Tänkte först med dessa två foton kommentera Carolinas inlägg nedan om decembermånadens utmaning till judendomen, men eftersom man inte kan foga bilder i kommentarer måste jag göra detta i ett nytt inlägg. Samtidigt får min tidigare ”bildgåta” sitt svar: Platsen är Berlin. Decembermånadens utmaning konkretiseras ganska bra då på ca 150 meters avstånd från varandra vid det gamla radio- och tv-tornets (DDR:s stolthet) fot finns både hanukkaljusstaket och en av stadens största julmarknader, med olika slags Betlehem-installationer och figurer – plus förstås julgubben ovanom allt annat.

Rabbinen och diplomaten Yacoov Herzog (1921-1972) påpekar i sitt festtal Hanukka och Israels pånyttfödelse att Hanukka inbegriper även judisk självständighet – i sin konkreta och politiska bemärkelse. Hanukka värnar om dialogen mellan staten Israel och världens folk ända sedan urminnes tider. Det mest centrala temat i Hanukka är ”de få mot ett flertal”. Ett folk som vill fullfölja sin säregna bana genom tiderna mot alla odds – ett folk som är tryggt och säkert i sin tro att ingen förgänglig makt – aktiv eller passiv, genom förtryck eller hat, diskriminering eller integrering kan bestrida ett folk förverkligandet av sitt andliga och nationella framtida öde.
Mackabéerna var inte enbart medlemmar i prästhuset och sålunda judaismens förmyndare utan även sitt folks ledare – generaler och politiker. Deras politiska och militära agenda kan jämföras med dagens – och säkerligen jämställas med den. De inledde en revolt mot grekiskt förtryck, väl medvetna om den lilla möjligheten till framgång som kunde skönjas. De agerade emedan att inte agera skulle ha betytt fullständig undergång både i fysisk och i andlig bemärkelse. En inre röst fick dem att vara fast beslutna om att trons löfte kunde utmana och besegra faran. I dagens läge kan vi tänka oss att Mackabéerna stod inför en liknande utmaning och omständigheter som deras förfäder en gång konfronterades med.
Tiden har inte utplånat Mackabéernas anda – beslutsamheten, tron och budskapet om deras upplevelse överbryggar tidens klyfta. De få rättfärdigade sin sak mot flertalets styrka och våld.
Dialogen mellan ett folk som återvunnit sin suveränitet och resten av världen har blott börjat. Mackabeernas testamente kommer att försvaras. Låt oss ta varandra i hand i andligt broderskap och historisk delaktighet. Låt oss bli påminda om Mattatias vittnesbörd: ”Vi är privilegierade att leva under denna generation. Må vi vara värdiga det öde som tillkallar oss”

(Skriven av Asta utgående från texten i The Hanukkah Anthology, red. Philip Goodman, 1976)

Här promenerar jag på kvällen den 25 Kislev på vägen till Weihnachtsmarkt och hittar det här. Var befinner jag mig?
Det finns ett tänt ljus i hanukian, det yttersta till höger.

Die chanuka-Kerzen sind ein Symbol für Freiheit und Demokratie für alle Menschen!

Ushpizin (Israel 2004) som vi ska se i TSF:s filmkväll onsdagen den 19 november kl 17 i Reuterska huset (med en liten inledning först) är en av de mest omdiskuterade filmerna i Israel under 2000-talet, inte därför att temat skulle vara på något sätt provocerande (man har gjort otaliga filmer t.ex. om konflikten med palestinier etc) utan därför att den på sätt och vis bröt murarna till den ultra-ortodoxa, annars helt slutna, världen. Han som spelar huvudrollen är en f.d. yrkesskådesspelare som blev ”troende” eller ”ultra-ortodox” och lämnade sin världsliga karriär men enbart för den här filmen kom tillbaka framför kameror. Även huvudpersonen i filmen är en man som har sitt världsliga liv bakom sig men nu studerar i en jeshiva och lever ett fromt liv.

Ordet ushpizin syftar till de sju bibliska gästerna (Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, Aron och David) som enligt traditionen gästar varje lövhydda under sukkot-festen. Det är också en gammal vana att man bjuder in gäster till sin hydda under den här stora högtiden. I den här filmen får familjen också gäster men utan att bjuda dem och aningen annorlunda än vad man hade planerat, dvs. makens kompisar från hans förra liv ”i världen”. Och sen börjar problemen…

Se en kort snutt ur filmen på Youtube. Moshe har hittat i en butik en riktig pärla, den vackraste etrog-frukten som han någonsin har sett, och investerar hela högtidsbudgeten på den. Och när frun får veta om detta…

Prästernas välsignelse (birkat kohanim) vid Västra muren på söndagen den 12 oktober 2014 – en av det moderna sukkotfirandets höjdpunkter i Israel.

