Om ett land – låt oss säga Finland – har en framgångsrik idrottare i sina färger tycks det vara naturligt att kalla personen finne eller finländare, oberoende av födelseland, etniskt ursprung eller nuvarande bostadsort. Om inte annat blir hen vårt lands representant, Finlands Hetemaj (oberoende av att han föddes i Jugoslavien). Det är sällan tidningarna känner behov av att jubla över den sovjetfödda Alexei Jeremenkos skickliga spark eller den tyske Nico Rosbergs framgångar, men det händer undantagsvis.
När det blir frågan om en person från helt annorlunda omständigheter ställs situationen upp och ner, och plötsligt uppstår det ett starkt behov att poängtera främmande ursprung. Det var ett gäng utländska ficktjuvar som invaderade staden, och man misstänker en nigeriansk medborgare för rånförsöket. Naturligtvis vill och får tidningen inte framföra rasistiska eller utpekande detaljer, men ibland kan bortlämnande av valda bitar av information räcka till för att skapa en viss bild hos läsaren. En taxichaufför delade sin irritation med mig efter att vi hört radionyheterna rapportera om ett våldsbrott utan att nämna gärningspersonens ursprung: Han hade en säker uppfattning om var brottslingen (definitivt han!) hade kommit ifrån och vart han borde skickas igen. Det som gjorde chauffören rasande var att det inte i nyheterna sades rakt ut at det var frågan om – enligt hans åsikt – en invandrare, utan de skyddades av det orättvisa samhället vad de än gjorde.
Den cirkulära sociokulturella modellen av media som Hodkinson skriver om tvingar mig att försöka analysera vad som egentligen händer i ovannämnda situationer. Hittar inga klara svar, men hoppas mitt tänkande blir mer nyanserat under kursens lopp. Jag ser det som mediesociologins uppgift att beskriva och söka förklaringar till dessa komplicerade processer där massmedia och individer är inblandade i många olika roller.
Några aspekter som jag kom att tänka på:
- Media bidrar till sammanhållningen och den nationella identiteten (likaså regionala, språkliga osv) genom att skapa en koppling mellan gruppen och några framgångsrika och uppskattade personer. Förstås vill man då undvika att associera de ”ruttna äpplen” till samma korg. Om medias motiv är att skapa positiva idéer om sig själva hos mottagarna, för att förstärka nationen, eller de helt enkelt gör det ”automatiskt” utan att lägga märke till det, har jag inga svar på. Så klart påverkar ordvalet mottagarna och den sociokulturella omgivningen, men journalisterna är själva produkter av det. Både skaparna och mottagarna reflekterar över gruppernas väsen så som Thomas Ziehe har påpekat.
- Om ordvalet är medvetet kan det också vara kalkylerande: Jag antar att det går att räkna ut vilka ord på löpsedlarna ökar försäljningen. Helt annorlunda ordval kan i sin tur användas av ädla skäl, för att öka förståelsen mellan de etniska grupperna och jämlikheten i samhället.
- Mottagaren är en viktig del av processen, börjande från Shannon & Weavers modell år 1949. Därför är det väl viktigt att media formar sitt innehåll så att den når mottagaren (och passar in hos hennes tänkande)? Kanske blir ordvalet bara ett oskyldigt försök att tala mottagarens språk, säga sakerna så som mottagaren själv skulle uttrycka dem.
Väldigt bra tankar. I den här problematiken blandas mikro och makro ihop på ett sätt som är jättesvårt för en enskild individ att greppa, tycker jag. Med det menar jag att en enskild redaktörs/rubriksättares/redaktions/ordval är så mycket mer betydande än bara en enskild handling, en stunds funderande vid datorn om ”vilka ord ska jag välja för den här notisen?” Alla dessa val bidrar till att skapa en struktur.
Därför har redaktören/rubriksättaren/redaktionen ett enormt ansvar, och det ansvaret glöms väldigt ofta bort för det är så himla bråttom med den där rubriken eller notisen. Man spottar ur sig så många tecken per arbetsdag och arbetet är så rutinmässigt att man fjärmas från hur betydelsefulla de enskilda valen och handlingarna är i den stora strukturen.
I bakgrunden finns också makronivån som är att journalistikens uppgift är att värna om demokrati och jämlikhet. I synnerhet gäller det uppdraget public service och stora, seriösa dagstidningar (för övrigt tycker jag det borde omfatta all media). Väg sen den mot att publiken tycker det är konstigt att man inte nämner hudfärg på en misstänkt brottsling – knepigt! Jag tycker i alla fall att motivet ”demokrati och jämlikhet” bör vara starkare än till exempel motivet att skapa positiva idéer om sig själva hos mottagarna. Men alla som arbetar inom media har inte samma motiv.
Tack för bra kommentarer, Anna, som hjälper en att tänka på verkligheten bakom nyheterna. Den cirkulära påverkningsmodellen börjar se ännu mer verklig: Den stressade redaktören/rubriksättaren påverkas av sin bakgrund och omgivning på ett sätt hen inte kan väntas vara medveten om eller reflektera över när texten skall produceras snabbt. Man kan också tänka sig att en viss media har valt personal som passar in med dess linje och politik, så att de omedvetet valda orden på ett indirekt sätt motsvarar publikationens åsikter.
Väldigt spännande bloggtext och kommentar.
Vi kommer ju att beröra det här med sporten, etniciteten och nationen senare i temat om mediahändelser. Det ligger säkert en hel del i det du säger att man gärna tonar ned ett utländskt ursprung av idrottshjältar vars framgångar man vill se som en nationell angelägenhet. Samtidigt funkar etnisk bias även på det fältet så att vinnande idottsmän (ja, oftast män) med utländskt ursprung tenderar att inte få helt samma nivå av hyllande och uppmärksamhet i massmedia som idrottshjältar av majoritetsetniciteten, inte bara i Finland utan även i andra länder.
Ditt exempel med taxichasuffören är både belysande och komplext, även blott på nivån av ”hur borde journalisterna göra?” T.ex. i Sverige lät ju media länge bli att nämna gärningsmäns tillhörighet till minoritetsetniciteter i brottsrapportering. Men i längden bidrog det till radikalisering av rasistiska diskurser, när denna praktik blev känd, och ett element av konspirationsteori kom till på liknande sätt som hos din taxichaufför.
Jag hoppas också att kursen kommer att erbjuda diskussioner där vi kan utveckla vårt tänkande i bl.a. dessa frågor.
Tack! Det känns nog komplicerat att veta vad som är bäst, när alla alternativ verkar dåliga. Undrar om någon har jämfört publicitet för samma idrottsprestation mellan en infödd och en inflyttad idrottare. Där finns säkert skillnader både i ordval som i volym, fast för några idrottare del får jag känslan av att man helt glömmer bort att de är invandrare. (Som i sig är bra, tycker jag, men samtidigt skulle jag gärna se positiva nyheter om invandrare istället för ett negativt bias.)