Jesper Strömbäck skriver i sin artikel ”Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics” om medialiseringen av politiken. Ju större grad av medialisering, desto större självständighet har media från de politiska institutionerna och aktörerna. I fas ett fungerar media som en förmedlare, medan media i fas två redan fått en mer tolkande roll. De politiska aktörerna blir tvungna att anpassa sig efter medierna och förbättra sin kompetens inom kommunikation och nyhetshantering. I fas tre är det Strömbäck kallar för ”media logic” även närvarande i själva styrandet och i de politiska processerna, makten har förflyttats från politiken till medierna. Kampen om makt/kontroll mellan media och politik är även något som Anne Koski diskuterar i sin artikel ”Överföring med rutans hjälp”. Hon beskriver politiken i finländsk TV och menar att kampen om den politiska offentlighetens gränser ständigt pågår.
Strömbäck påpekar att ju mer självständig media blir från politiken, desto mer ökar kommersialiseringen. Om mediernas behov blir överordnade andra behov i samhället går det för långt. Mediernas uppgift är att förse medborgarna med den information de behöver för att kunna fatta beslut. Tyvärr övergår medierna allt mer till att förmedla information som väcker uppmärksamhet, istället för att förmedla den information medborgarna behöver och vill ha. Han kritiserar medierna för att koncentrera sig allt mer på det politiska spelet än på de politiska sakfrågorna. För stor koncentration på det politiska spelet leder till minskat förtroende för medierna och minskat intresse för politik, som även i det långa loppet leder till ett minskat behov av nyhetsmedier. Strömbäck anser det oroväckande att allt fler väljer bort nyhetsmedier och menar att det finns en ökad uppdelning i de som är ”nyhetssökare” och de som är ”nyhetsundvikare”. Detta leder till ökade kunskapsklyftor och en försvagad sammanhållning då vi lever i olika verkligheter beroende på vilka medier vi använder och hur mycket media vi konsumerar.
Strömbäck menar att ryktet om de traditionella massmediernas död är överdrivet. Internet används som ett komplement till traditionell media. Den information som finns på nätet har sitt ursprung i de traditionella medierna. Det innehåll på nätet som når ut till en stor publik är ”återpackat”, medan det som är unikt på nätet når ut till en snävare publik. Internet må nå ut till en stor publik, men det som inte tagits upp i de traditionella massmedierna, gör sällan det!
Mark Brewins artikel ”The Public Sphere in a Network Age: Rethinking the Relations between Self, Media, and Political Community” handlar om det nya nätsamhället där individen blivit viktigare än gruppen och där vi är allt mer egoistiska och tänker mer på vår egen lycka och framgång än på gruppen och samhällets bästa. Globaliseringen och den nya informations- och kunskapsekonomin har förändrat hur vi ser på media, men också hur vi använder media. Hur är ett samhälle där massmedierna inte spelar lika stor roll mera, då medborgarna inte längre bara är publik utan även producenter? Är medborgarna tillräckligt kompetenta för att ta över journalisternas roll som ifrågasättare och kritiker? Brewin beskriver uppkomsten av nätverk som länkar användare med varandra utan massmediernas inblandning och där subkulturer och minoritetsgrupper fått större möjligheter och mera frihet. Jag tror att det Brewin beskriver i sin artikel är att individerna inte nödvändigtvis behöver själv vara de som ifrågasätter och kritiserar medieinnehållet, utan att det även finns konkurrerande nätverk som håller reda på varandra. Politiska aktörer och myndigheterna får det svårare att kontrollera mediemiljön. Han listar dock tre sätt som kan användas för att upprätthålla kontrollen; att ha makt över reglerna, att ha makt över uppmärksamheten och att ha makten över framgången.
Det här med hur vi använder media, vilka medier vi använder och att detta leder till ökande kunskapsklyftor intresserar mig. Det finns något där i veckans läsning som jag ännu inte kan sätta fingret på, men som kunde vara mitt tema för uppsats och nyhetsbevakning!
Hej!
Jag funderade kring meningen ”Tyvärr övergår medierna allt mer till att förmedla information som väcker uppmärksamhet, istället för att förmedla den information medborgarna behöver och vill ha.” Är det din tanke? Eller tycker du att det är vad Strömbäck menade? Jag undrar nog vem det är som bestämmer vilken information medborgarna behöver och vill ha? Jag antar att man får det man vill ha. Idag speciellt ödslar man ingen tid på media man inte vill ha. I alla fall inte jag. Sedan kan det visserligen vara så att man/jag väljer utgående från kriterier såsom underhållningsvärde och förströelsepotential, och inte utgående från hur informativt det är eller analytisk kvalitet. Emellertid vill jag inte ha någon översittare som bestämmer vilken information jag i egenskap av medborgare behöver. Det är jag intelligent nog att avgöra själv. Fast visst inser jag att det kan finnas en fara för en ny form av utslagning av folk som helt enkelt inte kan och orkar söka upp och ta ställning till information.
Tack för din kommentar! Det var nog vad jag tolkade att Strömberg menade i filmklippet och sin artikel. Att medier tenderar att sätta mer tid på det politiska spelet och föra fram sådant som väcker uppmärksamhet och leder till större publik. Än att diskutera sakfrågor som medborgarna egentligen skulle behöva få information om för att kunna fatta egna beslut. Det är ju bättre t.ex. att känna till Stubbs åsikter i olika sakfrågor än att känna till innehållet i hans garderob.
Det är just det med att folk inte ödslar tid på allmännyttigt innehåll, utan endast sätter tid på ett urval enligt eget intresse som är intressant. Är folk tillräckligt intelligenta för att själva avgöra eller leder det till ökade klyftor?
Som jag kommenterade till Anna Weissenbergs blogg så reagerade jag också på det pateranlistiska i uttrycket ”informationen som medborgarna behöver”. Dock kan jag inte riktigt dela Janas optimism om att all information som man kan behöva finns lätt tillgänglig oberoende av hurdana val journalister och olika medier gör.