Veckans texter tog upp relationerna mellan media och politik på flera olika sätt. Mark Brewin t.ex. behandlar den offentliga sfären i texten ”The Public Sphere in a Network”. Han förklarar att den nya media teknologin, liksom både de kulturella och ekonomiska förändringarna i samhället har bidragit till att den offentliga sfären ändrat. Att gränserna mellan det individuella och offentliga inte längre är klara och tydliga. Vi kan se det med t.ex. olika chattforum, där man flyttat offentligheten från verkligheten ut på nätet, och man hemifrån sitt lilla krypin ändå sitter mitt ute i offentligheten med sin chatt.  Brewin anser att det i själva verket är den moderna pressen som skapar offentligheten och det offentliga sammanförs genom delade åsikter och intressen, och av medvetenheten om dessa. Medians offentliga roll anser Brewin bland annat, kommer från kritisk reflektion, att det inte finns några formella gränser för offentliga diskussioner. Allt är öppet för kritisk granskning. Man kan fråga sig, är media publiken kompetent att skapa denna kritik och är media texterna sådana som kan skapa en aktiv demokratisk offentlighet. Brewin anser att det är just därför kritik av den moderna demokratiska politiken ofta förvandlas till en massmedia kriticism.

Enligt en intervju med Jesper Strömbäck gjord av Sveriges television, anser även han att mycket av den information som medierna tar upp är kanske inte den typ av information som människorna behöver utan den som är mest eftertraktad för att fånga människornas uppmärksamhet. Strömbäck anser även att journalisterna har en stark tendens att gestalta politiken som ett spel (med vinnare och förlorare) snarare än som sak (där man fokuserar på viktiga frågor att förbättra samhället). Risken med att gestalta politiken som ett spel menar han är att förtroendet för både politiken och medierna minskar. Strömbäck menar också att medierna påverkar verkligheten i allra högsta grad, genom att medierna väljer vad som ska tas upp och hur, samt hur de ska fånga vår uppmärksamhet. Medierna är idag självständiga institutioner och styrs idag av sina egna behov anser Strömbäck.

Enligt Anne Koski däremot som har forskat om politiken i televisionsprogrammen i Finland, har den finländska televisionsverksamheten ända från början styrts av politikerna, och de olika partierna har genom åren tvistat sinsemellan om mediaproduktionen. Redan under 1960-talet började man nämligen producera program i Finland som koncentrerade sig på den politiska processen och program där man ifrågasatte rådande sanningar. Målsättningen blev uttryckligen att väcka samhällelig debatt. Finlands förhållande till Sovjetunionen har dock bidragit till att yttrandefriheten varit begränsad på media fältet. Så småningom blev ändå redaktörernas attityder allt mera kritiska mot politikerna. Och tack vare kanalkonkurrensen och att redaktörerna började uppfatta sin uppgift till att tjäna allmänheten, gick vi på 1990-talet in i ett medievälde. Makten i förhållande till politikerna övergick inte enbart till journalisterna i olika medier utan i allt större utsträckning till reklambyråerna och PR-proffs, vars specialkunnande började reglera hur politikerna uppträder i den politiska offentligheten.

Jesper Strömbäcks artikel ”Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics”, behandlar medialiseringen av politiken. Strömberg menar att medialiseringen härrör sig till förändringar förknippade med kommunikationsmedia och dess utveckling. Därmed har han delat in själva processen i fyra delmoment eller faser. Den första fasen av medialiseringen är nådd när massmedia utgör den viktigaste källan av information och en kommunikationskanal mellan befolkningen och politiska institutioner och aktörer. Den andra fasen är nådd när media har blivit mera oberoende av staten och andra politiska organ och börjat styra enligt media logik. I den tredje fasen fortsätter median att vara den dominerande källan av information och kommunikationskanal mellan sektorer i samhället, men självständigheten av median ökar ytterligare och de har blivit så pass självständiga och viktiga att andra sociala aktörer måste anpassa sig till dem. I den sista och fjärde fasen uppfattas median som extern och politiska aktörer känner till nödvändigheten av att anpassa sig till media logiken och deras åsikt om nyhetsvärdighet. Det som Strömbäck förklarar verkar vara en process för median att slå sig fri från staten och politiska aktörer och bestämma själva över sitt utbud.

Som avslutning vill jag säga att, jag hoppas verkligen inte att Jesper Strömbäcks framtida skräckscenario slår in; om att det förekommer en nyhetsökande grupp som konsumerar allt mera media än någonsin medan en annan grupp väljer att helt negligera nyhetsmedia. Vilket troligtvis skulle leda till ökade kunskapsklyftor, ökade deltagarklyftor och försvagad social sammanhållning och att vi troligtvis skulle leva allt mera i vår egen verklighet, beroende på vilka medier vi konsumerar.