Av de båda texterna fastnade jag snarare för Hodkinson än Petersen , delvis för att jag hade svårt med danskan och det gjorde det svårare att ta in det hela. Men Hodkinsons text kändes mera samhällsinriktad på något vis och kanske mer applicerbart inom sociologi, iallafall för mig, vilket förstås också kan bero på missar i förståelsen av Petersens text från min sida. Dessutom kändes Petersens text väldigt föråldrad eftersom den är från 2000 och då var det som kallades media en helt annan sak än vad det är idag.
Förut var det snarare journalister och redaktioner runtom i världen som stod för masskommunikationen och det var mera envägskommunikation än vad det är idag.. Idag kan nästan vemsomhelst nå ut till flera miljoner, om man har något tillräckligt intressant vill säga. Nya mediernas framfart har också gjort att interaktivitet blivit allt viktigare, med det menas att användarna och läsarna ska kunna ha åsikter, kommentera, reflektera över, och påverka det dem läst och också få respons tillbaka av journalisterna. Så förutom att vem som helst kan sprida ”information” ( vad som är fakta och vad som är trams är en annan diskussion) är det också lättare att påverka journalisterna och de som faktiskt jobbar med media och kommunikation dagligen.
I första figuren i Hodkinsons text fungerar media som en form för samhället, vilket kanske var riktigt före internetets tid, folk hade tidigare inte möjlighet att själva aktivt påverka och interagera med och inom medier, men jag tror ändå att media var en reflektion av samhället ( som i andra figuren), eftersom olika medier ( ex. tv-kanaler, redaktioner) förstås ville svara på publikens förfrågan) Och Hodkinsons figur 3 om media och samhället fungerar mer naturligt kretslopp har blivit allt mer applicerbar de senaste åren.
En sak som jag direkt kom att tänka på var när man i folkmun säger att ”det är mediernas fel” när vi har förvrängda bilder av kroppsideal, våld o.s.v. Det är ju faktiskt inte medierna som bara hittar på saker, utan de svarar faktiskt på efterfrågan. Eller vad tycker ni om detta?
Angående Petersens text tyckte jag att de olika centralområdena media har var intressanta, samt medias roll i samhället och media som en makthavare/skapare. Jag tyckte den var riktigt tänkvärd text men jag tror tyvärr att en hel del intressanta beståndsdelar av den for mig förbi på grund av språket, men kanske om den läses igenom ett par gånger till.
Ellinor
Hej!
Jag tycker inte heller att medierna bara hittar på förvrängda kroppsideal och våldskultur, men försvaret att ”vi bara ger publiken det den vill ha” inte är hållbart eftersom media i egenskap av tredje statsmakten (eller fjärde, beroende på vem man frågar) har ett ansvar. Makten förpliktigar. Media kan inte låta sig styras så där bara av kosmetik-, mode-, film- eller spelindustrin, utan måste ta sitt ansvar för att inte påverka barn och unga på ett osunt sätt. Men tyvärr tar inte mediabrancshen sitt ansvar på allvar, särskilt inte den kommersiella delen av branschen.
Jo jag håller med dig, menar inte att media bara följer strömmen och inte har något ansvar eller någon påverkan men att medierna snarare har reagerat på samhället. Media är ju både public service ( där ansvaret ligger hos journalisterna, makthavare, stora företag m.m) men också väldigt kommersiell och tabloidiserad där syftet snarare är att underhålla och skapa klickmonster än att informera. Nu kan i stort sett vem som helst sprida information genom ett eller annat sorts medium, och ”vem som helst” har inget ansvar att fostra någon. Det är kanske här det kritiska tänkandet är mer eller mindre en förutsättning 🙂
Jag tycker också det där med att median påverkar negativt på vad till exempel barn lär sig om våld från medier är en intressant diskussionsfråga eftersom det ju som Hodkinson skrev i sin text är så att media är en representation av samhället, och det som visas i median ju är en del av sanningen och därmed inte något som inte alls stämmer. Det som är en annan fråga är vem som har ansvaret för vad barn ser och där tycker jag att det nog är upp till föräldrar och andra vuxna i barnens liv att på bästa möjliga sätt skydda och tala om för barnen om saker som kan bli förvirrande om de bara hör och ser om dem från olika medier.
Håller helt med dina tankar. Idagens läge med det konstanta ”hotet” från Ryssland och dess effekter på barn har ju inte tagits upp så ofta inom medier, men kan nog från erfarenhet säga att medians makt är otagligt stort även för barn. Barn saknar ju kunskap om hur man ska tolka medier o.dyl. och p.g.a detta kan det vara skrämmande för barn att ta sig en del av traditionell media med sina våldsamma bilder och nervösa politiker. Det finns ju förstås en skyldighet från föräldrarnas sida att prata om dessa saker men det kan vara en omöjlighet för många.
Summa summarum; barn och media är något väldigt intressant särskillt i dagens medialiserade värld.
Jag anser att det är medierna som svarar på en efterfrågan och rättar sig efter folket, och därför representerar de egentligen bara allmänna åsikter, tankar och intressen. Riktigt så svartvitt är det självklart inte, för nog påverkas man lätt. Men att skylla allt som gått snett på just medier tycker jag inte är helt rimligt, eftersom att alla medier upprätthålls av helt vanliga människor.
Ja, det är förstås på föräldrarnas, och kanske delvis skolans, ansvar att skydda barnen samt att lära dem urskilja på fakta och strunt. Det är lätt att säga ”jamen media”, som att det skulle vara ett skillt fenomen, men det är ju faktiskt vi som är media, vi både skapar, tar emot reagerar och påverkar vad media är.
Jag håller delvis med. Att skylla allt på ”media” är kanske inte helt rätt och känns aningen diffust (vem är media?). Jag tycker dock medier, speciellt de som når ut till större massor, borde också ha ett större ansvar en enskilda individer. Det som media ”sänder ut” kan ha väldigt stora effekter på människor (både positiva och negativa). Jag känner i varje fall att medier har en tendens att bygga upp en rätt skev bild av verkligheten.
Jag saknar också ofta en mer specificerad mediakritik än den diffusa ”media är skyldig” till det ena eller det andra. Bristen på sådan misstänker jag att delvis beror på den makt hos mediebranschen som Anna hänvisade till i sin blogg och författarna i veckans kapitel. Många offentliga (eller ens semioffentliga) aktörer i dagens samhälle är beroende av en god image och av hur media representerar en, och kan således inte riskera goda mediarelationer genom att peka ut individuella medieaktörer. Och nu talar jag om offentlig mediekritik, utan den har vanliga medborgare sällan tillgång till sådan bakgrundsinformation som möjliggör ett effektivt kritiskt perspektiv på media.
Om vi, som Ellinor, tar till oss Hodkinsons modell om ömsesidig växelverkan mellan media och samhälle, så faller bottnet bort från argumentet att media ”bara erbjuder det som folk efterfrågar”. Vi kan knappast anta att denna efterfrågan har uppstått bara ”naturligt” ur tomma intet. Jag vill inte heller påstå att människors behov skulle vara producerade av media allena, men om vi tror på den där växelverkan så har även de spelat en roll. Om vi däremot utgår från någonslags teori om allmänmänskliga basbehov så finns det säkert många olika former av medieinnehåll som kan svara på dem på många olika sätt.