L.K. Petersen tar i sin artikel Hvad er Mediesociologi? (2000) upp en central aspekt som ofta förbises i den finländska diskussionen om mediernas ställning och betydelse, nämligen bakgrundsintressen, agendor och maktförhållanden som styr medierna. Ett aktuellt exempel på detta är de privata mediebolagens kampanj mot Yle och dess – enligt dem – alltför starka ställning på den finländska mediemarknaden. Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat för denna kampanj på ledarplats, och i valtider även med draghjälp av likasinnade politiker.
För att en läsare ska kunna skapa sig en helhetsbild av konkurrenssituationen mellan Yle och de privata bolagens bör hen känna till vilka bakgrundskrafterna för kampanjen är: Mediernas Centralförbund, Tidningarnas Förbund, Näringslivets Centralförbund, samt deras språkrör.
Marhall McLuhans ”Media is the Message” kan appliceras rakt av i detta fall – Helsingin Sanomat är själva budskapet som det för fram, det talar med dess ägares röst. Men läsaren som läser Helsingin Sanomat utan denna bakgrundskunskap sväljer kanske budskapet med hull och hår utan att lägga in det i referensramen som ägandeskapet utgör.
Och för att läsaren av denna blogg ska kunna skapa sig en bild av bakgrundskrafterna för just denna lilla bit av massmedia ska jag tillägga att jag själv arbetar på Yle ☺
Petersens artikel fokuserar främst på gammelmedia, men jag tycker att den brittiska medieforskarens Paddy Scannels (Petersen 2006, 11) tankar om broadcastmediernas flow som ett ”ändlöst, tematiserat, flytande nu” även väl beskriver dagens mediemiljö med online-media och i synnerhet sociala media.
Paul Hodkinson (2011) har en holistisk syn på mediesociologi som en sammansmältning av media, kultur och samhälle, som också passar bra in i dagens medieverklighet. Hodkinson gör en distinktion mellan massmedia och media, som så småningom börjar kännas föråldrad. Ett bra exempel på detta är Twitter, där individer kan nå ut till miljoner andra utan mellanhänder, producenter, redaktionschefer, redigerare, kuraterare eller förlag (för övrigt orsaken till att många politiker gillar Twitter – de får uttrycka sig direkt utan journalister som förvränger budskapet). Ett av de bästa exemplen på Twitters makt hittills är arabvårens demonstrationer på Tahrir-torget i Kairo, där demonstranterna förmedlade information till omvärlden och etablerade Twitter som en viktig källa särskilt inom utrikesjournalistik. Frågan är då ifall Twitter är media eller massmedia – och ifall den frågan överhuvudtaget är relevant längre?
Intressanta tankar! Det där med massmedia vs. media är något som är alltid lika fascinerande, särskilt när nya former av social media bildas. Twitter är ett utmärkt exempel även om den börjar vara på den äldre sidan av soc.med., förundrar mig personligen just nu på app som Periscope och Meerkat och hur dessa kommer att placera sig inom soc.med. och media i överlag.
Det där med HS och andra former av media som styrs av en viss person och som för fram just dennes åsikter och livssyn är något som jag blev uppmärksammad på först några år sedan. Det är faktiskt ganska oroande att tänka på hur mycket media man konsumerar utan att nödvändigvist ha en aning om vilka krafter det är som finns bakom.
Tack för ett intressant blogginlägg! Då jag läste kapitlet om ”Media Industry” av Hodkinson, slog det mig hur lite jag känner till bakgrundskrafterna i finländsk media. De finlandssvenska dagstidningarna har jag rätt bra koll på och då jag läste journalistik som andra biämne vid Soc&kom koncentrerade vi oss rätt mycket på public service och YLE. Men jag inser nu att jag måste läsa in mig på de stora finska bolagen och de olika förbunden! Tack för länkarna, de ger mig säkert en bra start!
Ett intressant inlägg, tack!
I den politiskt färgade diskussionen om YLEs roll och public service tycker jag att man ofta blandar ihop två olika uppgifter av media och nyhetsförmedling: den kommersiella och den allmännyttiga.
Å ena sidan producerar media tjänster och nyheter som kan betraktas som kommersiella produkter för informationsförmedling och underhållning. Avsikten är då att ge mottagaren något hen är villig att betala för, direkt eller indirekt, och detta får styra innehållet relativt fritt. Å andra sidan anser några att staten har en skyldighet att trygga invånarnas tillgång till pålitlig och mångsidig information, oberoende av om de vill eller kan betala för det, och verksamheten bör därför inte ha kopplingar som kan kompromissa dess opartiskhet.
De kommersiella mediebolagen kan aldrig bli helt oberoende för deras existens kräver att de behagar tillräckligt många mottagare och speciellt annonsörer (eller andra finansiärer). Samtidigt är det omöjligt för public service bolagen att behålla sin integritet om de börjar tävla enligt kommersiella regler. Det som jag ser som problematiskt är hur public service kan nå sina kunder över de kommersiella bolagens barrikader utan att kompromissa sin målsättning och sitt innehåll.
Tack för en väldigt intressant text. Journalistens skicklighet märks genast, och då menar jag inte enbart kunskapen om mediafältet utan förmågan föra diskussionen vidare från källtexten med ett slående exempel.
Att ifrågasätta eller kritisera intressenterna som har makt inom mediafältet är verkligen svårt. De flesta människor och organisationer är i dagens värld så beroende av ett gott anseende eller image att det blir riskabelt att utmana de som är inflytelserika inom media, på alla nivåer (om man inte kan vänta sig stöd från andra delar av mediefältet). Det går att kritisera ”media” allmänt och ospecificerat, men längre än så kan man sällan gå.
Det förekommer ibland att jag saknar det att även mediamakthavare skulle kunna ställas till svars på samma sätt som politiker eller andra i samhället. Någon gång har jag t.o.m. infantilt fantiserat om löpsedlar och rubriker i stil med ”ILTALEHTI LJÖG IGEN! Vad säger chefredaktören?”
Till mediernas uppdrag borde också höra att utvärdera och kritisera sig själva och varandra så att publiken får ta del av det. Självregleringen sköts av Opinionsnämnden för massmedierna, men den ställer ju inte någon till svars på det sätt som du kanske menade. Det finns Pressiklubi på Yle, men det är nog kanske mer underhållning än seriös mediakritik. Som på så många andra områden är man i Sverige mycket bättre på mediakritik än hos oss!