Det här temat passade alldeles utmärkt för den här veckan när valdebatter har strömmat in från både höger och vänster. Media ses som den viktigaste källan till information och har därmed en funktion att påverkar, utan att ha ett nödvändigtvis medvetet syfte. Människor ställer allt större krav på innehåll och det finns behov av att känna till hur verkligheten ser ut idag och vad man kan göra åt de problem som existerar. Genom medierna kan politiker få ut sitt budskap, men också göra efterforskning om vad som intresserar och hur förslag mottas. Väljarna har i sin tur möjlighet att bildar en uppfattning om de olika politikerna och deras ställningstagande.

Medieforskaren Jesper Strömbäck skriver i sin artikel om den moderna politiken som medierad och medialiserad, vilket behandlar frågor om makt och inflytande i det moderna samhället. Känner att de här två teorierna smälte ihop rätt bra, vilket gjorde att jag hade problem att skilja dem åt. Men om jag förstått det hela rätt så förmedlas den medierade verkligheten av medier medan den medialiserde verkligheten hämtas via våra egna erfarenheter. Strömbäck tar även upp begreppet medielogik, som handlar om medieinnehållet som formas av format, organisation, villkor, normer och behovet av uppmärksamhet.

Jesper Strömbäck säger på SVT att: ”De medierade bilderna av verkligheten är verkligare än verkligheten i sig själv”. Främst för att de medierade bilderna av verkligheten som människor har tillgång till formar människors verklighetsuppfattning på basen av hur medierna rapporterar om samhället. Det här skapar en lite snedvriden bild av verkligheten eftersom media är begränsad. Mediernas rapporteringar har blivit allt mera tolkande och mindre beskrivande, eftersom man väljer att gestalta politik som spel och strategi istället för att lyfta fram sakfrågor.

Det här med berättartekniker är väldigt intressant och har en stark påverkar mycket vi bearbetar information. Det blev en vild diskussion mellan Strömbäck och Olsson, om risken för att proportionen av spelet tränger undan sakfrågorna inom politiken. Strömbäck påstod att intresset och förtroendet hos publiken minskar, om jounalister väljer att fortsätta nå fram till sina tittare med den här typen av gestaltning. Det här resulterar i en distans till politiken och öppnar upp för tolkningar, vilket kan bidra till feltolkningar enligt Strömbäck. Han nämnde också att människor söker den typen av information som behövs för att ta ställning och fatta beslut i samhällsfrågor. Med kraftig fokus på strategier kan effekten bli mera vinklad på att lyfta eller fälla ett visst parti eller kandidat. Programdirektören Robert Olsson medger att alla nyhetsmedier inte kräver samma efterforskning, vilket gör informationen inte alltid så välgrundad. Mycket är på grund av att medielandskapet sätter krav på snabb leverans av nyheter. Även om granskning av innehåll prioriteras på nyhetsmedier, känner jag av egen erfarenhet att sunt förnuft och kritiskt tänkande krävs för att inte få fel uppfattning om vissa påståenden.

Media och politik

Allt nytt har genom historien setts som ett hot innan man vant sig vid det skriver Mark Brewin. Tidningen var ett hot då den kom på 1600-talet, TV och radio och nu nätet. Vi kan inte förutspå framtiden hur gärna vi än vill.

Under de senaste 50 åren har mediernas och politikens roll ändrat. Medierna har blivit allt mera självständiga och styr till och med politiken i dagens läge. Koski berättar om den finska politiken och mediernas förändring från 60-talet till dagens debatter. Där har skett stora förändringar med tanke på utrikespolitiken och på tabubelagda ämnen som sexualitet och inbördeskriget.

Jag fastnade för intervjun med Jesper Strömbäck där han talade om hur medierna idag fokuserar på det poltitiska spelet i stället för att ge sig i kast med sak som människor borde veta för att kunna rösta och fungera i samhället. Detta leder till att människor intresserar sig allt mindre för politik och detta är ju en ganska skrämmande tanke. Att fokusera på spel i stället för sak gör att möjligheterna till tolkning blir allt större och missförstånden ökar.

Strömbäck skriver i sin artikel om olika steg av ”medialisering” som jag finner intressant . Enligt honom finns det fyra faser som vi gått igenom i väst. Den fösta handlar om att medierna är en kanal för information mellan politiska institutioner och individen. I den andra fasen har medierna blivit mer självständiga och följer mediernas logik framom politikens. I den tredje fasen blir medierna den dominerande kanalen mellan olika sektorer i samhället och politiken anpassas snarare till media än media till politiken. I den fjärde fasen har politikerna och medierna internaliserat mediernas logik.

