Vilken bra tidpunkt att diskutera media och politik! Valtider och stora nyhetshändelser hör till de sammanhang då journalistik känns som allra mest relevant och viktig.
Jesper Strömbäcks artikel Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics (2008) nostalgiserar kring hur de svenska veteranpolitikerna Erlander och Ohlin tänkte om tv:s intåg i de svenska hemmen år 1962. Gunther och Mugan (citerade av Strömbäck) skriver år 2000 om hur tv har blivit den mest dominerande nyhetskällan för största delen av befolkningen. Tanken om tv:s dominans känns kanske förlegad år 2015, men faktum är att just i valtider är tv plötsligt ett medium som är mycket svår att räkna bort. Visst vill man se åtminstone en stor valdebatt på tv? Och valvakan, med staplarna och Göran Djupsund! Tidningar och radio blir ohjälpligt efter i valtider. Internets betydelse har naturligtvis ökat även i val, idag är det norm att alla stora seriösa media bör ha en egen valmaskin på nätet. Och det tredje obligatoriska inslaget är valreklamen i gatubilden. Den produceras förstås inte av media utan av partierna själva, men intressant i alla fall att notera att valaffischernas popularitet håller i sig även idag.
Strömbäcks beskrivning av de fyra medialiseringsfaserna beskriver samtidigt en demokratiutveckling. I Svt-klippet talar Strömbäck lite om vad som händer efter de fyra faserna, då medias makt har blivit lite för stor och rapporteringen alltför ofta handlar om det politiska spelet istället för sakfrågorna.
I samma klipp talar Svt:s programdirektör Robert Olsson om något som jag personligen tycker är väldigt viktigt, att public service-uppdraget bland annat består i att ge medborgarna den information de behöver för att fatta sina egna beslut.
Jag tycker Yle kunde ta modell av Svt och aktivare mäta hur väl man möter sitt uppdrag. Benchmark med sex månaders mellanrum – ger vi faktiskt medborgarna den information de behöver? Är det det som styr oss? Eller är det konkurrensen, lyssnar-, tittar-, besökarsiffrorna? Det demokratiska uppdraget är väldigt klart och tydligt i valtider, men mellan val är det grumligare och det finns definitivt utrymme för förbättring.
Den svenska politikveckan i Almedalen, där diskussionen mellan Strömbäck och Olsson är inbandad, är för övrigt ett bra exempel på hur demokratiuppdraget kan mötas. Både media och politiker strävar där efter att tala om sakfrågor, så som Jesper Strömbäck efterlyser. I Finland har vi motsvarande i Finlandsarenan som ordnas i samband med Pori Jazz.
Jag rekommenderar starkt denna debattartikel av Jesper Strömbäck och Olle Wästberg, där de varnar om hur förändringarna i mediefältet kan leda till kunskapsklyftor och polarisering. En intressant analys av mediakonkurrens, sociala media, nyheter och demokrati.
Hej!
I detta val har jag inte röstat efter hur medierna presenterat kandidaterna (bor på Åland). Jag har helt klart röstat efter någon slags nätverksprincip. Visserligen är Åland väldigt speciellt på så sätt att de kandidater jag inte känner personligen, så känner jag någon som känner dem. Således ligger kandidaterna högst ett led från mig. Jag har lyssnat på folk i min bekantskapskrets, läst insändare de skrivit själva och sedan bekräftat den uppfattning jag redan hade. Jag har inte varit partitrogen i detta val, utan röstat på den individ jag tror blir bäst.
Det har varit intressant att se hur speciellt de yngre kandidaterna verkligen nätverkat. De har valt strategiska platser, företag och också personer de besökt personligen för att etablera en kontakt och sedan säkerligen hoppas på att detta nätverkande genererar ringeffekter.
Av de åländska medierna är mitt förtroende störst för Ålands radio som ju är public service. Båda tidningar har en alldeles för tydlig politisk agenda. Jag tycker således att public service har ett uppdrag i att försöka vara så neutralt som möjligt. Men jag kan personligen inte påstå att jag en endaste gång i mitt liv röstat på basen av information erhållen från public service. Och jag har röstat många gånger 🙂
Jag som också bor på Åland kan hålla med Jana om hur man går till våga vid ett val. Det är inte medierna som styr utan precis som hon säger nätverkandet. Tidningarna här håller jag med om att har sina politiska vinklingar men jag glömmer ofta bort radion då sändningarna sker under min arbetstid. Podcaster funkar bra men jag är för bekväm för att lyssna efteråt…. Precis som Jana är jag inte i detta val partibunden utan tänker rätt person på rätt plats. Är detta tänk relaterat till det lilla samhälle vi lever i eller till att närheten till vekligheten är mer verklig än vad medierna sänder ut? Är små samhällen mindre beroende av media i relation till politik än större samhällen?
Tack Jana och Cecilia för insikter i åländskt väljarbeteende! Det skiljer ju sig markant från riket, där få känner eller ens har möjlighet att träffa sin kandidat. Följde ni med någon valvaka, i så fall vilken? Har ÅRT egen valvaka, och vad behandlas i den i så fall?
Till Cecilias fråga om media och politik i mindre samhällen: jag tror definitivt att medborgarna i mindre samhällen har lättare att få information om politik utan media som mellanhand. Men risken för att informationen är vinklad är större då den kommer från politikerna själva. Därmed inte sagt att inte medierna också vinklar information. Nyheter som är negativa för politikerna kommer dock fram främst genom media, och de är ju viktiga för medborgare att ta del av.
”[A]tt ge medborgarna den information de behöver för att fatta sina egna beslut” låter både bra när det yttras av utomstående observatörer men blir lätt också lite paternalistiskt (särskilt om yttrycket används av representanter för media). Hur besluts vilken information som är väsentlig och tillräcklig för informerade beslut?
Sant! I Yles fall kan man argumentera att de folkvalda i form av Yles förvaltningsråd har mandat av medborgarna att dra riktlinjer för vilken information är väsentlig och tillräcklig. Men förvaltningsrådet har (som tur!) de facto inget att säga till om då det gäller redaktioners egna riktlinjer och beslut, så i praktiken är det argumentet alltför långsökt. Så svaret på frågan är: det besluts av de journalistiska ledarna, som i sin tur styrs av de enskilda mediernas riktlinjer.