Chaim A. Kaplan berättar om Hanukkah firandet i ghettot i Warzawa 1940. Han säger att det aldrig tidigare varit lika många hanukkah fester i ghettot fast man var tvungen att ansöka om tillstånd för att få ställa till med en sådan fest.

Det var dock många som gjorde det utan tillstånd, och stämningen var väldigt god bland de som firade. Kaplan säger att det kändes som att komma till liv igen efter 16 månader utav nazisternas ockupation. De många festerna, som blev som en enda stor fest i de judiska kvarteren var en stor glädjefest med många olika sorters tal. Det fanns historiska och vetenskapliga tal, det fanns skämttal och många fler berättar Chaim A. Kaplan berättar att i ett av talen sades det att judarna skulle ta med sig dem som tänker begrava judarna levande.

Tänkte först med dessa två foton kommentera Carolinas inlägg nedan om decembermånadens utmaning till judendomen, men eftersom man inte kan foga bilder i kommentarer måste jag göra detta i ett nytt inlägg. Samtidigt får min tidigare ”bildgåta” sitt svar: Platsen är Berlin. Decembermånadens utmaning konkretiseras ganska bra då på ca 150 meters avstånd från varandra vid det gamla radio- och tv-tornets (DDR:s stolthet) fot finns både hanukkaljusstaket och en av stadens största julmarknader, med olika slags Betlehem-installationer och figurer – plus förstås julgubben ovanom allt annat.

Rabbinen och diplomaten Yacoov Herzog (1921-1972) påpekar i sitt festtal Hanukka och Israels pånyttfödelse att Hanukka inbegriper även judisk självständighet – i sin konkreta och politiska bemärkelse. Hanukka värnar om dialogen mellan staten Israel och världens folk ända sedan urminnes tider. Det mest centrala temat i Hanukka är ”de få mot ett flertal”. Ett folk som vill fullfölja sin säregna bana genom tiderna mot alla odds – ett folk som är tryggt och säkert i sin tro att ingen förgänglig makt – aktiv eller passiv, genom förtryck eller hat, diskriminering eller integrering kan bestrida ett folk förverkligandet av sitt andliga och nationella framtida öde.
Mackabéerna var inte enbart medlemmar i prästhuset och sålunda judaismens förmyndare utan även sitt folks ledare – generaler och politiker. Deras politiska och militära agenda kan jämföras med dagens – och säkerligen jämställas med den. De inledde en revolt mot grekiskt förtryck, väl medvetna om den lilla möjligheten till framgång som kunde skönjas. De agerade emedan att inte agera skulle ha betytt fullständig undergång både i fysisk och i andlig bemärkelse. En inre röst fick dem att vara fast beslutna om att trons löfte kunde utmana och besegra faran. I dagens läge kan vi tänka oss att Mackabéerna stod inför en liknande utmaning och omständigheter som deras förfäder en gång konfronterades med.
Tiden har inte utplånat Mackabéernas anda – beslutsamheten, tron och budskapet om deras upplevelse överbryggar tidens klyfta. De få rättfärdigade sin sak mot flertalets styrka och våld.
Dialogen mellan ett folk som återvunnit sin suveränitet och resten av världen har blott börjat. Mackabeernas testamente kommer att försvaras. Låt oss ta varandra i hand i andligt broderskap och historisk delaktighet. Låt oss bli påminda om Mattatias vittnesbörd: ”Vi är privilegierade att leva under denna generation. Må vi vara värdiga det öde som tillkallar oss”

(Skriven av Asta utgående från texten i The Hanukkah Anthology, red. Philip Goodman, 1976)

Rabbin och läraren Emanuel Rackman har skrivit om utmaningen i december. Det fanns en tid när Hanukkah inte tillhörde skaran av de viktigaste judiska högtiderna. Hanukkah steg dock i rang när judarna började leva nära icke-judar. Judendomens sociala, politiska och intellektuella existens är inte isolerad från kristendomen, och eftersom kristna firar en av sina viktigaste religiösa händelser under december så blev även Hanukkah viktig för judarna. Detta ledde också till Hanukkah gåvor, Hanukkah fester och allt annat som nu förknippas med högtiden. Hanukkah ger också judarna möjligheten att klara av omgivningens utmaning i december, dvs. julen och det som hör till den.

Här promenerar jag på kvällen den 25 Kislev på vägen till Weihnachtsmarkt och hittar det här. Var befinner jag mig?
Det finns ett tänt ljus i hanukian, det yttersta till höger.