Ovissheten om framtiden kan kännas skrämmande. För 20 år sedan fanns t ex inte dagens internet och kommunikationsmöjligheter. Vad för allt detta med sig i framtiden kan man ju fråga sig ?

Jesper Strömbäck skriver i sin artikel ”Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics”  om medialiseringen av politiken. Ju större grad av medialisering, desto större självständighet har media från de politiska institutionerna och aktörerna. I fas ett fungerar media som en förmedlare, medan media i fas två redan fått en mer tolkande roll. De politiska aktörerna blir tvungna att anpassa sig efter medierna och förbättra sin kompetens inom kommunikation och nyhetshantering. I fas tre är det Strömbäck kallar för ”media logic” även närvarande i själva styrandet och i de politiska processerna, makten har förflyttats från politiken till medierna. Kampen om makt/kontroll mellan media och politik är även något som Anne Koski diskuterar i sin artikel ”Överföring med rutans hjälp”. Hon beskriver politiken i finländsk TV och menar att kampen om den politiska offentlighetens gränser ständigt pågår.

Strömbäck påpekar att ju mer självständig media blir från politiken, desto mer ökar kommersialiseringen. Om mediernas behov blir överordnade andra behov i samhället går det för långt. Mediernas uppgift är att förse medborgarna med den information de behöver för att kunna fatta beslut. Tyvärr övergår medierna allt mer till att förmedla information som väcker uppmärksamhet, istället för att förmedla den information medborgarna behöver och vill ha. Han kritiserar medierna för att koncentrera sig allt mer på det politiska spelet än på de politiska sakfrågorna. För stor koncentration på det politiska spelet leder till minskat förtroende för medierna och minskat intresse för politik, som även i det långa loppet leder till ett minskat behov av nyhetsmedier. Strömbäck anser det oroväckande att allt fler väljer bort nyhetsmedier och menar att det finns en ökad uppdelning i de som är ”nyhetssökare” och de som är ”nyhetsundvikare”. Detta leder till ökade kunskapsklyftor och en försvagad sammanhållning då vi lever i olika verkligheter beroende på vilka medier vi använder och hur mycket media vi konsumerar.

Strömbäck menar att ryktet om de traditionella massmediernas död är överdrivet. Internet används som ett komplement till traditionell media.  Den information som finns på nätet har sitt ursprung i de traditionella medierna. Det innehåll på nätet som når ut till en stor publik är ”återpackat”, medan det  som är unikt på nätet når ut till en snävare publik. Internet må nå ut till en stor publik, men det som inte tagits upp i de traditionella massmedierna, gör sällan det!

Mark Brewins artikel ”The Public Sphere in a Network Age: Rethinking the Relations between Self, Media, and Political Community” handlar om det nya nätsamhället där individen blivit viktigare än gruppen och där vi är allt mer egoistiska och tänker mer på vår egen lycka och framgång än på gruppen och samhällets bästa. Globaliseringen och den nya informations- och kunskapsekonomin har förändrat hur vi ser på media, men också hur vi använder media. Hur är ett samhälle där massmedierna inte spelar lika stor roll mera, då medborgarna inte längre bara är publik utan även producenter? Är medborgarna tillräckligt kompetenta för att ta över journalisternas roll som ifrågasättare och kritiker? Brewin beskriver uppkomsten av nätverk som länkar användare  med varandra utan massmediernas inblandning och där subkulturer och minoritetsgrupper fått större möjligheter och mera frihet. Jag tror att det Brewin beskriver i sin artikel är att individerna inte nödvändigtvis behöver själv vara de som ifrågasätter och kritiserar medieinnehållet, utan att det även finns konkurrerande nätverk som håller reda på varandra. Politiska aktörer och myndigheterna får det svårare att kontrollera mediemiljön. Han listar dock tre sätt som kan användas för att upprätthålla kontrollen; att ha makt över reglerna, att ha makt över uppmärksamheten och att ha makten över framgången.

Det här med hur vi använder media, vilka medier vi använder och att detta leder till ökande kunskapsklyftor intresserar mig. Det finns något där i veckans läsning som jag ännu inte kan sätta fingret på, men som kunde vara mitt tema för uppsats och nyhetsbevakning!

