i världen.

Göran Bolin(2006) menar att det var när massmedian kom in i det moderna samhället, som median började diktera händelser själva, vilket resulterat i ”media händelser” så som Olympiska spelen, Konungakröningar, Fotbolls VM och andra storskaliga händelser distribuerade av media. Dayan och Katz (1992) definierar media händelser som något som pekar ut centrala värderingar eller aspekter av ett kollektivt minne, vilket målar upp en idealiserad version av samhället som måste bli bestyrkt av allmänheten. Debord (1967,1999) däremot anser att media spektaklet i sig själv förhindrar individen att upptäcka att samhället av (globala) spektakel är delat mellan verklighet och fantasi, där den riktiga konsumenten blir en konsument av illusioner. Enligt Debord är spektaklet en social relation mellan människor som är medialiserade av bilder. Vidare påstår han att spektakel som uppstått under senare tid representerar en ny form av statlig kontroll. Citat av Debord:”the spectacle is the bad dream of modern society in chains, expressing nothing more than its wish to sleep”.

Kellner (2009) anser att vilka händelser som helst kan göras till mediaspektakel och delar in dem i; megaspektakel (krig och terrorism), sörjd för av konventionell media, och interaktiva spektakel (där publiken talar tillbaka och integrerar med varandra). Dahlén däremot delar in medieevenemangen i tre tematiska grundmodeller: contest (tävling), conquest (erövring) och coronation (kröning). Vidare menar han att ett medieevenemang kan innehålla element från alla tre modellerna. Dahlén anser att en viktig betydelse av medieevenemangen är att de symboliskt förenar centrum och periferi, samhällets maktinstanser och folket. Han anser även att evenemangen syftar på att befästa rådande ordningar eller till och med upprätthålla gamla ordningar. Detta kan man se om man jämför t.ex. olika tv kanalers sändningar i olika länder av samma evenemang (händelser tolkade i en viss riktning med eventuellt vissa nationalistiska förtecken).

Vilka sociala funktioner har media händelserna/spektaklen då? Dahlén skriver att pressen tillsammans med andra medier skapar nationalidoler; medierna kanaliserar ett folkligt intresse och ger det en viss form, ett visst innehåll. Han menar att uppkomsten av nationella ligor, cupfinaler och internationella tävlingar är evenemang som via medierna blivit till prestigefyllda händelser i nationernas liv där nya traditioner byggts för att främja den nationella identiteten och stärka den nationella sammanhållningen i tider av snabb samhällsomvandling. Vidare anser han att kulturella evenemang ger en form av kulturell gemenskap och binder samman människor av olika samhällsklasser i en gemensam historia och tradition. Seek och Rantanen (2015) är inne på en liknande linje när de förklarar att; det är den delade känslan som skapar samhällen av åskådare. Att spektaklen erbjuder en plattform för att både individuellt och kollektivt sörja, hata, förakta eller åtnjuta, beroende på vem som tittar och vad man tittar på. Vidare säger de att för att en firarkänsla ska uppnås krävs av medieaktörerna att visa sig intressanta, karismatiska och annorlunda, något utöver det vanliga.

Bolin påpekar att i ett mediespektakel så som eurovisionen handlar det om så mycket mer än endast medieproduktion av tävlingen som ett televisionsprogram och produktionen som en media händelse. I media händelsen inkluderas också artiklar och föreställningar i pressen; andra tv program(nationella tävlingar), tv nyhets rapportering, marknadsföring och reklam, skivsammanställning o.s.v. Mediehändelsen är således inte enbart visad i ett medium utan sammanbinder många medieformer och genres. Det tycker jag förklarar ganska bra varför man i bland blir så trött på en viss media händelse, eftersom man tycker att den finns över allt och i alla medier.

Jag valde denna vecka att läsa Hannele Seeck och Terhi Rantanens artikel “Media events, spectacles and risky globalization: a critical review and possible avenues for future research”. Samt Göran Bolins artikel “Vision of Europe, Cultural technologies of nation-states”, och Dahlén kap.12 “Sport, medier och nationalism”.  Det som fanns som en röd tråd genom alla artiklarna tyckte jag var hur media genom mediahändelser/spektakel upprätthåller nationalismen. Samt hur median bestämmer vad som är värt att veta. Avslutar här med ord av Fiske (1994):”events do happen, but those that are not mediated do not count”.