Anne Koski nämner i sin artikel om politik och nyheter i TV, Överföring med rutans hjälp, hur brottsnyheterna vunnit mera plats i TV-nyheterna, likaså kändisar och underhållande inslag. Redan under 1990-talet har de kommersiella kanalerna MTV och Fyran ”konkurrerat speciellt med spetsnyhetsämnen som berör brott” (s. 142) men brottsnyheterna har ökat även i Rundradions nyheter. Ämnet har vidare samhällelig betydelse för Mirka Smolej och Janne Kivivuori har i sin forskning (2006) kommit fram till att de som blir utsatta för fler brottsnyheter också känner starkare rädsla för att bli offer för våldsbrott.
Vid sidan av det finländska nyhetsutbudet tar jag ofta del av det irländska och har reagerat på de stora skillnaderna i innehåll och inställning som jag upplever mellan ländernas nyhetsinnehåll, speciellt inom public service. Tyvärr har jag än så länge inte hittat mycket forskning eller jämförbara statistik om ämnet, så jag kan mest framföra mina subjektiva och osystematiska observationer.
I Irland är brotten, polisens brottsundersökningar och detaljer av domstolsbehandlingar toppnyheter eller åtminstone viktiga inslag de flesta dagarna. Förutom det som hänt i Irland får även våldsdåd mot irländska medborgare utomlands mycket utrymme. Subjektivt uppfattar jag en oroväckande stor del av irländska nyheter som kritiklösa berättelser om brottens händelseförlopp eller referat av diskussionen under domstolsbehandling. Dessutom förekommer det även i nyheterna personbeskrivningar i stil med dem i skandaltidningarna och emotionella intervjuer med offrens närmaste eller vänner. Överhuvudtaget får de ”vanliga människorna” mycket utrymme i medierna, kanske på experternas bekostnad. Känslor tycks vara viktigare än fakta, kanske för att de ”seriösa” medierna tävlar om samma publik med tabloider.
Medan nyheterna i Irland gör folket upprört om ett mordoffers öde eller skapar rädsla och otrygghet likaväl hemma som ute, kämpar landet med en hel del problem. Staten har lyckats förbättra sin ekonomi genom strama åtgärder inom administrationen och de sociala förmånerna. Skatterna har höjts på ett sätt som går hårt för låginkomsttagare. Det finns minimala skillnader mellan de ledande partiernas program och politikerna tycks visa ytterst försiktighet för att inte äventyra sina möjligheter i följande val. Att den stora allmänheten då är mest upprörd över ett enskilt brott i stället för att fundera på eventuella kopplingar mellan det sociala systemet och brottsligheten passar säkert utmärkt för dem, men jag har svårt att förstå varför media nöjer sig i den relativt (politiskt) passiva rollen som den får i systemet. Kanske är det något väsentligt i den lokala kulturen som jag inte har upptäckt.
Under perioden då fastighetspriserna i Irland steg kontinuerligt till skyhöga nivåer var medierna mer eller mindre blandade i upprätthållandet av uppsvinget och gladde sig över the celtic tiger med regelbundna rapporter hur mycket bättre det gick med ekonomin (Mercille 2013). Det fanns åtminstone ett undantag bland journalisterna, ekonomisten David McWilliams, som varnade om bubblans existens och utvecklingens ohållbarhet. Han rekommenderade både regeringen och bankerna att ändra sitt beteende. Som oönskat svar till hans vädjan undrade dåvarande premiärministern Bertie Ahern i sitt tal på ett stort ekonomiskt möte 2007 varför pessimister (som McWilliams, fast inte nämnt vid namn) inte begår självmord. Något vidare gensvar fick McWilliams tyvärr inte förrän det var för sent. För mig verkar detta händelseförlopp som något som passade in mellan den andra och tredje fasen av mediatization enligt Strömbäck (2008, s. 239).
Trots att brottsnyheterna antagligen har ökat i finländska nyheter så sätts de ofta i kontext av statistik, trender och utveckling eller politiska beslut. Det finns uppmärksammade brottsfall som det rapporteras om i samma stil som i irländska medier, men annars tycker jag att orsakerna och sammanhangen fortfarande upplevs som relevanta att fundera över. Ett brott mot en finländsk medborgare utomlands kanske nämns med några rader bland tidningens övriga nyheter, men få av dem lyfts fram som större skandaler. Ett element av politisk övervakning som jag har välkomnat i Finland och aldrig upplevt i irländska nyheter är jämförande av vallöften gentemot parlamentsledamotens röstningsbeteende och övriga aktivitet i riksdagen. I Irland tycks media glömma bort löften även snabbare än politikerna, men de senaste åren har visat en viss återaktivering av media.
