Von Rimscha och Siegert artikel Orientations of entertainment media workers: entertainment media workers – disrespect and neglect var riktigt intressant. Den behandlade ganska mycket underhållningsbranschens påverkan på samhället och fördomar kring underhållning i media, ex. att de bara är ute efter att tjäna pengar. Något som jag fastnade för var att desto mer underhållande ett program är desto mer gynnsamma är reklampauserna, och att i vissa länder är det därför strängare regler när det kommer till reklam under nyheter eller andra faktabaserade program än vad det är när det gäller underhållning.
Hietalas artikel handlare om hur kommersiell tv och underhållning inom television uppstod i Finland. Det var ganska förvånande att läsa att Finland var bland de första som började med kommersiell tv, speciellt innan man hade statsstyrd tv.
I Palonkangas text kan man läsa om faktaunderhållning, på 1960 och 1970 talet i Finland började man experimentera med att tv-program skulle omfatta både underhålling och fakta. Vilket kanske var mer eller mindre ett misslyckande, folk blev upprörda och man ville ha en tydligen gräns mellan fakta och underhållning. Tittarna valde antingen program som handlade enbart om fakta eller program som var enbart underhållande. Vilket då ledde till att man började forska mer om vad som försigick i tittarna huvud, man började se på dem som kunder, konsumenter istället för medborgare, vilket man också kan läsa om i Von Rimschas och Siegerts text. Det låter lite sorgligt men är väl helt enkelt vad som krävs i den konkurrenskraftiga underhållningsbranschen.
Fast faktaunderhållning på 1960/1970-talen av några ansågs misslyckade, så tycker jag att cirkeln snart är sluten igen: Många av BBC:s dokumentärer utnyttjar en programledare eller berättarröst som bakar faktainslagen tillsammans med vitsar eller något annat roligt. Idag görs det kanske på ett annat sätt än under revolutionära 1960-talet, och av andra orsaker. Kan det vara så illa att man inte når tittarna med faktainnehåll annars?