Vilken bra tidpunkt att diskutera media och politik! Valtider och stora nyhetshändelser hör till de sammanhang då journalistik känns som allra mest relevant och viktig.

Jesper Strömbäcks artikel Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics (2008) nostalgiserar kring hur de svenska veteranpolitikerna Erlander och Ohlin tänkte om tv:s intåg i de svenska hemmen år 1962. Gunther och Mugan (citerade av Strömbäck) skriver år 2000 om hur tv har blivit den mest dominerande nyhetskällan för största delen av befolkningen. Tanken om tv:s dominans känns kanske förlegad år 2015, men faktum är att just i valtider är tv plötsligt ett medium som är mycket svår att räkna bort. Visst vill man se åtminstone en stor valdebatt på tv? Och valvakan, med staplarna och Göran Djupsund! Tidningar och radio blir ohjälpligt efter i valtider. Internets betydelse har naturligtvis ökat även i val, idag är det norm att alla stora seriösa media bör ha en egen valmaskin på nätet. Och det tredje obligatoriska inslaget är valreklamen i gatubilden. Den produceras förstås inte av media utan av partierna själva, men intressant i alla fall att notera att valaffischernas popularitet håller i sig även idag.

Strömbäcks beskrivning av de fyra medialiseringsfaserna beskriver samtidigt en demokratiutveckling. I Svt-klippet talar Strömbäck lite om vad som händer efter de fyra faserna, då medias makt har blivit lite för stor och rapporteringen alltför ofta handlar om det politiska spelet istället för sakfrågorna.

I samma klipp talar Svt:s programdirektör Robert Olsson om något som jag personligen tycker är väldigt viktigt, att public service-uppdraget bland annat består i att ge medborgarna den information de behöver för att fatta sina egna beslut.

Jag tycker Yle kunde ta modell av Svt och aktivare mäta hur väl man möter sitt uppdrag. Benchmark med sex månaders mellanrum – ger vi faktiskt medborgarna den information de behöver? Är det det som styr oss? Eller är det konkurrensen, lyssnar-, tittar-, besökarsiffrorna? Det demokratiska uppdraget är väldigt klart och tydligt i valtider, men mellan val är det grumligare och det finns definitivt utrymme för förbättring.

Den svenska politikveckan i Almedalen, där diskussionen mellan Strömbäck och Olsson är inbandad, är för övrigt ett bra exempel på hur demokratiuppdraget kan mötas. Både media och politiker strävar där efter att tala om sakfrågor, så som Jesper Strömbäck efterlyser. I Finland har vi motsvarande i Finlandsarenan som ordnas i samband med Pori Jazz.

Jag rekommenderar starkt denna debattartikel av Jesper Strömbäck och Olle Wästberg, där de varnar om hur förändringarna i mediefältet kan leda till kunskapsklyftor och polarisering. En intressant analys av mediakonkurrens, sociala media, nyheter och demokrati.

Jag tyckte förvånansvärt mycket om Koskis text eftersom den gav en väldigt tydlig och genomgående analys av YLEs och MTVs nyhetssändningshistoria, vilket jag trodde från början skulle vara det tråkigaste att läsa om. Texten gav ändå mig något nytt att tänka på, det var i största grad nytt information för mig. Politiseringen av median är i allmänhet något intressant, och jag fann det fascinerande att MTV inte fick ha nyhetssändningar från början. Tycker att det faller lite konstigt med tanken om yttrandefrihet och tanken om att median skall agera som fjärde statsmakt etc. Personligen känns det konstigt att under etermedians första årtionde var det bara ett statsägt bolag som fick yttra sig om dessa saker inom etermedian.

Brewins text, särskilt där han pratade om Hedges tankar om att det finns två subgrupper inom publiken som tar sig del av median var intressanta. Hedges anser att majoriteten av publiken är antingen för lata eller dumma att se sanningen bakom nyheterna medan en märkvärt liten grupp kan se genom nyheterna och förstå dem på en djupare nivå. Det här verkar i sin grund vara en ganska aggressiv indelning, men särskilt i dagens värld där vi bombaderas av olika nyheter från alla håll kan det vara mycket sanning i det. Har dagens medborgare tid att börja avkoda ens hälften av alla nyheter som de ser? I samma stycke diskuteras också bl.a. Habermas tankar om att dagens media inte alltid kan förse medborgarna med den information de behöver; en ganska skrämmande tanke med tanke på nyhetsflödet vi drunknar i.