Tidningen Haaretz skriver:
About 80,000 people from Israel and the Diaspora attended the traditional Priestly Blessing at the Western Wall on Sunday morning. During the ceremony, hundreds of kohanim – males descended from the line of Aaron the High Priest – lifted their hands under their prayer shawls and blessed the crowd. Chief Rabbis Yitzhak Yosef and David Lau were in attendance, as was the government…

Asta Aronen

En etisk-humanistisk syn på Rosh Hashanah
Israel Knox (1961) påpekar att den jude som anser sig vara sekulär eller agnostiker kan vara något förvirrad inför Nyåret och Yom Kippur. Dessa högtider anses vara högtidliga och allvarliga – i kombination med ånger och botgöring.
En orsak kan man finna i terminologin – ord som exempelvis synd, Guds kungadöme, ånger eller syndanöd kan kännas främmande för en mer sekulär individ.
Den etiska dimensionen kan ändå tillföra något som kan tänkas vägleda även idag. Den hebreisk-jiddishka termen heshbon hanefesh innebär en inre betraktelse eller redogörelse för var man står eller positionerar sig. Då en jude gör detta, medger han eller hon att det finns en klyfta mellan samvetet och det vi verkligen gör – vi minns vad vi borde ha gjort och ändå inte gjorde. Att inte försöka åtgärda detta kan anses vara synd och viljan att minska klyftan innebär någonslags försoning.
Religion och rättfärdighet kan länkas samman – Gud är rättfärdighetens Gud och han hatar orättvisor. Guds lag uppmanar att hjälpa änkan, den föräldralösa, främlingen – sin närmaste, alla de som lider av orättvisor, hungrar eller är utarmade. För Israels profeter innebar tro att vara trogen rättfärdigheten. Synd innebar att avvika från detta eller externalisera tron i riter eller dogmer.
Profeterna tog inte avstånd från riter och ceremonier i den bemärkelsen att de innebar en konkretisering av ett kollektivt minne eller historia, de hade ett symbolvärde. Synd definierades som varande social och etisk – den fanns i samhället och den innebar att värdigheten minskade via fattigdom och okunskap eller människans grymhet mot människan.
Den hebreisk-jiddishka termen teshuvah innebär ånger – att vända om och återvända till den rätta vägen. Ånger är både en subjektiv och objektiv förändring – inte enbart privat och introspektiv utan också offentlig och utåtriktad.
Talmud talar om för oss att även om alla synder mot Gud blir förlåtna under Yom Kippur., så ligger alla överträdelser mot människans närmaste utanför Guds gebiet.
Rosh Hashanah understryker det universala. Bönerna finns till för hela världen för rättfärdighet och sanning som gäller hela mänskligheten. Nyåret innebär en väntan på Messias, men har samtidigt en förankring i nuet, som visar vägen framför oss. Målet och resan sammanfaller. Guds kungadöme kan anses vara en arkaisk term, men vi borde inte uppfatta denna för bokstavligt.
Guds kungadöme negerar avgudadyrkan, må det så gälla människor eller objekt. Under historisk tid innebar det en slags riksdag, en rättfärdighetens röst.
Vi befinner oss idag i kris – Guds kungadöme är en symbol för hela mänsklighetens enhet – nyckelorden är frihet, rättfärdighet och värdighet. Om Gud är det bästa och högsta inom oss, så förhåller det sig lika i hela universum – sålunda är Gud inte i Himlen, utan snarare en kraft i världen och inuti oss som kan transformerar oss och världen – som en förberedelse för Kungadömet.

Året 5775 har inletts. ’Shana tova umetuka’ åt alla! Fotot här är min hälsning från kyrkostyrelsen där kyrkans arbetsgrupp för kyrkan och judendomen samlades till att doppa äppelbitar i honung och diskutera aktuella ärenden. Under de närmaste dagarna får man läsa på den här spalten kursdeltagarnas inlägg som tangerar nyårets eller botdagarnas olika aspekter.