Enligt Jesper Strömbäck (2008) är det fyra dimensioner som bestämmer graden av medialisering i politiken och medialiseringsprocessen kan delas in i fyra faser. I fas ett blir massmedia den viktigaste informationskällan och kommunikationskanalen mellan allmänheten och politiska institutioner. I fas två blir media alltmer oberoende av politiska institutioner och således i högre grad styrd av medielogik, i fas tre är medier självständiga institutioner och politiken måste börja anpassa sig till medielogiken. I fas fyra har politiken internaliserat medielogiken, dvs. politiska aktörer styrs av medielogik.

I klippet säger Strömbäck att medialiseringen blir problematisk när medias behov blivit överordnande, allmänheten behöver saklig information för att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor. Ju mer media t.ex. framställer politik som ett spel desto mer minskar folks förtroende och intresse för politiken. Det politiska intresset bidrar till i hur stor utsträckning man tar del av nyhetsmedier. Strömbäck anser att befolkningen alltmer håller på att delas upp i ”sökare” och ”undvikare”, och befarar att det leder till kunskapsklyftor och sämre social sammanhållning.

Anne Koski (2014) erbjuder en inblick i utvecklingen av förhållandet mellan politik och media i Finland. Hon beskriver kampen om medierna med hjälp av begreppet politisering, med andra ord att medierna börjar ifrågasätta rådande uppfattningar. Koski menar att 1990-talet utgör en slags vändpunkt, makten övergår till journalister men även reklambyråer och PR-experter. Partierna börjar se politiken som en produkt och politikernas uppträdanden ändras. Personifiering och konflikt samsas med sakfrågor. Man kan kanske säga att medialiseringen av politiken i Finland når fas tre. Det råder fortfarande en spänning mellan medielogik och politisk logik, men politiska institutioner och aktörer måste börja anpassa sig till medielogiken.

Efter att ha läst denna veckas texter var det betydligt intressantare att följa riksdagsvalet än vad det normalt skulle ha varit. Har vi verkligen fått tillräckligt med information för att kunna ta ställning i viktiga samhällsfrågor eller styr medielogiken?

Veckans ämne var riktigt intressant enligt mig, trots att jag kände att en del av litteraturen var lite svårläst.

Jag tycker Jesper Strömbäck kapitel om medling och medialisering, och de fyra faserna av medialisering var intressant. Som jag förstod det har media kommit att bli ett viktigt verktyg samt den väsentligaste källan inte bara i politiken utan även i allt från kunskap om identitetsbildning till kunskap om samhället. Detta är egentligen inte är så konstigt med tanke på att medierna i dagens läge har fått en så stor utbredning,  speciellt de sociala medierna. Exempelvis på internet finns idag fakta och svar på nästan alla frågor man kan tänkas ställa.
Medierna har även, som Brian D. Loader och Dan Mercea tar upp i sin artikel,  gett de flesta medborgarna i ett samhälle möjlighet att uttrycka sina åsikter angående politiska frågor, utmana frågeställningar och dela sina perspektiv istället för att vara helt passiva.

Trots att medierna har fört mycket bra med sig så finns det ju även en annan lite mer negativ sida av medierna.  Mark Brewin tar i sin artikel upp hur den moderna massmedian påverkar informationsflödet, och denna påverkan är inte alltid positiv. Tack vare sin stora roll har media möjligheten att censurera, tvista till eller framställa informationen på ett specifikt viss.  Detta fick mig att tänka på hur stor makt media egentligen har, speciellt då det kommer till hur en offentlig person eller en stor specifik händelse framställs. Ofta ser man att tidningar, speciellt skvallertidnigarna, har valt att förvränga sanningen eller lämna bort viss information. Dessa tidningar vill ju föstås locka till sig så många läsare som möjligt och väljer kanske då att använda sig av storslagna rubriker som egentligen inte är sanna. Jag har själv märkt att det mestadels krävs att man faktiskt läser artikeln för att få den riktiga bilden av det som skrivs. Läser man bara rubrikerna på framsidan av en  tidning får man ofta en helt annan bild än vad som egentligen skrivs i själva tidningen.

