I Seeck och Rantanens text kan vi läsa om de s.k. Media Events, Media rituals och riskerna för dem, som uppstått tack vare sociala medier. Tillskillnad från nyheter är media events inte något plötsligt och oförutsägbart. T.ex. Prinsessan Dianas olycka var inget media event ( trots att journalister fanns på plats) däremot var hennes begravning ett media event. Om jag har förstått detta rätt. Andra media events kan varafotbollsmactcher,bröllop ( ex. kungliga) presskonferanser eller uttalanden från offentliga personer. Jag gillade texten, den var intressant men dock lite svårt att få grepp om tyckte jag personligen.
I Bolins artikel behandlas också dessa media events, där Eurovision Song Contest behandlas som ett sådant. ESC är ju väldigt intressant på det viset att trots att det är en tävling för musik är politik en väldigt stor del av den. ESC har blivit ett typ av forum för olika politiska strategier och framförallt europeiska, VAD definieras som europeisk och vilka värderingar är viktiga i Europa. Bolin beskriver också hur ESC behandlas i media och jämför med de tidigare Worlds Fairs där man samlades från olika nationer för att vissa upp sina kunskaper och vad man åstadkommit. ESC liknar ju på det viset i och med att varje nation visar upp sin musik och bjuder på en show. Skillnaden är att vid World’s Fair var man tvungen att vara fysisk på plats medans ESC kan ses över nästan hela världen.
I Dahléns kapitel om Sport, medier och nationalism kan vi också läsa om hur vikigt det kan vara att känna att man tillhör en nation, då i sportsammandhang. Men jag antar att det är samma när det kommer till ESC och World’s Fairs. Och att vinna i något av dessa media eventsen ( ex. ESC eller OS som behandlar extremt mycket i media) stärker den nationalistisa sammanhållning och kanske också självkännedomen, inte bara för att en vinst känns bra utan också p.g.a. hur mycket det faktiskt uppmärksammas i media och hela världen kommer att få läsa om vem som vann. Och det känns bra i hjärtat även om man kanske egentligen inte är intresserad av sport.
Om man jämför Eurovisionen till symboliska sportevenemang, t.ex. norska cupfinalen som Dahlén skriver om (s. 438-440), finns det faktiskt mycket som de har gemensamt.
Det ”perifera” programutbudet är viktigt i båda: Det blir mycket om arrangemangen kring tävlingen, historiska tillbakablickar, dokumentära inslag om uppbyggnaden, intervjuer med dem som jobbar i bakgrunden osv. Hos ett tv-bolag kan det över tid utvecklas en stjärnkult för en kommentator, som även kan vinna en nationell status som sakkunnig.