Jag tyckte von Rimschas och Siegerts artikel var hyfsat intressant i sina allmänna delar. Där de redogjorde för sina forskningsresultat tappade jag lite fokus. Precis som de själva konstaterar kan man inte dra alltför långtgående slutsatser på basen av deras studie, dels för att deras urval var förhållandevis litet och dels för att de valde att göra sin forskning i länder med stark public service. Dock är det med all säkerhet bra att de forskar på detta område eftersom det enligt deras utsago verkar finnas väldigt lite forskning på TV-underhållning. Deras resultat att folk som arbetar inom underhållning inte endast är marknadsstyrda kan väl knappast anses revolutionerande. Vem är så enkelt funtad?

Denna gång fann jag faktiskt Hietalas artikel mest intressant. Jag vet väldigt lite om finsk TV eftersom jag endast ser svensk och italiensk, så det var faktiskt intressant att läsa att reklamtv var så tidigt i Finland och att Rundradion huserade reklamtv hos sig. Det var ju verkligen en spännande lösning!

Jag tänkte stanna på det som von Rimscha och Siegert skriver om populärkulturens möjligheter. Allmänt sagt ses populärkultur ner på av finkulturen. Populärkultur är inte riktigt rumsren, och den har sämre status. Detta bekräftas också av Hietala som skriver att man under efterkrigstiden oroade sig för folkets dåliga smak, och intelligentian tog avstånd från populärkulturen. Rätt talande är också det faktum att mindre forskning bedrivits.

von Rimscha och Siegert skriver att populärkultur kan vara både inkluderande och demokratiserande. Alla får plats i populärkulturen. Populärkultur kan också vara ett forum för social kritik, den kan ge ett utrymme för identifikation och också analys. Man kan leva sig in i populärkulturens personligheter och dra paralleller till sig själv och sitt eget liv på ett sätt som inte alltid behöver vara passivt.

Just detta att alla får plats är vad som gör att populärkultur inte är rumsrent. Kultur ska vara exklusivt och man ska vara tillräckligt insatt för att få vara med. Här kan man analysera med Beverly Skeggs (brittisk sociolog) begrepp respektabilitet. Visserligen kan Skeggs anklagas för att vara för begränsad till brittiska förhållanden och ett viktoriansk ideal, men jag tycker att respektabiliteten funkar som analysredskap. Skeggs utgår från kvinnor och att de ska vara respektabla. De ska inte höras och synas för mycket, de ska inte vara vulgära, de ska kunna föra sig i sammanhang. Förstås är en respektabel kvinna av minst medelklass och gärna välutbildad. Den respektabla kvinnan gillar finkultur. En respektabel kvinna tittar inte på underhållningsprogram. Det gör de icke-respektabla som nog gärna vill vara respektabla. Underhållning är således inte respektabelt. Den imaginära tittaren på Glamour (de vackra och de djärva i Finland kanske?) är en kvinna. Samma visa med andra såpor. Vem tittar på Big Brother och Bonde söker fru? Jo kvinnor som är intresserade av relationer. Om någon man tittar är det kanske för att frun nu tittar. Män är rationella och tittar på bra underhållning, nyheter och dokumentärer.

Jag spetsar förstås till det här. Men jag menar definitivt att det finns en könsmaktsaspekt i varför underhållning behandlas styvmoderligt. Utrymmer här är dock alldeles för kort för några djupare analyser.