Anne Koskis artikel ”Överföring med rutans hjälp” gav en historisk tillbaka blick på sambandet mellan politik och television från det att televisionen var ett nytt kommunikationsmedel i vårt samhälle. Det jag tycker var intressant med den artikeln var kopplingen till idag. Dagens politiker har inför det nu aktuella riksdagsvalet mer och mer börjat använda sig av  sociala medier för att nå en positiv  uppmärksamhet och offentlighet. Fenomenet som sådant upprepar sig i takt med att nya former av mediakommunikation skapas.

Mark Brewins artikel ”The Public Sphere in Network Age” belyser på sätt och vis samma fenomen. På motsvarande sätt som endel politiker ”gjorts sig” i tv och andra inte så görs tabbar i sociala medier av oerfarna politiker. Det handlar om att lära sig hantera ett nytt sätt att kommunicera sitt budskap och sig själv som person.  Utgången av en valdebatt i tv handlar inte enbart om det verbala uttryckssättet. Regissören och producenten har stor makt. Val av kameravinkel, bildkomposition och flöde har även en stor betydelse för hur mediakonsumenten uppfattar budskapet.

I inledningen av Jesper Strömbäcks artikel ”Four Phases of Mediatization” kan vi läsa följande citat: ”we in the Conservative Party will continue to rely on our devoted and determined field workers”.  Min uppfattning är att även det här fenomenet återkommer idag. De mest konservativa ser att sociala medier, t.ex. Twitter, kommer med kraft. Samtidigt förlitar de konservativa politikerna sig på de traditionellt etablerade medierna.

Personligen tilltalades jag främst av Strömbäck, såväl hans artikel som videodelen. Medialogiken är en form av kommunikation och de bakomliggande krafterna styr med såväl ekonomiska som politiska krav och förväntningar. Hans konstaterande i slutet av artikeln att internet fortfarande är i barnskorna visar på hur snabbt utvecklingen gällande mediakommunikation skett. Mycket har hänt gällande internet och dess användning från år 2008, när han skrev artikeln, och fram till idag.

Jag vill avsluta med två kommentarer jag tagit del av i veckan som båda tangerar vårt ämne. I en diskussion med en väninna om vem av två potentiella kandidater  hon skulle rösta på konstaterade hon att jag undrar om A är helt seriös eftersom hen inte varit alls lika synlig som B.

Yles korrespondent i Berlin  fällde följande kommentar via sociala medier gällande riksdagsvalet:

”När man följer med den finländska valrörelsen via webbmedier från utlandet skulle man inte kunna tro att det är bara två dagar till ett viktigt parlamentsval. Många massmedier skriver om helt andra saker och HS skriver om hur valrörelsen såg ut år 2011. Onko Suomen vaalikeskustelu todellakin näin vaisu kuin miltä se ulkopuolelta näyttää?”
Vad kan dessa kommentarer tyda på ur vårt sociologiska perspektiv?

Den första tanke som slog mig, eller det första jag fastnade för, i Koskis artikel var att förut litade man mer på tv-nyheter än på tidningspressen. Först tänkte jag att vad löjligt, som att det skulle vara skillnad på journalister om de jobbar för tv eller tidning, så är det nog inte idag! Men när jag började tänka efter slog de mig att; jaa kanske ändå… För om man jämför så läggs det ju mycket mer tid ner på en tidning, nyheter på nätet eller tv-sändningar uppdateras ju och redigeras mer eller mindre konstant. Men en artikel i en papperstidning jobbar man ju med en hel dag, samlar information och sammanställer så bra man bara kan så jag skulle säga att en tidning kanske leverar lite bättre kvalité medan tv och internet snarare är kvantitet. Så idag kanske det snarare är tvärtom, man litar på tidningspressen i större drag än tv.  Men å andra sidan om man ser det från en politikers synvinkel kan ju en tidningsartikel förvränga en del ( särskilt när det kommer till politik) så då kanske ett tv-intervju där politikerna själva får uttrycka sig ger en mer sanningsenlig bild. Plus att politiker har möjlighet  att förklara sig och ge sin egen version av saker och ting via ex. Twitter.  Annars tyckte jag Koskis text var intressant, mycket historia vilket jag gillar, särskilt det om att Sovjetunionen under Kalla kriget tvingade Finland att censurera vilket jag inte hade någon aning om. Men utöver det historiska perspektivet måste jag säga att texten kanske inte gav mig så mycket.

Jag gillade Brewins sätt att se på individens betydelse och vilka roller man kan ta inom media och hur man reagerar på media, samt det kritiska tänkandets betydelse. Jag har inte så mycket att komma med förutom att det var intressant läsning.

