Jag själv är helt tydligt ett barn av Reporadions tid. Den informativa kommunikationsförmedling och dess kunskapscirkel som Yrjö Ahmavaara drömde om låter fortfarande som ideal för mig: Radio och TV som matar ”medborgaren med nya fakta och kontextualiseringar, får denne att konstruera en världsbild, som för varje stund närmar sig den rätta och sanna verkligheten” (Palokangas 2014, 189, citerande Raimo Salokangas Yleisradion historia, 1996). Jag antar att sådana målsättningar är fjärran från de flesta TV-stationers målsättningar idag då även YLE riktar sig till konsumenter istället för till medborgare.
På samma gång är det kanske inte jag som borde uttala sig om TV överhuvudtaget, för jag kan väl liknas med en skogsmänniska i TV-sammanhang, tillhörande en <1–2 % minoritet. Jag har bott i samma hushåll med en TV-apparat ca 40 % av mitt liv, men haft ett aktivt förhållande till den egentligen bara under skolåren. För en tid sedan slog det mig att av oss tre syskon i min barndomsfamilj hade ingen en TV-apparat hemma som vuxen, fast mina föräldrar alltid haft en så det ligger inga religiösa eller inlärda orsaker bakom det. Överraskande nog har ca 5 % av finländska hushåll inte haft TV även innan internetrevolutionen började, men jag tror att apparaterna hos några var ”hemliga” för undvikande av licensavgifter.
Det kulturella klimat som jag växte upp i har säkert påverkat mina ideal om underhållning, och jag föredrar fortfarande det som Yrjö Ahmavaara kallade till ”intellektuellt nöje” eller faktaunderhållning, och åtminstone på principiell nivå hyser misstankar mot ren förströelse. Som Palokangas (2014, 190) konstaterar är separerandet av underhållning från fakta ändå ibland rätt konstgjort. Med hjälp av underhållningsprogram kan man behandla samhällsproblem som i faktaprogrammen inte skulle nå tillräckligt tittarunderlag, eller som den önskade målgruppen valde att inte följa på basen av sina förutfattade meningar. Som typiska exempel kan jag tänka mig mångkulturalism och fördomar mot etniska grupper, och överhuvudtaget ämnen som uppfattas för stora, svåra eller farliga (se Knuuttila 1992, 92). Som framgår ur von Rimschas och Siegerts (2011) undersökning har de skapande krafterna bakom underhållningsprogram ofta konstnärliga eller samhälleliga målsättningar vid sidan av de kommersiella.
Finländska underhållningsprogram på TV tävlar i dagens läge mot ett bottenlöst hav av alternativ inte minst på internet men även på inhemska kanaler. Det är tydligt att konsumenternas smak anpassar sig till internationella trender, och de producenter som inte följer efter tar en större risk att förlora sin publik. Jag tycker det är glädjande att nordiska länder (fast inte så mycket Finland) har hängt överraskande väl med i spelet, men jag är inte säker på vems villkor. Att slå igenom med nyskapande format internationellt kräver enorma satsningar på marknadsföring, medan det är lättare att lita på den minsta gemensamma nämnarens stöd. Det är en svår sits för nationella TV-bolag likt YLE och BBC som vill fullfölja sitt informationsförmedlings- och bildningsuppdrag men samtidigt behålla tittarna och erbjuda ”högklassig” underhållning, vad det än må betyda.
Meningen med underhållning är inte bara att hålla konsumenterna klistrade vid rutan tills reklamsnuttarna har gjort sitt, men där kan ses ett djupare ändamål för allas bästa. Först och främst kan den hjälpa människor att skratta. The British Medical Journal publicerade i sitt julnummer 2013 en humoristisk översikt till undersökningar om skrattets positiva effekter. Dessa var kanske inte lika utforskade vid Reporadions tid men i dagens läge är det allmänt accepterat att ”ett gott skratt förlänger livet”. Är det en av public service kanalens uppgifter?
Knuuttila, Seppo (1992). Kansanhuumorin mieli : kaskut maailmankuvan aineksena. Helsinki : Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Dissertation Joensuun yliopisto. ISBN 951-717-686-4
Jag tar fasta på det du skriver om public service-bolagen och deras svåra uppdrag att kombinera sakinnehåll med tittarsiffror. SVT och BBC lyckas med det betydligt bättre än Yle, tycker jag. “Resursbrist” och “man kan inte jämföra Yle med BBC” är ofta svaren i dessa sammanhang, men jag då vill jag komma med ett motsatt exempel – DR i Danmark har tampats med enormt svåra ekonomiska problem men ändå lyckats få in Borgen, som är en av de mest framgångsrika nordiska tv-serierna någonsin. Ett exempel på riktigt högklassig (och dyr) underhållning som också blir en framgång ur lönsamhetsperspektiv.
Vad tycker du att är högklassig underhållning?
Trots försöken har jag inte kommit till någon definition på bra underhållning, ens subjektivt.
När jag analyserar några av de gånger som jag upplevt underhållningen har varit bra (för mig, just då), har de ändå tre saker gemensamt:
– Mycket skapande talang har varit involverat i planeringen eller framförandet, oftast båda. (Något som fått mig att beundra skickligheten eller finurligheten.)
– Personen eller personer som har framfört ”verket” har gett intrycket av att de njuter av vad de gör, och kan sin sak. De har varit naturligt närvarande, oberoende av om de har spelat en roll eller föreställt sig själva.
– I stället för att skratta själva har de fått mig att skratta, eller åtminstone känna glädje, känna mig road och på gott humör.
Hur var och en upplever underhållning – eller vilken händelse och vilket framförande som helst – beror väldigt mycket på ens känslotillstånd och livssituation just då, på ens behov och förväntningar. I bästa fall får underhållning en till bättre humör och vänder attityden mot mer positivitet.
Dessa är kanske några av elementen i högklassig underhållning, så som jag ser det. På grund av att de alla är subjektiva och baserar sig på intryck, är det omöjligt att använda dem för objektiv evaluering utifrån. Allt beror på hur mottagaren upplever underhållningen just då när det sker och i de minnesintryck den skapar.
Håller med dig om att underhållningsprogrammen på tv just nu konkurrerar med hemskt många andra, speciellt på internet. Idag ser man en stor efterfrågan på ett brett utbud av innehåll och tjänster via webben. Vilket gör att allt flera tv-bolag valt att koncentrera sitt programutbud via sina webb-tv:n. Influenser från andra håll sätter allt högre krav på kvalitén, vilket är som du säger svåra för tv-bolagen att styra.
Idag finns till exempel Netflix som fokuserar sitt utbud på sin egen produktion av underhållning. Deras satsningar hittills har ju verkligen fört med sig succé, vilket också ökar deras publik siffror. Undrar om någon kommer försöka konkurrera ut dem och i så fall med vilket typ av koncept? Just nu går det ju himla bra för dem, även om deras ”egna serier” finns tillgängliga på diverse sidor på Internet.