I en internationell jämförelse av televisionens game vs. policy nyhetsinnehåll i samband med parlamentsval visar irländska public service en betoning på sakinnehåll men betydligt mindre än i Sverige eller Belgien, medan de kommersiella stationerna lyfter starkare fram maktkampsaspekten i politiken (Rafner et al 2014, 442). Medieforskarna har kunnat visa en förminskning i sakinnehåll i samband med valen 1973 till 2007, medan det åter ökade under den ekonomiska krisen inför valet 2011 (O’Malley et al 2014, 419). Tiden får visa hur långvarig den utvecklingen blir när ekonomin förbättras igen.
Mera om irländsk nyhetsrapportering:
Mercille, Julien (2013). The role of the media in sustaining Ireland’s housing bubble. New Political Economy, 19(2), 282–301. doi:10.1080/13563467.2013.779652
O’Malley, Eoin & Brandenburg, Heinz & Flynn, Roddy & McMenamin, Iain & Rafter, Kevin (2014). The impact of the economic crisis on media framing : evidence from three elections in Ireland. European Political Science Review, 6(3), 407–426. doi:10.1017/S1755773913000155
Rafner, Kevin & Flynn, Roddy & McMenamin, Iain & O’Malley, Eoin (2014). Does commercial orientation matter for policy-game framing? : a content analysis of television and radio news programmes on public and private stations. European Journal of Communication, 29(4), 433–448.
Gillar att du fokuserar din uppsats på brottsnyheter och speciellt dit val av Irland som jämförelse. Själv är jag inte så insatt i hur irländska nyheter lyfts fram, men verkar som att kulturklyftan är rätt annorlunda jämför med finska nyheter. Känner att du är inne på en intressant observation, så kör hårt!
Det känns speciellt intressant med att känslor får mera utrymme än fakta i irländska nyheter. Det här med att väcka känslor har ju en start drivkraft för att få människors uppmärksamhet. Samtidigt som det känns lite skrämmande att de väljer att fokusera så starkt på det emotionella. Brottsnyheter och sociala problem överlag har en extremt negativ klang, så att lyfta fram oro och rädsla är inte direkt konstigt. Däremot tycker jag att sådana nyheter borde hållas mera neutrala, men kanske det styrs av min finska syn på saken.
När (i sammanhanget oväsentliga) individers känslor blir nyhetsinnehåll för att väcka tittarnas/lyssnarnas medlidande tar media också sida. Offret blir oskyldigförklarat och den misstänkte (vars namn och address publiceras så fort man får reda på det) skyltas som skurk. Om det sedan visar sig att hen inte var skyldig så är det inte så viktigt att nämna, men gatan och området har redan fått en negativ stämpel och segregationen till ”de goda” och ”de onda” förstärks.
Dina observationer av irländska nyheter får mig att fundera över de engelska nyheterna. Jag reagerade nyligen på ett nyhetsinslag i TV där de hade en intervju med den ”head teacher” som arbetade vid den skola där mannen, som nyheten egentligen handlade om, hade gått under sin skoltid. Jag kommer inte längre ihåg vad nyhetsinslaget handlade om, men jag minns intervjun för den av ett väldigt långsökt intryck.
Precis, det är ofta som dyrbar nyhetstid (även på public service) används till att någon granne eller före detta klasskompis berättar hur upprörda de är. Efter att någon har dödats brukar man alltid höra att hen hade en lovande framtid framför sig, och var ”god lad” eller ”the most caring person”. För mig som har vuxit upp i ett samhälle där fakta är viktigt känns det både slöseri av allmänna medel men också undervärderande av publiken.
Väldigt intressant koppling mellan teman från litteraturen och jämförande observationer av nyhetskulturen i två länder. Kanske ett tema att bygga vidare på i övningsuppgiften?
Tack! Kanske det kunde bli ett ämne för övningsuppgiften, om jag kom på ett förnuftigt och systematiskt sätt att begränsa det.
Att lyssna till radionyheter eller läsa dagstidningar från x dagar och mäta vilka ämnen kommer upp kunde väl vara ett sätt värt försöket. Den skulle också få mera teoretisk bakgrund från den här kursens litteratur än jämförelser om attityder mot psykisk ohälsa.