Jag tyckte bäst om Strömbäcks artikel, den var lättläst och gav mest för mig. Jag tyckte också att videoklippet med honom på SVT var riktigt intressant. De olika faserna i medialiseringen hade bra poänger och det jag tyckte var mest intressant var kanske det han sa om att ju mer politiskt oberoende medierna blir , desto mer kommersialiserade blir det. Och det tror jag stämmer, för är de mer neutrala blir det mindre uppståndelseväckande rubriker och man måste ju sälja på något sätt, vad tror ni? Jag tycker dock att det till ganska stor del är  bra att media är oberoende av staten och politik.

Medians roll inom politiken har varit och är fortfarande idag ett verktyg att kommunicera information till människor som kan koordinera sina handlingar och beslut i förhållande till den informationen de får. Det här betyder att media har varit och är ett verktyg för staten och politiker att kommunicera sitt budskap. Media fungerar även som en informationskälla för politiker där de kan följa diskussioner som förs om aktuella händelser eller situationer i samhället som påverkar människorna. Det här kallar Jesper Strömbäck för en medierad politik, dvs. en situation där medierna har blivit den viktigaste källan till information samt ett verktyg för kommunikation mellan styrande och styrda.

Problem uppstår när media styrs av staten eller av andra påverkande faktorer som influerar vad för information som presenteras och på vilket sätt. Jesper Strömbäck tar upp fyra faser/nivåer av medialisering där den första nivån är när media fungerar som direkt kommunikation mellan staten och samhället och där den fjärde nivån är ett innehåll som styrs av media. Även om staten inte skulle direkt påverka mediebolagen finns det andra olika påverkande faktorer som kan förvränga vad som presenteras och hur objektivt informationen som kommuniceras är. T.ex. ekonomiska orsaker har en allt större tyngd när mediebolagen privatiseras, det här kan i sin tur leda till att olika finansiella orsaker formar innehållet i medierna.

Anne Koskis menar att konkurrensen mellan de olika bolagen kan leda till att innehållet i media formas enligt vad som väcker uppmärksamhet mest. Robert Olsson och Jesper Strömbäck debatterar på SVT om precis det här, var går den gyllene medelvägen att själv analysera och tolka information och hur olika uttryck färgar och påverkar människors uppfattning om innehållet. Borde media vara mera objektivt beskrivande eller borde media tolka från en analytisk synvinkel. Å ena sidan är den mera analyserande tolkningen en tolkning som kan hjälpa till att dra och se olika slutsatser medan en neutral beskrivning är objektiv och kräver att den som konsumerar informationen själv är kapabel att analysera och dra slutsatser utifrån beskrivningen.

Sociala medier har till en del omformat sättet att kommunicera och förmedla information. I och med sociala medier kan ingen på samma sätt kontrollera informationsflödet och vem som helst kan producera innehåll. Enligt Jesper Strömbäck har detta ännu inte hunnit nå sin fulla potential och kan med tiden absolut påverka och omforma hur kommunikationen i framtiden kommer att se ut. Varför sociala medier ännu idag inte har drastiskt ändrat på mediernas inflytande beror delvis på den stora massan information på nätet. Det är svårt för enskilda individer att få fram sitt meddelande bland informationsmassan. För att få andra att reagera och dela ett meddelande måste den väcka tillräckligt många människors uppmärksamhet för att alls ha inflytande.  På så sätt har media och inflytelserika personer (så som t.ex.  politiker) fortfarande en rätt stor roll när det kommer till att förmedla information på grund av att de fortfarande har en stor publik.

När jag läste veckans texter slog det mig igen en gång hur mycket media och samhället har förändrats under de senaste åren och hur stor betydelse det egentligen har för tillexempel i det här fallet politiken. Tänk hur mycket lättare det är idag att ha valkampanjer och dylikt och hur mycket snabbare det går att komma ut med olika sorts information. Under den senaste tiden har man ju kunnat ta del av olika valkampanjer på tv, radio och internet hur mycket man bara själv har velat och orkat.  Detta är något som Anne Koski tar upp i sin artikel där hon berättar om hur politikerna på 1980-talet började använda sig av TV för att skapa sig en positiv offentlighet. Koskis artikel var intressant eftersom den gav en historisk överblick över hur politiken har tagit plats i media under årens gång men jag tyckte att mycket av det hon skrev också var sådant som jag visste från förut.

