Silja Lanas Cavadas översikt över dokumentärernas historia vid Yle (2014) är intressant, och det känns fint att dokumentärtraditionen fått en mer än värdig förvaltare med Docventures som tagit dokumentärer flera steg vidare till något mycket mer än enbart tv-program.
Ett bra exempel på agenda setting (Hodkinson 2011, 129) inom journalistik är Lanas Cavadas exempel på dokumentärgruppens ”djärvare val av ämnen” (Lanas Cavada 2014, 152) på 1960-talet. Jag reagerade över att redaktionen valt flera ämnen kring temat utsatta kvinnor – prostitution, kvinnliga fångar, kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Det kan vara ett utslag av redaktionens planerade verksamhet, en enskild journalists specialintresse, en jakt på nya ämnen eller en kombination av dessa – oberoende av vilket så har dessa ämnesval definitivt varit agenda setting.
Lanas Cavadas artikel beskriver Reporadions klimax i dokumentärredaktionens skandalösa temakväll ”Sukupuoli-Suomi (Köns-Finland). Utan att ha sett detta låter det som någon form av föregångare till det jag kallar för Huuto-ilta (Skrikkväll) som Yle sysslar med ibland: temakvällar med kontroversiella ämnen som samkönade äktenskap, finlandssvenskar, Ryssland, hatprat etc. Det är en tradition som i så fall för min del gärna hade fått dö ut. Det handlar om just precis om den polarisering och konfliktsökande som behandlades i kursens föregående tema av journalistikprofessor Jesper Strömbäck: journalister älskar olika åsikter som de kan ställa emot varandra. På BBC har man dragit nya riktlinjer för debatt i vetenskapliga ämnen och slutat ”intervjua knäppgökar” för att inte presentera en falsk balans om två jämbördiga teorier som står emot varandra.
En annan variant av detta är att politiker x säger något i morgonens Helsingin Sanomat, och radions och tv:ns morgonnyheter – utan att göra bakgrunds- och faktakoll – sedan ringer upp politiker y för att få ett svar, som redan på förhand bedömts vara motsatt åsikt till vad politiker x sa. En grupp amerikanska journalister orkade inte längre med denna trötta, slentrianmässiga ”He said, she said”-journalistik och startade fact check-rörelsen.
Appropå debatt i vetenskapliga ämnen, John Oliver ordnar en Climate Change debatt som den egentligen borde se ut.
https://youtu.be/cjuGCJJUGsg
Tack Sofia, roligt att se klippet.
Jag tyckte speciellt om John Olivers kommentar ”You don’t need people’s opinions on a fact”. Tyvärr blir det inte lika enkelt i de fall där saken inte kan vetenskapligt mätas eller det finns olika åsikter bland vetenskapsidkare om vad som är fakta.
Anna, tack för dessa hoppfulla nyheter! Det är en lättnad att journalistik som eftersträvar sanningsenlig nyhetsförmedling har gjort sådana framsteg i både USA och Storbritannien. Jag hade stött på Fact Check tidigare, men har du någon uppfattning om hurdant mottagande det fått bland journalister och den stora allmänheten?
Den här bloggen och diskussionen illustrerar på ett utmärkt sätt hur det finns åtminstone tre (sammanlänkade) nivåer på vilka nyhetsförmedlingens riktighet kan betraktas. Först handlar om sanningsenligheten av de fakta som presenteras, det som de här faktagranskningstjänsterna som Anna tog upp, sysslar med. För det andra handlar det om vinkling eller perspektiv. Och här handlar det givetvis inte (bara) om journalisters medvetna ärlighet eller illvillighet, utan varje artikeltext eller reportage måste ha ett perspektiv för att kunna presenteras. Och för det tredje handlar det om valet av vad som är relevant och viktigt att rapportera i en viss fråga eller mera allmänt som nyhetsvärdigt överhuvudtaget.
Sen är det en helt egen diskussion som man kunde gå in i som forskare, att även en hel del dessa så kallade ”fakta” är beroende på t.ex. forskningens metod och frågeställningar. Detta är ju en evig spänning i kommunikationen mellan journalister och forskare. Journalisterna vill ofta gärna att forskaren berättar entydigt hur saker ligger till (serverar fakta) medan det är en del av forskarkompetensen att vara medveten om sin kunskaps villkor och begränsningar. Man vill gärna uttrycka premisserna för ett uttalande: ”X är sant är sant om vi utgår ifrån att …”. Den typen av komplicerande reservationer vill dock media sällan höra om.