Anne Koskis artikel ”Överföring med rutans hjälp” gav en historisk tillbaka blick på sambandet mellan politik och television från det att televisionen var ett nytt kommunikationsmedel i vårt samhälle. Det jag tycker var intressant med den artikeln var kopplingen till idag. Dagens politiker har inför det nu aktuella riksdagsvalet mer och mer börjat använda sig av sociala medier för att nå en positiv uppmärksamhet och offentlighet. Fenomenet som sådant upprepar sig i takt med att nya former av mediakommunikation skapas.
Mark Brewins artikel ”The Public Sphere in Network Age” belyser på sätt och vis samma fenomen. På motsvarande sätt som endel politiker ”gjorts sig” i tv och andra inte så görs tabbar i sociala medier av oerfarna politiker. Det handlar om att lära sig hantera ett nytt sätt att kommunicera sitt budskap och sig själv som person. Utgången av en valdebatt i tv handlar inte enbart om det verbala uttryckssättet. Regissören och producenten har stor makt. Val av kameravinkel, bildkomposition och flöde har även en stor betydelse för hur mediakonsumenten uppfattar budskapet.
I inledningen av Jesper Strömbäcks artikel ”Four Phases of Mediatization” kan vi läsa följande citat: ”we in the Conservative Party will continue to rely on our devoted and determined field workers”. Min uppfattning är att även det här fenomenet återkommer idag. De mest konservativa ser att sociala medier, t.ex. Twitter, kommer med kraft. Samtidigt förlitar de konservativa politikerna sig på de traditionellt etablerade medierna.
Personligen tilltalades jag främst av Strömbäck, såväl hans artikel som videodelen. Medialogiken är en form av kommunikation och de bakomliggande krafterna styr med såväl ekonomiska som politiska krav och förväntningar. Hans konstaterande i slutet av artikeln att internet fortfarande är i barnskorna visar på hur snabbt utvecklingen gällande mediakommunikation skett. Mycket har hänt gällande internet och dess användning från år 2008, när han skrev artikeln, och fram till idag.
Jag vill avsluta med två kommentarer jag tagit del av i veckan som båda tangerar vårt ämne. I en diskussion med en väninna om vem av två potentiella kandidater hon skulle rösta på konstaterade hon att jag undrar om A är helt seriös eftersom hen inte varit alls lika synlig som B.
Yles korrespondent i Berlin fällde följande kommentar via sociala medier gällande riksdagsvalet:
”När man följer med den finländska valrörelsen via webbmedier från utlandet skulle man inte kunna tro att det är bara två dagar till ett viktigt parlamentsval. Många massmedier skriver om helt andra saker och HS skriver om hur valrörelsen såg ut år 2011. Onko Suomen vaalikeskustelu todellakin näin vaisu kuin miltä se ulkopuolelta näyttää?”
Vad kan dessa kommentarer tyda på ur vårt sociologiska perspektiv?
Kommentaren om huruvida A är helt seriös när hen inte har synts i media lilka mycket som B är ju ganska intressant med tanke på vad som stod i artiklarna. Här märker man hur viktigt det egentligen är med media och hur mycket kandidaterna gör sig synliga i media.
Håller helt med er båda här – sociala medier är nog viktigare än man kanske först tror, samtidigt som det finns de som litar på att väljarna finns där no matter what. Samma känsla av att det är något skumt på G får man ibland när man exempelvis söker info om ett företag och de inte har en hemsida, det har kanske inte direkt med media att göra – men är det samma känsla av ”vad är fel här?” när man inte hittar den info man söker. Det är lite spännande att tänka att ännu för 10 år sedan var det inget konstigt att ett företag inte hade en hemsida, den som inte har det idag ”finns” inte…