Jesper Strömbäck igen skriver i sin text att detta med att politiken blir mer medialiserad inte är något nytt fenomen utan är något som har funnits länge. Överlag fann jag de fyra medialiseringsfaserna som Strömbäck berättade om intressanta och det visar ju på hur mycket media och politikens samarbete har utvecklats. Texten var överlag en sådan som jag hade svårt att ta till mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men jag märkte flera gånger när jag läste att mina tankar var helt någon annan stans och jag var då tvungen att backa tillbaka och läsa samma stycke om igen.

Brewin talar i sin text om att gränserna mellan det offentliga och det privata håller på att suddas ut. Jag ansåg det som han skriver om att det inte längre finns någon enskild publik och producent utan detta är något som kan ändras vilken sekund som helst. I alla fall på internet, i ena stunden kan det vara jag som är producent och skriver vad jag tycker och tänker medan jag i nästa stund fungerar som publik och läser det som någon annan har skrivit. Men som Brewin även säger är detta något som både kan vara positivt och negativt. Väldigt förenklat kan det gå till såhär: Risken finns att om jag läser en nyhet och tycker att den är bra så skriver jag något om den någon annan stans och så är det något som jag har missförstått då sprids ju fel information. I och med internet är detta något som lätt händer eftersom det bara behövs några få klick så sprids det som man själv har skrivit eller delat med en väldig fart.

Jag tyckte att veckans texter var intressanta men mest intressant var nog Brewins text eftersom det var en text som jag hade lätt att ta till mig och där jag kände igen mig i det som han talade om.

I veckans läsning fascinerades jag av Mark Brewins ”Life Without Media”. Efter att ha läst texten trodde jag nog att min fascination med hans bild av en förändring av självuppfattningen hos den postmoderna individen och hur den knyts samman med samället och media skulle bli det centrala temat för mitt inlägg. Efter att jag läst Anne Koskis text tänkte jag inte längre så. Oberoende av innehållet i de andra texterna måste jag först skriva om Koskis text.

Anne Koskis ””Överföring med rutans hjälp” är kanske lite torr på sina ställen, och har nog mera detaljer än jag riktigt kan och vill ta till mig, men den behandlar speciellt ingående två årtionden som jag minns. Texten har en känslomässig dimension som jag fortfarande försöker analysera. Jag har alltid varit ganska politiskt naiv och oinformerad, och tyckte nog alltid att finska politiker lät ganska likadana i media. Trots det läste jag dagligen den lokala dagstidningen, men TV-nyheterna var ofta svenska. Någonstans halvt undermedvetet registrerade jag nog att det fanns en skillnad mellan det svenska och det finska.

Koskis text har flera olika effekter: för det första känner jag mig generad för att jag inte har känt till mycket av det som hon skriver om, till exempel angående de ämnen som inte var tillåtna och Finlands underlägsenhet gentemot Sovjetunionen under det kalla kriget. Den andra effekten är en tanke att den finska underlägsenheten är lite pinsam och inte något som kan medges till utländska bekanta. Själv känner man ju till bakgrunden, och kan förstå att det var en överlevnadstaktik, men hur kan man förklara det kort?

En tredje tanke består av flera delar: händelserna från 90-talet som Koski skriver om, de kommer jag själv bättre ihåg. Precis som hon skriver kommer jag inte ihåg att det skrevs speciellt mycket om depressionen och jag kommer också ihåg att det var svårt att veta hur det var bäst att rösta i folkomröstningen om EU eftersom informationen kändes knapp och inte tillräckligt mångsidig. Jag jämför också finska media med engelska, en jämförelse som inte är helt rättvis eftersom min direkta upplevelse av Finland är minst tio år gammal och den teknologiska utvecklingen har gått enormt framåt under det sista årtiondet. Kanske skulle finska media stå sig bättre i jämförelsen om mina erfarenheter var färskare.

Texten har redan blivit lite lång, men jag vill trots det kort nämna Brewins text som fascinerade mig utan att ha samma känslomässiga effekt. Det han skriver om den förändrade självuppfattningen är tankeväckande och det är fascinerande att den vävs samman med media och samhällsförändringar. Det här är ett ämne som jag gärna skulle veta mera om, speciellt från den mänskliga/antropologiska synvinkeln.