Die chanuka-Kerzen sind ein Symbol für Freiheit und Demokratie für alle Menschen!

I filmen Ushpizin utav Gidi Dar spelar Shuli Rand huvudrollen. Han är ultraortodox jude så att han gått med på att spela i filmen är speciellt, just i och med att ultraortodoxa judar inte vill fastna på vare sig film eller bild.

Shuli Rand spelar karaktären Moshe och hans fru spelar Malli, Moshes fru. De lever i en svår ekonomisk situation i och med att endast Malli arbetar då Moshe studerar den heliga skriften vid en skola. Filmen utspelar sig i de ultraortodoxa kvarteren i Jerusalem. Filmen äger rum under lövhyddohögtiden, som på många sätt syns i filmen. Här listar jag några av dem:

1. Moshe & Malli bor i ett judiskt kvarter där många andra judiska familjer bor. På innergården ser man många s.k. lövhyddor som de olika familjerna byggt upp. Moshe oroar sig över hur deras ekonomiska situation skall tillåta dem att införskaffa en lövhydda till högtiden.
2. Både Moshe & Malli ber mycket till Gud och ofta. De ber inte direkt om något konkret utan under filmen ber de av olika saker. I ett skede ber de om ett mirakel som skall hjälpa dem att både få mat och lövhyddan till sukkoten (ett annat namn för lövhyddohögtiden). Då miraklet skett och de både fått pengar och en lövhydda tackar de Gud som varit så god emot dem.
3. Etron frukten och ”kvasten” med de fyra olika elementen syns också och symboliserar de olika slags judar. De som har tron men inte gärningarna, de som har gärningarna men inte tron, de som har både och de som inte har någondera.
4. Ett annat tecken som signalerar att det är sukkot högtiden är den glädje som finns hos judarna. De dansar på gatorna och äter gott och mycket. Festen är en glädjens fest, och det passar sig inte att vara arg eller ledsen.
5. Moshe & Malli får också gäster i filmen och bjuder in dem då det anses icke-propert att inte ta emot gäster under högtiden.

På många sätt och vis speglas det ultraortodoxa livet genom filmen och dess budskap. Andra ultraortodoxa teman som speglas i filmen är förstås hur männen och kvinnorna i filmen klär sig. Det andra hur de beter sig och ber samt går i synagogan. Även givandet av allmosor kommer fram och hur viktig familjen är kommer också fram väldigt starkt. I och med att Rand och hans fru spelar huvudrollerna i filmen kommer det fram att en judisk man inte får röra en annan kvinna än sin fru. Detta syns också i filmen då en av gästerna försöker skaka hand med Malli.

                      Det var lite av vad jag valde att plocka ut ur filmen, hur den speglar både det vanliga livet men också hur lövhyddohögtiden framställs hos de ultraortodoxa judarna i den autentiska miljön som filmen är filmad i.

Här i London har jag fått vara med om att fira sabbat i två ganska olika synagogor: fredag kväll i Alyth Reform, lördag morgon i Kol Nefesh Masorti Synagoge.

Alyth http://www.alyth.org.uk är en stor reformjudisk synagoga i norra London. På plats var ett hundratal personer, många barnfamiljer men också äldre, och det var mycket prat och glada skratt före liturgin inleddes. Liturgin följde i stort sett det ortodoxa mönstret, men de största skillnaderna var språket (både hebreiska och engelska) och melodierna (liturgin sjöngs inte i sin helhet, utan reciterades emellanåt, och många av sångerna hade svängiga moderna melodier). Och så gitarren! När Rabbi Mark ansåg att det var dags att starta grabbade han gitarren och började spela en melodi som de flesta kände och snart stämde alla upp i sången, Shabbat Shalom. Han är klädd i vit skjorta och slips, tallit och kippa. Alla män och pojkar i synagogan har kippa, men ser ingen annan tallit.

Hela liturgin tog ca 1 h och precis som hemma i kyrkan tröttnade raden av bar mitsva-pojkar bakom oss ganska snart och började prata och busa. Och precis som hemma förmanade mammor och pappor … När vi nådde Shema stämde alla pojkarna in i alla fall, den kan de! Vi läste kaddish över de fyra rabbiner som sköts i en synagoga i Jerusalem i veckan, och rabbinen höll ett tal om behovet av religionsdialog.