Strömbäcks text samt videoklippet från SVT var mycket givande. Texten gav en mera teoretisk bild på medialiseringen av politiken medan i SVTs klipp var det mera tal om det praktiska. Klippet ansåg jag vara intressant just på grund av det praktiska närmandesättet. I den pratades det mycket om att median presenterar allt oftare politiken som ett spel, en tanke jag kan hålla för fullt med om. Det verkar som om alla artiklar o.dyl. är oftast skrivna som de; tankar om vem som vinner, vem leder debatten, vem som ansvarar för vad. Politiken försöks göras till underhållning av ett slag känns det som. Samtidigt verkar politikerna själv också framhäva sig i median, och göra sig till kändisar av ett slag. Politiker står på framsidan av tidningar som inte handlar om politik/nyheter och de uppträder på TV i underhållningsserier. Det verkar som vi i Finland är ganska långt in på Strömbäcks olika faser av medialisering av politiken.

En extra kommentar; jag höll på att tänka på övningsuppgiften och sökte mig fram till en livevideo av CNNs nyhetssändning som pågår runt dygnet. Jag hade tur med mig för att det var just den dagen då Hillary Clinton hade angett att hon är en kandidat för presidentvalet i USA 2016. Hela dagen var det olika nyheter om detta, det var olika experter som diskuterade henne och hennes bakgrund, hennes personlighet, hennes klädstil, hennes barn och barnbarn osv. Bara en liten del av tiden ägdes åt att diskutera hennes politiska bakgrund och åsikter samt om hennes valprogram. Känns lite bakvänt och onödigt att diskutera mera om klädstil än om hennes politiska bakgrund. Relaterar känslan till Jutta Urpilainen och hennes nätstumpbyxor samt media fiaskot som efterföljde.

Det som lät ganska oroväckande då de i SVT klippet talade om hur medialisering av politiken påverkar det allmänna intresset för politik, var att även om människorna kanske tycker det politiska spelet är intressant att läsa och höra om kan det stora fokuset på politiskt spel göra att människorna tappar sitt intresse för politik. Detta tror jag beror på att politikernas trovärdighet försämras då de enbart visas i till exempel paneldebatter som i stort sätt går ut på att slå ner motståndarna och inte på att framföra sina åsikter, det vill säga det väsentliga som borde komma fram och förstås av åskådarna för att de skall kunna ta ställning i politiska frågor, och välja vem de röstar på i val.

Relationen mellan media och politik är ganska tudelat, vilket märks också tydligt i dessa texter. Även om det skett en förändring, enligt mig i en mycket bättre riktning, där medierna inte mera är tvungna att skriva det som politikerna vill att skall skrivas, utan mediernas uppgift har blivit mer analyserande och tolkande, är ändå kopplingen mellan medier och politik mycket stark. Största delen av människorna får sin kunskap om politik genom medier vilket betyder att det borde vara en prioritet att istället för att skriva om skvaller och fokusera på politikernas privatliv, koncentrera sig mera på det väsentliga, alltså politikernas riktiga åsikter och faktorer som berör politik. Här kommer igen fram problemen med att medierna måste dra människornas uppmärksamhet för att klara sig ekonomiskt och konkurrera på mediamarknaden, men det som jag tycker är viktigast är att det ändå finns ens någon riktig och viktig information bland all spekulation kring det politiska spelet.

Politikerna idag är ju också offentliga personer vilket leder till att deras image blivit allt väsentligare då de försöker få anhängare, och ibland verkar det som om de sätten som de försöker vinna över människor på och det de talar om i medierna inte ens har något att göra med politik. Detta får mig att fundera på hur politiken kommer att se ut i framtiden och hur mycket politisk fakta överhuvudtaget som kommer att synas i medier.

Också med tanke på den allmänna förståelsen för hur media och massmedia fungerar, det vill säga just hur mycket makt mediahusen har över det som publiceras, men också att i princip vem som helst kan kommentera och göra facebook-inlägg som får stor uppmärksamhet och väcker reaktioner, vore det bra att alla skulle ha möjlighet till en allmänbildning i både politik och massmedia så att ingen bara skulle naivt tro och följa blint det som man läser och hör om. Detta skulle också underlätta människor att vara kritiska mot det som de ser i medierna och kanske inte lägga allt för stor fokus på just till exempel det politiska spelet.

