I Seecks och Rantanens text fann jag deras tankar om forskningen kring katastrof intressanta. De skriver att eftersom median brukar vara så ritualiserad att sådana katastrof som händer oväntat eller drabbar massor av människor kan störa det vanliga nyhetsflödet och tvinga nyhetsmedior att förbise officiella ”guidelines”. Det leder till att alldeles efter en katastrof kan nyheterna vara vaga, otydliga och korta då människor börjar först förstå situationen. Det kan hända att jag är så dålig på att läsa nyheter, men jag anser att mediorna har blivit mycket bättre på detta, att allt snabbare kommer det nyheter som är faktiskt långa och tydliga. Visst så i början kommer det snabba ”bulletins” men det tar inte mera enorma mängder tid att få ”riktiga” nyheter av en katastrof. Seecks och Rantanens snabba mellantanke om skolskjutare och hur de läser median redan så bra att de kan själv maximera deras tid i nyheterna är skrämmande. Hur ofta måste något hända för att en sådan trend ska uppvisa sig?

 
Jag valde att läsa båda Dahlen texterna om sport och kön eftersom det är väldigt relevant för mig och min vänkrets. Men först om Dahlens tankar om sport själv och hur den kopplas till den nationella identiteten. Det är ju självklart för säkert alla att sport höjer nationalismen inom länder. Ta för exempel de olympiska spelen eller världsmästerskap i olika gren som Dahlen nämner, tävlande väcker de nationella känslorna oberoende vad man tävlar om. Flaggor och landets färger syns överallt och en känsla av gemenskap bildas även om det skulle vara stora svårigheter inom landet. Dessa idrottare blir nationella kändisar, de intervjuas i median om och om igen för att förlänga den euforiska känslan. Det är säkert många av oss som kommer ihåg stunderna eller dagarna efter stora vinster, som till exempel ishockey guld (vilket år man sen än väljer). Dahlens beskrivning av olika länders stereotypier då det gäller sport var underhållande att läsa men väckte nog inga tankar i mig. Dessa stereotypier är så integrerade i oss att vi vet säkert alla om dessa utan att ens läsa detta stycke.

 
Dahlens kapitel om sport och kön var nog intressant att läsa. Det var mycket av hans text jag kände igen, helt från barndomen att olika sporter är ”maskulina”, att bara herrlagar syns på TV, kvinnolagarna kommer först om inget annat finns och deras namn brukar antigen vara ”feminina” eller sedan en variation av de maskulina namnen. Kvinnor syns sällan i lagsporter medan kvinnor kan vara stora nationella hjältar då det är fråga om individuella sportgrenar som skidning, skrinning, springning m.m. Dessutom så brukar median ofta sexualisera de kvinnliga idrottarna mera än de gör det med de manliga, anser Dahlen och jag håller helt med. Hur ofta ser man tidningar eller nätsidor som rankar ”De sexigaste kvinnliga idrottarna” eller liknande?

 
Snabb egen kommentar till, om de kvinnor som följer sporter men spelar dem inte. Att vara sport fan brukar ofta förknippas med att vara man, men största delen av mina kvinnliga vänner och släktingar ser också på sport. Ibland så får man höra grymma berättelser om hur kvinnor som haft på sig t.ex. en t-skjorta med ett lags logo blivit trakasserade av män som ville att dessa kvinnor skulle lista upp spelare från laget ”för att konfirmera att man är en riktig fan och inte bara någon flicka som vill leka att de vet något om sport”. Samtidigt om damlejonen vinner ishockey VM så firas det lite, kanske inte alls medan om männen vinner så är det en nationell festdag. Summa summarum stereotypier om sport och kön borde bekämpas ännu hårdare vad de än görs nu, både för idrottare och fans.