Speciellt Gultungs och Ruges lista över vilka ”kriterier” en händelse ska uppfylla för att nå över nyhetströskeln tyckte jag var intressant. Jag fastnade speciellt för att en del av kriterierna var rätt negativa, som att en händelse blir en nyhet om stereotyper förstärks, eller om det är något hemskt som händer, typ en katastrof eller mord. Galtung och Ruge menar också att händelsers som sker under ett kort tidsspann har större sannolikhet att bli nyheter, deras exempel med att ett land blir bombat är en nyhet men processen kring att bygga upp infrastrukturen igen är inte det. Min tanke är att här kanske den stressade moderna människans ”koncentrationsförmåga” syns – går det inte fort får det vara. Det är inte alla som orkar/ klarar av att intressera sig för en analys av en uppbyggnadsprocess i ett land, men att få en ”kort” nyhet om att landet i fråga blivit bombat är säkert ”lättare” att ta till sig.
Denna typ av längre, analyserande samhällsinformation skapades dock i dokumentärerna Lanas Cavada tar upp. Lanas Cavada beskriver hur man kritiskt granskade samhället man levde i och genom dokumentären som kommunikationsform försökte förmedla information om fabriker som använde sig av barnarbetskraft etc. Massmedia på 1970-talet såg säkert alldeles annorlunda ut, och jag tänker mig att livstakten hos befolkningen var långsammare då – man hade antagligen tid på ett annat sätt att fundera och reflektera över vad en dokumentär vill förmedla. Visserligen finns dokumentärer än idag, men jag har en känsla av att de tappar i popularitet (lite överdrivet kanske, men kan det bero på att dagens moderna människa sällan orkar sitta stilla och koncentrera sig i mer än 15 minuter åt gången…?)
Vad kommer till analysen av två nyhetsmedier har jag valt att analysera nätversionerna av Aftonbladet och Iltalehti samt den norska nättidningen sol.no. Jag har valt dessa medier eftersom de befinner sig i ungefär samma ställning i respektive land och riktar sig till ungefär samma publik. Denna typ av ”skvallerjournalistik” har fascinerat mig så länge jag kan minnas, vilket gör det trevligt att granska dem ur ett mer kritiskt perspektiv under denna kurs. Jag är speciellt intresserad av hur dessa tidningar skapar nyheter av saker som egentligen inte är nyheter (typ – ”Denna trend gör dig sjuk” och så handlar artikeln om hur det är farligt att bränna sig i solen), alltså något man kunde kalla icke-journalistik. Sol.no är en ny bekantskap för mig, medan Aftonbladet och Iltalehti är bekanta sedan flera år tillbaka. Jag kan tänka mig att speciellt Gultungs och Ruges lista kan komma väl till pass i analyserandet – kvällstidningarna brukar ju som bekant försöka formulera exempelvis rubriker så att de väcker ett intresse, ofta genom att använda sig av några av ”tipsen” på listan med kriterier.
Jag tror också dokumentärer har tappat populäriteten, folk ”har inte tid”. Dock har ju flera tidningar på deras webbsida lite kortare kortare inslag, inte som ett nyhetsinslag i tv och inte som en dokumentär utan mer en kort infofilm. Kanske det är det nya? Jag tyckr dock om dokumentärer och de som är faktiskt intresserade av ett visst ämne kollar nog på dokumentärer. Dock är ju granskande program väldigt populära t.ex. trolljägarna, efterlyst, fuskbyggarna med mera. Det är förståss inte dokumentär men samhällsgranskande program.
Jag kommer ihåg att så jag var liten så brukade vi kolla på dokumentärer med familjen på söndag morgonen varje vecka. Tyvärr så verkar det som om dokumentärerna minskar i populäritet, kanske just på grund av att de tar ca en timme oftast utan pauser. En del av den minskade populäriteten kommer säkert från längden, men jag tror att människorna har inte tålamodet mera att sitta stilla för en timme i sträck. Kan helt ärligt säga att jag brukar också nuförtiden kolla telefonen samtidigt om jag kollar något som tar en lång tid. Är det så att dokumentärerna är fördömda att bli bortglömda? Är det mera förnuftigt att göra program som är längre än 22min eller 43min?
En reaktion mot den ökande mängden korta infofilmer? Slow-TV i Norge bl.a. en tågresa på 7 timmar och 16 minuter http://www.nrk.no/presse/slow-tv-1.12057032
Dokumentärerna har kanske ändrat sig, anpassats till de förändrade kraven. Jag blir ofta störd speciellt i brittiska dokumentärer att berättandet inte följer en händelse till slut, utan man gärna flyttar sig mellan olika platser och människor, fram och tillbaka. Ibland kan detta försvaras av kronologin, att B måste ske innan C kan göras, men allt oftare spjälkas scener upp även mot kronologisk ordning.
Fast det är tydligt att dokumentären avbryter en scen för att flytta sig till en annan scen även flera dagar senare, kan voiceover ändå säga något i stil med ”in the meantime”.
Bra diskussion om hur nyheter och dokumentärer kompletterar varandra i rapporterande av snabba och långvarigare skeenden i samhället.
Angående dokumentärernas populäritet: Nu har jag inte bra statistik om deras åskådarsiffror. Jag misstänker dock att de alltid har i en viss utsträckning har varit ett intresse främst för ett välutbildat fåtal. Även fram till 1970-talet var en stor del av TV-tittarna säkert mest intresserade av underhållning, sport och nyheterna (dessa program samlade i alla fall de största publikerna). TV-tittande var dock väldigt populärt. Och med begränsat utbud på bara två kanaler så kunde man ibland inte helt välja bort dokumentärer och aktualtetsprogram om man ville sitta vid TV:n vid en viss tidpunkt. (Naturdokumentären skulle jag säga eventuellt utgör ett undantag.)
M.a.o. tror jag inte att *eventuellt* minskat tittande på dokumentärer enbart beror på detta mytiska förkortade uppmärksamhetsspann utan också på ökat utbud och valmöjligheter
Fast dokumentärer på TV har kanske tappat publik har det varit glädjande att se mängden (mest unga) människor som befolkar dokumentärfestivalen DocPoint in Helsingfors. Att många föreställningar blir slutsålda kan delvis bero på de små biografsalonger som festivalen använder, men jag tycker mig se ett tydligt uppsving i intresset. Bland ”de intellektuella unga vuxna” är det kanske trendigt att se på dokumentärer istället för mainstream fiktion. Festivalen Tempo i Stockholm och CPH:DOX i Köpenhamn är likaså populära, och vanliga filmfestivaler visar allt oftare även dokumentärer. Jag tycker att deras antal i även Finnkinos biografrepertoar har ökat, men har inte sökt efter någon statistik.
Jag vet inte hur utspritt fenomenet egentligen är, om det är något nordiskt eller en allmännare trend i västvärlden.