Allt efter att tv kom så har allmänheten fått följa med omvärlden på ett annat sätt. Inför val ordnas valdebatter där politiker argumenterar och debatterar med varandra. Strömbäck lyfter fram att media idag är mer intresserade av det politiska spelet i sig än av politikernas budskap. Även det faktum att medierna ”skapar” en viss verklighetsbild kan göra att individer inte riktigt vet hur det egentligen ligger till.

I dagens mediala samhälle är även politikerna och partierna tvugna att anpassa sig (Strömbäck, 2008). Detta syns exempelvis genom att de är aktiva på twitter och sprider sitt budskap och sina tankar åt massan.  Koski (2014) anser att finländska politiker ständigt är i en kamp gällande offentlighetens gränser. Det förekommer en ständig kamp mellan makt och kontroll i def offentliga rummet. Vidare menar Brewin (2013) att det nya nätsamhället gjort att individen anser sig viktigare än gruppen.

Det ska bli intressant att se hur världen ändas. Först kom tv och moderniserade livet, sedan kom internet och sociala medier. Dessa har revoultionerat och förändrat hur indivier ser på samhället.

Veckans texter tog upp relationerna mellan media och politik på flera olika sätt. Mark Brewin t.ex. behandlar den offentliga sfären i texten ”The Public Sphere in a Network”. Han förklarar att den nya media teknologin, liksom både de kulturella och ekonomiska förändringarna i samhället har bidragit till att den offentliga sfären ändrat. Att gränserna mellan det individuella och offentliga inte längre är klara och tydliga. Vi kan se det med t.ex. olika chattforum, där man flyttat offentligheten från verkligheten ut på nätet, och man hemifrån sitt lilla krypin ändå sitter mitt ute i offentligheten med sin chatt.  Brewin anser att det i själva verket är den moderna pressen som skapar offentligheten och det offentliga sammanförs genom delade åsikter och intressen, och av medvetenheten om dessa. Medians offentliga roll anser Brewin bland annat, kommer från kritisk reflektion, att det inte finns några formella gränser för offentliga diskussioner. Allt är öppet för kritisk granskning. Man kan fråga sig, är media publiken kompetent att skapa denna kritik och är media texterna sådana som kan skapa en aktiv demokratisk offentlighet. Brewin anser att det är just därför kritik av den moderna demokratiska politiken ofta förvandlas till en massmedia kriticism.

Enligt en intervju med Jesper Strömbäck gjord av Sveriges television, anser även han att mycket av den information som medierna tar upp är kanske inte den typ av information som människorna behöver utan den som är mest eftertraktad för att fånga människornas uppmärksamhet. Strömbäck anser även att journalisterna har en stark tendens att gestalta politiken som ett spel (med vinnare och förlorare) snarare än som sak (där man fokuserar på viktiga frågor att förbättra samhället). Risken med att gestalta politiken som ett spel menar han är att förtroendet för både politiken och medierna minskar. Strömbäck menar också att medierna påverkar verkligheten i allra högsta grad, genom att medierna väljer vad som ska tas upp och hur, samt hur de ska fånga vår uppmärksamhet. Medierna är idag självständiga institutioner och styrs idag av sina egna behov anser Strömbäck.

Enligt Anne Koski däremot som har forskat om politiken i televisionsprogrammen i Finland, har den finländska televisionsverksamheten ända från början styrts av politikerna, och de olika partierna har genom åren tvistat sinsemellan om mediaproduktionen. Redan under 1960-talet började man nämligen producera program i Finland som koncentrerade sig på den politiska processen och program där man ifrågasatte rådande sanningar. Målsättningen blev uttryckligen att väcka samhällelig debatt. Finlands förhållande till Sovjetunionen har dock bidragit till att yttrandefriheten varit begränsad på media fältet. Så småningom blev ändå redaktörernas attityder allt mera kritiska mot politikerna. Och tack vare kanalkonkurrensen och att redaktörerna började uppfatta sin uppgift till att tjäna allmänheten, gick vi på 1990-talet in i ett medievälde. Makten i förhållande till politikerna övergick inte enbart till journalisterna i olika medier utan i allt större utsträckning till reklambyråerna och PR-proffs, vars specialkunnande började reglera hur politikerna uppträder i den politiska offentligheten.