Jag gillade mest SVT:s video med intervjun med Jesper Strömbäck och Robert Olsson. Den gav den mest heltäckande bilden och som också är den mest aktuella. Strömbäck säger att medierna inte kan vara en heltäckande beskrivning av verkligheten, dels för att medierna är obegränsade, och måste därför välja och välja bort. Olika verktyg används för att göra medierna lockande och intressanta vilket leder till att medierna påvekar verkligheten och människornas syn på verkligheten. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg denna aspekt då man talar om att medierna försöker vrida verkligheten: mediernas syfte är också att vara vinstdrivande och de måste använda sig av medel för att locka mer ”kunder”. Den moraliska aspekten bör dock tas i beaktande. Enligt Strömbäck har makten ökat i medierna och att median blivit självständig institution och åtskilt från politiken. Medialiseringsprocessen är bra, men det ska inte få gå för långt, det behövs ett demokratiskt behov. Medierna gestaltar politik som spel, vem vinner och vem förlorar, det finns strategier man analyserar, istället för sakframställning. Detta kan skapa vissa sorters problem. Hur ska folk sedan rösta om dom inte kan basera sina antaganden på fakta? Strömbäck nämner också oron för att folk att kommer att leva inne i sin egen verklighet då man kan välja vilka medier man tittar på o följer. Det hade jag inte tidigare tänkt på, men som säkert i nån mån kan stämma.

Robert Olsson i samma intervju tycker att man ska ge medborgarna info så att de kan fatta sina egna beslut. Vi vet inte ännu hur ändringen mellan individualisering och samspel mellan traditionella medierna ser ut just på grund av att till exempel sociala medier nu först håller på att bli stor. Han tror på sammanbindning mellan gamla medier och nya. Om det politiska spelet nämner han att det är ett verktyg men att det krävs balans mellan olika delar! Det är lättare att leverera nyheter utan kunskap och då hålla sig till det politiska spelet. Det måste dock finnas granskning av infon. Viktigt i slutändan är ändå att komma ihåg vem det är som tolkar det politiska spelet.

Då jag nyss läst veckans undervisningsmaterial kunde jag inte låta bli att lägga märke till en kommentar Carl Haglund gett i en intervju angående ett ärende om en debattartikel häromdagen. Haglund säger ” Men det är tydligen så i Finland att vi diskuterar processer mer än innehåll.” Jag tycker det var bra relaterat till veckans tema, hur politik tas upp i medierna. Innehållet har en biroll medan allt annat omkring stjäl uppmärksamheten.

Artikeln finns på http://hbl.fi/nyheter/2015-04-13/751151/haglund-presidentens-kansli-informerades.

Till följande analyserar jag Anne Koskis ”Överföring med rutans hjälp”. Inom medieforskningen kan man säga att den politiska offentligheten i sin nuvarande form uppstod först då medierna förmådde ta avstånd från politikerna, vilket jag tror stämmer ganska bra. Det som också är bra att uppmärksamma är att om man utgår från aspektssynvinkeln kan vilket program som helst bli politiskt. Enligt Koski har den finländska televisionsverksamheten styrts av politikerna, men att sedan på 1980- talet stärkte medierna tydligt sitt grepp om politiken. Ett bevis man också kan hitta på att televisionen haft ett positivt inflytande på politiken är statistiken på valdeltagandet från 1970- talet. Valdeltagandet var högre bland väljare som hade television i motsats till de som inte hade det. Senare kunde ändå konstateras att inverkan var större på osäkra väljare, men jag tror nog på att det finns en viss koppling mellan dessa.

Tävlan om den politiska offentligheten går att finna i dagens läge. Det är klart att de partier och kandidater som syns mest i medierna får mest synlighet och publicitet, och därmed har större möjligheter att påverka väljare. Det är dock viktigt att komma ihåg att 1990- talet varit ett decennium där underhållningen ökat i både politiken och medierna. Man har varit intresserad av förutom faktabaserad journalistik, även andra typer av information.

Kampen om den politiska offentlighetens gränser och den politiska kampen pågår ständigt. Både redaktörer och politiker har i Finland turvis definierat dessa gränser.

Via Strömbäcks ”Four Phases of Mediatization” kan man konstatera att media är något som befinner sig mellan politiska och ekonomiska systemen. Det politiska systemet bildar de institutionella och rättsliga gränser inom vilka medierna bör arbeta, medan marknaderna och dynamiken mellan utbud och efterfrågan bestämmer vad som ska göras för att överleva eller vara lönsam.