Jag tyckte förvånansvärt mycket om Koskis text eftersom den gav en väldigt tydlig och genomgående analys av YLEs och MTVs nyhetssändningshistoria, vilket jag trodde från början skulle vara det tråkigaste att läsa om. Texten gav ändå mig något nytt att tänka på, det var i största grad nytt information för mig. Politiseringen av median är i allmänhet något intressant, och jag fann det fascinerande att MTV inte fick ha nyhetssändningar från början. Tycker att det faller lite konstigt med tanken om yttrandefrihet och tanken om att median skall agera som fjärde statsmakt etc. Personligen känns det konstigt att under etermedians första årtionde var det bara ett statsägt bolag som fick yttra sig om dessa saker inom etermedian.
Brewins text, särskilt där han pratade om Hedges tankar om att det finns två subgrupper inom publiken som tar sig del av median var intressanta. Hedges anser att majoriteten av publiken är antingen för lata eller dumma att se sanningen bakom nyheterna medan en märkvärt liten grupp kan se genom nyheterna och förstå dem på en djupare nivå. Det här verkar i sin grund vara en ganska aggressiv indelning, men särskilt i dagens värld där vi bombaderas av olika nyheter från alla håll kan det vara mycket sanning i det. Har dagens medborgare tid att börja avkoda ens hälften av alla nyheter som de ser? I samma stycke diskuteras också bl.a. Habermas tankar om att dagens media inte alltid kan förse medborgarna med den information de behöver; en ganska skrämmande tanke med tanke på nyhetsflödet vi drunknar i.
Strömbäcks text samt videoklippet från SVT var mycket givande. Texten gav en mera teoretisk bild på medialiseringen av politiken medan i SVTs klipp var det mera tal om det praktiska. Klippet ansåg jag vara intressant just på grund av det praktiska närmandesättet. I den pratades det mycket om att median presenterar allt oftare politiken som ett spel, en tanke jag kan hålla för fullt med om. Det verkar som om alla artiklar o.dyl. är oftast skrivna som de; tankar om vem som vinner, vem leder debatten, vem som ansvarar för vad. Politiken försöks göras till underhållning av ett slag känns det som. Samtidigt verkar politikerna själv också framhäva sig i median, och göra sig till kändisar av ett slag. Politiker står på framsidan av tidningar som inte handlar om politik/nyheter och de uppträder på TV i underhållningsserier. Det verkar som vi i Finland är ganska långt in på Strömbäcks olika faser av medialisering av politiken.
En extra kommentar; jag höll på att tänka på övningsuppgiften och sökte mig fram till en livevideo av CNNs nyhetssändning som pågår runt dygnet. Jag hade tur med mig för att det var just den dagen då Hillary Clinton hade angett att hon är en kandidat för presidentvalet i USA 2016. Hela dagen var det olika nyheter om detta, det var olika experter som diskuterade henne och hennes bakgrund, hennes personlighet, hennes klädstil, hennes barn och barnbarn osv. Bara en liten del av tiden ägdes åt att diskutera hennes politiska bakgrund och åsikter samt om hennes valprogram. Känns lite bakvänt och onödigt att diskutera mera om klädstil än om hennes politiska bakgrund. Relaterar känslan till Jutta Urpilainen och hennes nätstumpbyxor samt media fiaskot som efterföljde.
Det att politiker framställs i median som kändisar och att man lägger så stor fokus på deras privatliv istället för deras politiska syner tror jag att kan vara både negativt och positivt. Det finns säkert många politiker som försöker bli mer omtyckta av människor genom att dela med av sitt liv och därmed få människors sympati genom att visa att de är ”vanliga” människor, eller genom att medvetet visa sig i offentligheten på ett sätt som de vill att människorna skall se dem på. Om det då är av eget initsiativ som de är så synliga i median tycker jag det kan vara helt okej att man på det sättet får en lite personligare bild av dem, men politiker som blir trakasserade i media och som inte själv är med om att skapa sin image, tror jag ofta blir utsatta för att människors åsikter om dem bara baserar sig på skvaller och kommentarer tagna ur sitt samanhang, som gör att det blir väldigt svårt för dem att presentera sig trovärdigt i politiska sammanhang (tex. som fallet med Juttas strumpbyxor).