Samhörighetskänsla via mediehändelser

Utgående från Hannele Seeck och Terhi Rantanens artikel ”Media events, spectacles and risky globalization: a critical review and possible avenues for future research” får jag uppfattningen att publiken blivit mera krävande vad gäller överraskningsmoment och oförutsägbara händelser. Därmed har intresset för traditionella storevenemang, så kallade mediespektakel, avtagit. Stora idrottsevenemang som Olympiska Spelen och andra stora välplanerade och förberedda händelser som kungliga bröllop tappar i popularitet. Däremot drar oförutsedda händelser som terroristattacker och naturkatastrofer stor publik. Vi har färska exempel på det här med Germanwings flygkatastrof i franska alperna samt attentatet mot Charlie Hebdo i Paris. Dylika katastrofer och tragiska händelser blir en form av underhållning i media. Det här innebär enligt Seeck & Rantanen en ny form av risker för informationssamhället. De möjligheter som sociala medier ger att snabbt och ocensurerat sprida och dela information bidrar till att skapa ett mediespektakel av en enskild händelse nästan var som helst i världen. I det sammanhanget tävlar myndigheterna och media med vanliga människor om att vara först ut med informationen. Som man kan se från rapporteringen av flygkraschen i franska alperna medför det här bland annat minskad respekt för de sörjande och den chock de befinner sig i. Att underbygga uttalanden med fakta blir även lidande. Dessa olika former av mediespektakel skapar en samhörighetskänsla bland publiken oberoende av var de befinner sig. Den massiva rapporteringen i media kan även leda till ökad oro och rädsla hos människor.

Dahlén fokuserar i sina artiklar ”Sport, medier och nationalism” samt ”Mediesport och kön” på sportens inverkan på samhället. Bjørnsen & Jorsetts uttalande efter att Norge vann sina första Olympiska guldmedaljer år 1906 belyser vilken arena för nationell prestige ett stort idrottsevenemang som OS är. ”Det var begivenheter som satte helle nasjonen i ekstase – ett år etter oppløsningen av unionen med Sverige”. Vidare i den första artikeln om nationalism pekar Dahlén på idrottens betydelse för den engelska nationsgemenskapen redan under Napoleonkrigen på 1700-talet. I båda artiklarna diskuteras hegemoni. I den första i form av idrottsrörelsens avsaknad av konfliktperspektiv och ifråga om mediesport och kön om den dolda dagordningen med en hegemonisk maskulinitet. Vilken typ av maskulinitet ska man se som normerande. Makten med pengarna påtalas tydligt via Messners uttalande: ”Vi följer pengarna och hamnar i det som kommit att kallas det kommersiella sportmediekomplexet.” Historiskt sågs offentligheten som männens arena och kvinnor hade inte tillträde till idrottsarenan.

Fortfarande ser vi hur idrottsmän och -kvinnor får olika utrymme i media. Med pågående ishockey VM kan vi konstatera att damhockey på elit nivå inte kommer i närheten av den mediala uppmärksamhet som herrhockeyn får. Det var en väsentlig skillnad i uppmärksamheten av 2010 års OS bronsmedaljörerna Noora Räty och Miikka Kiprusoff.

 

4 reaktioner på ”Samhörighetskänsla via mediehändelser”

  1. Angående könsperspektivet på sportevenemang tyckte jag det var väldigt positivt att läsa om Pål Vatnebergs granskning som visar att NRK och Norska fotbollsförbundet med en medveten strategi gått in för att höja evenemangsstatusen för cupfinalen i damfotboll (Dahlén 2008, 441) . En sådan genusstrategi förutsätter att det är ett public service-bolag som har sändningsrättigheterna, eftersom kommersiella bolag endast är intresserade av tittarsiffror och reklamförsäljning och damfotbollen knappast inbringar tillräckligt av den varan än. Men rätta mig gärna om jag har fel och ni känner till motsvarande satsningar av kommersiella medieföretag!

    1. Här en kommentar från sportchef Hans Pekkari på TV4 i Sverige:

      ”Sedan TV4 tog över rättigheterna till dam-VM i fotboll från SVT 2003 har antalet sändningstimmar från turneringen konstant ökat. 1999, när SVT senast sände VM för damer, var satsningen ytterst blygsam med sändningar enbart av Sveriges matcher och finalen. 2003, när TV4 tog över mästerskapet, sändes 17 av 32 matcher i turneringen och finalen mellan Sverige och Tyskland lockade 3 790 000 tittare – den näst högsta siffran i TV4:s historia.
      Styrkta av framgångarna för fyra år sedan tar vi denna gång steget fullt ut med sändningar av alla matcher och en bevakning i närapå samma omfattning som världens största sportevenemang alla kategorier, fotbolls-VM för herrar.
      Satsningen på fotbolls-VM är bara det senaste exemplet på en målmedveten, långsiktig TV4-satsning på högklassig damidrott. Vi har sänt samtliga stora mästerskap för damer i fotboll sedan 2003 och i handboll sedan 2001, då ”det leende landslaget” blev ett begrepp för alla sportintresserade svenskar genom TV4:s bevakning av VM-turneringen. TV4 har sedan 2003 också genomfört en omfattande satsning på svensk damfotboll – både på landslags- och klubbnivå – en bevakning som kommer att fortsätta många år framöver.

  2. Seeck&Rantanen påstår ju att de förberedda medieevenemangen tappar i popularitet. Är det faktiskt så? Jag tycker att det alltid är enormt pådrag vid OS, ESC och kungliga bröllop. Kanske intresset bara sprids ut på fler kanaler? Jag tänker att vissa kollar ett kungligt bröllop som förut via själva sändningen i TV, medan andra följer med via en TV-kanals webbplats och endast tittar på de bästa bitarna?Andra kanske följer med via en blogg, eftersom intresset av vilka klänningar gästerna bar är större än om brudgummen sade ja? Det är svårare att jämför intresset idag, då inte är endast tittarsiffror som gäller. Hur kan man följa med vilket intresse ett medieevenemang väcker på nätet?

Kommentarer är stängda.