Artikeln om anställda inom europeisk tv-underhållning gav mig tyvärr mycket lite att vidareutveckla, jag hade svårt att komma in i texten och den lyckades inte åtminstone för mig öppna den forskning som man ville kartlägga.

Teemu Palokangas artikel om Yle och Veijo Hietalas om MTV3 och dess föregångare hade – naturligt nog – fler beröringspunkter i min verklighet.

Perspektivet på reklam-tv som tv-underhållningens räddare i Finland var nytt och låter plausibelt. Konkurrenten Yle har – och har enligt Palokangas artikel alltid haft – ett minst sagt schizofrent förhållande till tv-underhållning. Den ska vara ”engagerande, ställningstagande, aktiverande, irriterande, faktabetonad, informativ” och beskrivs som ”faktaunderhållning, grundunderhållning, insiktsfull underhållning, varmhjärtad underhållning”. Det är sannerligen ingen lätt uppgift att producera tv-underhållning vid Yle, med alla dessa ombytliga riktlinjer. Jag tittar som bäst med andra ögat på Efter Nio på Yle Fem, som är rätt underhållande och faktabetonat, men inte klassas som underhållning utan som ”fakta”. Vänsterradikalerna och Eino S. Repo skulle ändå knappast ha godkänt ett sådant (underhållnings)program. Ett bra exempel på saklig underhållning tycker jag är Yles sjukhusserie Puls (Syke).

1980-talets kultprogram som Dallas, Dynastin, Spedeshow, Velipuolikuu, Hyvät, Pahat & Rumat, Kymppitonni och Napakymppi sändes alla under min värsta tv-tittarperiod som barn och tonåring, så dem minns jag väl. Sociala medias 80-talsmotsvarighet hette MTV (MusicTV) – visst tillbringade man timme efter timme vid skärmen redan då!

Jag hade gärna läst om svensk tv-underhållning i jämförelse. När jag tänker underhållning tänker jag humor, och blir alltid lika fascinerad av hur stor skillnad det är på finsk respektive svensk humor. Finland är inte tv-underhållningens högborg, precis. Dock har jag inte sett de senaste årens succéer Putous och Kingi eftersom jag bott utomlands – håller de bra standard tycker ni?