Jag finner Petersens bok äldre än Hodgkinsons. Petersen skriver mera utgående från tv och teknologi medan Hodgkinson väljer ett samhälleligt och kulturellt perspektiv. Det jag finner intressant hos Petersen är diskussionen om hur livet genom tv blivit allt mera offentligt också för den vanliga människan. Programmen på tv har ju blivit allt mera personliga för att inte tala om datorn och alla sociala medier på den t ex Facebook.
Hodgkinson ser på media som en spegling av samhället. Det finner jag som en intressant tanke. Media påvekas av samhället liksom samhället påverkar media.
Hodgkinson använder sig av en kommunikationsmodell där han diskuterar sändare och mottagare av information. Det börjar med en källa av information och fortsätter med sändare var emellan det kan uppstå störningar förrän mottagaren får meddelandet och kan avkoda det. Detta synsätt är väl rätt gammalt men jag tycker det passar bra in i sammanhanget.
Petersen och Hodgkinson har trots det beröringspunkter som t ex det att allt blir mera och mera offentligt i media.
Det som jag finner extra intressant är att media fungerar som en spegel för samhället- ju mera jag funderar på den tanken desto rimligare verkar den.
Hoppas på att få läsa mera Hodgkinson i framtiden J
Att media speglar samhället och vise versa är kanske logiskt men även intressant ur det avseende att speglar det samhället rättvist? Är det en demokratisk och jämställd spegling vinfråga uppleva eller är den snedvriden på något sätt? Litefunderingar som jag blev att fastna vid…..
Rättvisan i hur verkligheten framställs i median påverkas nog mycket också av olika maktkonstruktioner i median, som till exempel mediahusens ekonomiska tävling vilket de försöker vinna genom att skriva på ett så uppmärksamhetsväckande sätt som möjligt. Detta sätt att väcka människors intresse och försöka få så många ”clicks” på artiklarna som möjligt tror jag är ett stort skäl till att vissa nyheter förstoras och inte alltid stämmer med verkligheten .
Tycker det här med ”livet genom tv blivit allt mera offentligt” är en intressant tanke och konstaterande. Själv faller jag lätt för reality-serier så som Paradise Hotel och The real house of Beverly Hills (nästan lite pinsamt). Tycker de här serierna är hysteriskt roliga och lagom dramatiska för att fånga mig som tittarpublik. Paradise Hotel är intressant på ett psykologisk plan, att se hur människor hanterar att sättas under pressade omständigheter. Men också se hurudana värderingar människor har och också ta del av deras beteendemönster. The real house of Beverly Hills är däremot extremt klyschig. Har blivit lite av en guilty pleasure och kan-inte-sluta-titta fenomen. Jag ser ingen hög igenkänningsfaktor mellan mig och karaktärerna, men däremot känns det som jag känner dem lite för väl. Båda serierna är väldigt ytliga, vilket gör det så himla intressant på ett plan jag inte riktigt kan förklara. De skäms så där lagom mycket och det är kanske därför det blir underhållning på högsta nivå? Säger bara, media är fantastiskt!
Hej,
Här tar ni också upp frågan om median och verkligheten, och jag undrar om det går att dra en skarp gräns mellan dem. Median finns med i vardagsverkligheten både direkt genom alla skärmar, högtalare och lurar som omger oss och som intryck av mediebilder och -diskussioner som vi bär med oss när vi agerar i vardagsvärlden. Jag skrev lite längre om detta i kommentaren till Tyttis blogg som jag läste först. Kolla det inlägget 😉