Synagogan var egentligen ett stort församlingscenter och själva salen där liturgin utfördes var ungefär som en stor festsal med ett podium längs fram där talarpulpeten och skåpet för torarullarna fanns. Tillsammans med rabbinen stod också sångledaren Vivian genom hela ceremonin, men vid olika tillfällen kom också andra församlingsmedlemmar upp: när en farfar med ett ca femårigt barnbarn och en ung man öppnade toraskåpet (men rullarna togs inte ut på fredag) och vid den avslutande kiddush-välsignelsen kom en ung familj med två små flickor upp till rabbinen och delade vin och challa, lite som ett exempel. Också vi i publiken fick vin/whisky och bröd och alla skakade hand och önskade Shabbat Shalom!

På lördag morgon fick jag stiga upp sanslöst tidigt för att ta mig från nordöstra London till nordvästra London, till Edgeware som av hävd har ett stort antal judiska invånare.

En av många synagogor där är Kol Nefesh Masorti Synagogue (http://www.kolnefeshmasorti.org.uk) som jag besökte för lördagens liturgi. Masorti är namnet på den konservativa rörelsen i England (mycket mindre än både reform och ortodoxa, ungefär mittemellan dem teologiskt sett) och jag besökte en synagoga som är fullt ut egalitär: det betyder att kvinnor får genomföra alla delar av liturgin: läsa toran, leda ceremonin, fungera som kantor m.m. Det intressanta är att den här radikala, progressiva teologin kombinerades med en mycket traditionell liturgi: hela, oförkortade liturgin genomfördes sjungande på hebreiska, av den kvinnliga hazzanen (kantorn) eller gemensamt av församlingen och gick lös på modiga tre timmar!

Vi var en avsevärt mindre skara, ca 20 personer, och det var en spännande blandning av avslappnad och familjär stämning, de pratade på med varandra under ceremonins gång och dividerade om vem som skulle göra vad, men ändå var formatet oerhört ortodoxt. Alla verkade mycket hemma i recitationstraditionen och sjöng frimodigt sin hebreiska. Förutom alla böner, välsignelser och toraläsningen höll en av församlingsmedlemmarna ett tal kring dagens textläsning (Jakob och Esau), haftaratexten handlade om David och Jonathan. Denna morgon sjöng vi El male rahamim för att minnas de mördade rabbinerna i Jerusalem. Både män och kvinnor bar kippa och tallit. Och också här blev det whiskey/vin efteråt, men därtill kaka, popcorn, godis … Där ser man hur svårt det är att kategorisera judar i entydiga kategorier! Liberal teologi och traditionell liturgi är inte alls en omöjlig kombination.

Tre timmar av liturgi följdes sedan av tre timmar shabbat lunch hemma hos chazzanen, och sen gick solen redan ner …

 Hälsningar från Leo Baeck College i London där jag håller till den här veckan, för att samla forskningsmaterial!

http://lbc.ac.uk

LBC utbildar rabbiner för två judiska rörelser i Storbritannien som står teologiskt nära varandra men som har skilda historiska rötter: Reform och Liberal Judaism. Under de femåriga studierna arbetar de studerande också en hel del vid sidan om, i synagogorna, i skolor, på sjukhus, inom ungdomsverksamheten, välgörenheten m.m. De får också öva sig på att leda liturgin i den lilla shul som finns inredd i colleget (som ni ser ovan).

Jag har under veckan fått vara med på tre av dessa morgonböner, shacharit, som letts av studerande, det har varit mycket spännande! Tisdag och onsdag var det kvinnliga studerande som redan hunnit ganska långt i sina studier som ledde bönen, de var självsäkra och ledde sången mycket fint! Igår var det en ung manlig gulnäbb som påtagligt nervös tog sig an uppgiften, men han fick benägen hjälp av sina medstuderande när det hakade upp sig! De här morgonbönerna är  som ett laboratorium kan man säga, de studerande får prova på olika sätt att utföra liturgin och träna i att leda det hela i en vänlig och stödjande miljö.

Det här är som sagt ett liberalt och inklusivt college, så igår när det var toraläsning använde både män och kvinnor tallit och tefillin (de som ville dvs, det finns inget tvång). Det mesta av liturgin genomförs på hebreiska, och nästan allt sjungs (eller reciteras, nusach), men de var snälla nog att vänligen påpeka sidnumret åt mig emellanåt då jag råddade bort mig i sidduren. Det är en intressant blandning av radikalt liberal teologi men sedan en tydlig strävan att föra in mer och mer av den traditionella liturgin.