Jesper Strömbäcks artikel ”Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics”, behandlar medialiseringen av politiken. Strömberg menar att medialiseringen härrör sig till förändringar förknippade med kommunikationsmedia och dess utveckling. Därmed har han delat in själva processen i fyra delmoment eller faser. Den första fasen av medialiseringen är nådd när massmedia utgör den viktigaste källan av information och en kommunikationskanal mellan befolkningen och politiska institutioner och aktörer. Den andra fasen är nådd när media har blivit mera oberoende av staten och andra politiska organ och börjat styra enligt media logik. I den tredje fasen fortsätter median att vara den dominerande källan av information och kommunikationskanal mellan sektorer i samhället, men självständigheten av median ökar ytterligare och de har blivit så pass självständiga och viktiga att andra sociala aktörer måste anpassa sig till dem. I den sista och fjärde fasen uppfattas median som extern och politiska aktörer känner till nödvändigheten av att anpassa sig till media logiken och deras åsikt om nyhetsvärdighet. Det som Strömbäck förklarar verkar vara en process för median att slå sig fri från staten och politiska aktörer och bestämma själva över sitt utbud.

Som avslutning vill jag säga att, jag hoppas verkligen inte att Jesper Strömbäcks framtida skräckscenario slår in; om att det förekommer en nyhetsökande grupp som konsumerar allt mera media än någonsin medan en annan grupp väljer att helt negligera nyhetsmedia. Vilket troligtvis skulle leda till ökade kunskapsklyftor, ökade deltagarklyftor och försvagad social sammanhållning och att vi troligtvis skulle leva allt mera i vår egen verklighet, beroende på vilka medier vi konsumerar.

”Överföring med rutans hjälp” av Anne Koski fann jag inte alltför intressant. Den gav nog en bra överblick för hur radions och tv:ns relation med politiken har förändrats under tid, men jag tycker det hela blev lite utdraget. ”Four Phases of Mediatization: An Analysis of the Mediatization of Politics” av Jesper Strömbäck var däremot både väldigt intressant och lättläst, men har helt fallit bort från mitt blogginlägg då jag valt att fokusera på tankar som de två andra texterna väckte.

Innehållet i Koskis text var mycket aktuellt, då vi idag har val och både radio, tv och internet den senaste tiden har genomsyrats av olika valkampanjer och reklamer. Sektor- och aspektsbegreppen var för mig nya begrepp, så de väckte nog en del tankar fastän artikeln i sig inte var helt i min smak. ”Enligt aspektssynvinkeln kan vilken fråga eller vilket fenomen som helst bli en politisk fråga”; detta påstående skriver jag nog under, då jag själv tycker det är viktigt att kunna debattera om olika saker och framföra sina åsikter, oberoende om vad det är för ämne. Jag tycker att det är precis det som politik skall vara; aktörer som har olika åsikter om något och på ett intellektuellt (seriöst, produktivt) sätt kan diskutera kring frågan. Sektor begreppet betyder däremot att politiken är ett fenomen som kan avskiljas helt från resten av samhället, och på det sättet göras till ett klart enskilt forskningsobjekt. Jag förstår i princip tanken bakom detta, men som jag skrev ovan, så tycker jag att politiken bör nara något som individerna i samhället påverkar och skapar, och inte ett fenomen som rullar på av sin egen vikt.

Mark Brewins text ”A Public Sphere in a Network Age” var nog min favoritläsning denna vecka. Brewin lyfter bl.a. upp hur individer i förhållande till media kan ha olika roller; citizen, consumer eller critic. Idealt ska en individ efter att ha tagit del av information reflektera över det kritiskt, och ifall hon blir övertygad av budskapet så handlar hon (skriver insändare/ sprider budskapet). Detta tycker jag är bra sagt för att det visar hur människor borde ta in information. Förra veckan tog jag upp liknande tankar, och i kommentarsfältet uppstod diskussionen om ifall en människa kan vara ständigt kritisk mot all information som öses över henne. Detta är en intressant fråga, och egentligen skulle nog mitt första svar vara nej. O andra sidan, så tror jag att ifall man inte anser att något ämne är tillräckligt viktigt att reflektera och kritiskt fundera över, så är det kanske inte heller en fråga som får en att handla och på så sätt har en stor påverkan på läsaren.

Liknande tankesätt kom också fram då Brewin citerade Chirs Hedges, som lyftit fram att det finns två grupper i samhället; majoriteten som är lat och endast tar del av det han kallar ”illiterate mass culture”, samt minoriteten som faktiskt klarar av att konfrontera verkligheten och se förbi illusioner som massmedia försöker mata i en.