Hyperverklighet och medialisering

Den postmoderna världen består av Jean Baudrillards hyperverklighet: miljoner människor lever en stor del av sina liv via sociala media och snabba, nya kommunikationskanaler. I min förra hemstad i Asien såg jag ständigt familjer som satt och åt middag på restaurang ”tillsammans”, alla med blicken riktad på telefonen genom hela middagen. Kanske det inte ännu är riktigt så illa i Finland?

Smarttelefonerna och hyperverkligheten kanske utarmar vårt umgänge, men annars ser jag inte varför medialiseringen av samhället är så problematisk som Hepp, Hjarvard och Lundby anser. Visst, vi får informationsöverdos, gräshoppshjärna och mobilnacke, men som jag ser det är den andra sidan av myntet så mycket mer värd:
information sprids som aldrig förr (på gott och ont, då även stater utnyttjar det för att spionera på medborgare), vem som helst med uppkoppling kan publicera sig och ta del av till exempel Hepp, Hjarvard och Lundbys artiklar. För att citera Jesper Strömbäck i tema 2:

”Whether pessismism is warranted should however be considered an empirical-normative question. It should not be part of the definition of mediation and mediatization.”

(Strömbäck 2008, 230)

Vad gäller ett liv utan media fick jag en bra kommentar av Jana Sundberg på en av mina tidigare blogginlägg. Jana skrev om hur hon valde sin kandidat i riksdagsvalet baserat enbart på förstahandsinformation om och av kandidaterna, istället för på information förmedlad av (gammel)media. Ett sådant val är antagligen möjligt endast i ett litet samhälle som det Jana lever i, men ändå ett intressant exempel på att det fortfarande är till viss grad möjligt att aktivt välja bort media i vissa delområden i livet.