Till min glädje sjöng de också, både på tisdag och onsdag, niggunim, som är mitt stora intresse: dvs ordlösa melodier (oftast av hasidiskt ursprung) som antingen inleder eller avslutar bönen, det var svängiga versioner av laj-laj, ofta spontant i stämmor och trummande och klappande (ingen dans dock, tyvärr …) Det kändes inte korrekt att spela in dem på band, eller filma tyvärr, det hade varit fint att visa!

Ikväll inleds sabbaten, som jag egentligen skulle skriva om. Återkommer imorgon med intryck från sabbatsfirandet!

Ruth

Ushpizin (Israel 2004) som vi ska se i TSF:s filmkväll onsdagen den 19 november kl 17 i Reuterska huset (med en liten inledning först) är en av de mest omdiskuterade filmerna i Israel under 2000-talet, inte därför att temat skulle vara på något sätt provocerande (man har gjort otaliga filmer t.ex. om konflikten med palestinier etc) utan därför att den på sätt och vis bröt murarna till den ultra-ortodoxa, annars helt slutna, världen. Han som spelar huvudrollen är en f.d. yrkesskådesspelare som blev ”troende” eller ”ultra-ortodox” och lämnade sin världsliga karriär men enbart för den här filmen kom tillbaka framför kameror. Även huvudpersonen i filmen är en man som har sitt världsliga liv bakom sig men nu studerar i en jeshiva och lever ett fromt liv.

Ordet ushpizin syftar till de sju bibliska gästerna (Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, Aron och David) som enligt traditionen gästar varje lövhydda under sukkot-festen. Det är också en gammal vana att man bjuder in gäster till sin hydda under den här stora högtiden. I den här filmen får familjen också gäster men utan att bjuda dem och aningen annorlunda än vad man hade planerat, dvs. makens kompisar från hans förra liv ”i världen”. Och sen börjar problemen…

Se en kort snutt ur filmen på Youtube. Moshe har hittat i en butik en riktig pärla, den vackraste etrog-frukten som han någonsin har sett, och investerar hela högtidsbudgeten på den. Och när frun får veta om detta…

Nu har jag fått svar av rabbi Simon Livson i Helsingfors kring mina frågor om Rosh Hashana! Här ser ni ett sammandrag (svaren med fet stil), en pragmatisk inställning på det stora hela:

Ruth: Haluaisin kysyä sinulta, miten te tänä päivänä käytännössä sovitatte tätä juutalaista pyhää suomalaiseen arkipäivään, joka seuraa ihan muita periaatteita?

Simon: Se on aina yhtä vaikeaa. Minulle se on suhteellisen helppoa, sillä työnantajani on seurakunta. Muille se varmasti on hyvinkin vaikeaa paikoittain. Se tarvitsee organisoitia ja etukäteen ruuan laittoa. Kahdet kädet eivät aina riitä. Suomalainen arkipäivä ainakin uskovaisille juutalaisille hälvenee taustalla. Ainoastaan silloin, kun menee ulos kadulle, huomaa missä on:) Tähän kaikkeen tottuu. 

Ruth: Mitä annat neuvoksi heille, jotka haluaisivat viettää Rosh Hashanaa ja Jom Kippuria perinteisellä tavalla, mutta joiden työt tai muut velvoitukset estävät heitä siitä?

Simon: Jos juutalainen ei voi ottaa vapaaksi juhlapyhän ajaksi kokonaan, olisi hänen syytä koettaa saada vapaaksi ainakin osan. Jos tämäkään ei onnistu niin, ei voi mitään. Ehkä kannattaisi minimoida työntekoa noin yleisesti. Juutalainen ei saa tehdä työtä juhlapyhinä. Juutalainen laki on siitä hyvin selväpuheinen. Juhlapyhään kuuluu ateriointi ja perheen kanssa olo, sekä synagogaan meno. Työn voi pahimillaan jakaa niin (jos mahdollista), että voi osallistua ainakin johonkin näistä asioista. 

Ruth: Miten työnantajat ja viranomaiset yleensä suhtautuvat vähemmistön toivomuksiin pyhittää heille tärkeät päivät, vai onko suomalainen työelämä tänään kokonaan markkinatalouden määrittämä? 

Simon: Käsitykseni mukaan työnantaja antaa lomaa jos asiasta tiedetään hyvissä ajoin. Näin on ainakin omassa perheessäni ollut. Nämä työstä poissaolothan tottakai polttavat vuosilomapäiviä.