Enligt texten ”The Construction of News”, förväntar sig publiken att nyhetsmedia ska leverera neutral information och trovärdiga fakta om världen, samtidigt som de ska reflektera samhället. Detta går inte riktigt i hop med verkligheten enligt Hodkinson, eftersom nyheter aldrig kan vara neutrala, utan förutfattade meningar eller opartiskt reflektera världen. Han menar att, även om nyheter baserar sig på riktiga händelser så tillverkas och konstrueras de på ett speciellt sätt, enligt vissa synvinklar, kulturella värden och institutionella prioriteringar. Det är journalisterna som väljer vilka händelser som ska övervakas och vilka som ska negligeras. Genom att journalisterna besitter denna makt anser Hodkinson att nyhetsorganisationen fungerar som portvaktare, med kapasitet att påverka vad vi vet, bryr oss om och talar om. Denna makt att forma allmänhetens medvetande och prioriteringar kallar han ”agenda setting”. Detta verkar även journalisten Anna-Lena Laurén understöda i en intervju med Bettina Sågbom (Efter nio med Bettina, 25.4.2015, http://areena.yle.fi/tv/2569555 ), där hon säger att i bland får man som journalist inte den historia man planerat utan hamnar att snabbt tänka om och t.ex. filma/intervjua andra personer än vad som var tänkt och snabbt komma på något annat tema att ta upp i den situationen man befinner sig i. Laurén nämner också att hon anser att journalistyrket går ut på att omforma världen, att när man skriver en text är det alltid en tolkning och en liten omformning det handlar om.

Enligt Hodkinson finns det olika slags faktorer som gör att en händelse blir intressant och inkluderas i nyhetsbevakningen. Johan Galtung och Mari Ruge (1973) har listat åtta kriterier som de presenterar som universella och ytterligare fyra som härrör sig mera specifikt till utvecklade kapitalist länder. Enligt Galtung och Ruge krävs för det första en viss förekomst av händelsen, även tidsperioden borde stämma överrens med förekomsten med hur nyheter publiceras och sänds. För det andra krävs en viss omfattning av händelsen, exempelvis en eldsvåda som ska rapporteras måste vara tillräckligt stor för att händelsen ska ha ett nyhetsvärde. För det tredje behöver händelsen ha en viss klarhet eller tydlighet, exempelvis att det handlar om rätt och fel eller offer och förövare. För det fjärde är den kulturella närheten av värde, t.ex. händelser som involverar praktiker, platser eller människor som är bekanta eller relevanta för publiken. För det femte kan en händelse bli intressant om den är tillräckligt förutsägbar, att händelsen passar bra in med vad vi förväntar oss att ska hända, även stereotyper passar in i denna kategori. Som sjätte faktor listas det oförutsägbara, att rapportera om någonting oväntat, exempelvis att ett spädbarn försvunnit. Som sjunde faktor nämns kontinuitet, när väl en historia har kommit med i nyhetsagendan kan den vinna allmänhetens intresse för att ge historien en fortsättning framöver (vad hände sen?). Som åttonde faktor listas komposition, sammansättning av historier, att få olika artiklar och händelser att passa ihop som en helhet t.ex. koppla samman dem med ett tema. Utöver dessa åtta punkter finner vi i de utvecklade kapitalistiska länderna det även intressant om händelsen som rapporteras innehåller händelser som relaterar till de mest mäktigaste nationerna i världen, historier om mäktiga eller kända människor, historier som intresserar sig för människan samt negativa historier.

Men det är inte bara själva historien som gör att vi läser just den artikeln eller ser på ett visst nyhetsreportage. Även Rubrik, språket, bilder, grammatiken, framförandet är viktiga, samt i vilket medium nyhetsreportaget förekommer.

Av veckans texter tyckte jag faktiskt att Silja Lanas Cavadas text ”Dokumentären hittar televisionen” var den intressantaste. Texten beskrev kanske mera historiskt hur det gick till när man började producera dokumentärer i Finland, hur man lekte och experimenterade sig fram eftersom ingen riktigt hade någon skolning i ämnet. Det som jag fastnade för i texten var att dokumentaristiska skolan ändå hade målsättningar med sin produktion, så som deras grundutgångspunkt; att informera människorna och att övervaka de makthavande samt väcka och främja den offentliga debatten. Men även här i Cavadas text blir man varse censuren som existerade på 60- och 70-talet, liksom i Anne Koskis text ”Överföring med rutans hjälp”. Man kan verkligen fundera över hur skyddade har det finländska folket levt genom åren? Skulle vi ha tagit skada av materialet om det inte blivit censurerat? Och hur hade våra värderingar formats ifall vi fått ta del av det censurerade materialet?

I övningsuppgiften har jag tänkt välja att analysera två stycken finlandssvenska dagstidningar. Jag har tänkt jämföra en storstadstidning så som Hufvudstadsbladet med en småstadstidning så som Österbottens tidning. Min tanke var att jämföra tidningarna med varandra för en dag, för att se om de skiljer sig från varandra både vad gäller kategorier, upplägg, framtoning, rapporteringar m.m. I fall att de rapporterar någon gemensam nyhet tänkte jag se på hur respektive tidning rapporterar om just den nyheten. Jag valde denna uppgift för att jag är nyfiken på hur småstäder skiljer sig från storstäder i Finland och för att finnlandssvenskarna som grupp intresserar mig.