Asta Aronen

En etisk-humanistisk syn på Rosh Hashanah
Israel Knox (1961) påpekar att den jude som anser sig vara sekulär eller agnostiker kan vara något förvirrad inför Nyåret och Yom Kippur. Dessa högtider anses vara högtidliga och allvarliga – i kombination med ånger och botgöring.
En orsak kan man finna i terminologin – ord som exempelvis synd, Guds kungadöme, ånger eller syndanöd kan kännas främmande för en mer sekulär individ.
Den etiska dimensionen kan ändå tillföra något som kan tänkas vägleda även idag. Den hebreisk-jiddishka termen heshbon hanefesh innebär en inre betraktelse eller redogörelse för var man står eller positionerar sig. Då en jude gör detta, medger han eller hon att det finns en klyfta mellan samvetet och det vi verkligen gör – vi minns vad vi borde ha gjort och ändå inte gjorde. Att inte försöka åtgärda detta kan anses vara synd och viljan att minska klyftan innebär någonslags försoning.
Religion och rättfärdighet kan länkas samman – Gud är rättfärdighetens Gud och han hatar orättvisor. Guds lag uppmanar att hjälpa änkan, den föräldralösa, främlingen – sin närmaste, alla de som lider av orättvisor, hungrar eller är utarmade. För Israels profeter innebar tro att vara trogen rättfärdigheten. Synd innebar att avvika från detta eller externalisera tron i riter eller dogmer.
Profeterna tog inte avstånd från riter och ceremonier i den bemärkelsen att de innebar en konkretisering av ett kollektivt minne eller historia, de hade ett symbolvärde. Synd definierades som varande social och etisk – den fanns i samhället och den innebar att värdigheten minskade via fattigdom och okunskap eller människans grymhet mot människan.
Den hebreisk-jiddishka termen teshuvah innebär ånger – att vända om och återvända till den rätta vägen. Ånger är både en subjektiv och objektiv förändring – inte enbart privat och introspektiv utan också offentlig och utåtriktad.
Talmud talar om för oss att även om alla synder mot Gud blir förlåtna under Yom Kippur., så ligger alla överträdelser mot människans närmaste utanför Guds gebiet.
Rosh Hashanah understryker det universala. Bönerna finns till för hela världen för rättfärdighet och sanning som gäller hela mänskligheten. Nyåret innebär en väntan på Messias, men har samtidigt en förankring i nuet, som visar vägen framför oss. Målet och resan sammanfaller. Guds kungadöme kan anses vara en arkaisk term, men vi borde inte uppfatta denna för bokstavligt.
Guds kungadöme negerar avgudadyrkan, må det så gälla människor eller objekt. Under historisk tid innebar det en slags riksdag, en rättfärdighetens röst.
Vi befinner oss idag i kris – Guds kungadöme är en symbol för hela mänsklighetens enhet – nyckelorden är frihet, rättfärdighet och värdighet. Om Gud är det bästa och högsta inom oss, så förhåller det sig lika i hela universum – sålunda är Gud inte i Himlen, utan snarare en kraft i världen och inuti oss som kan transformerar oss och världen – som en förberedelse för Kungadömet.

Yemen
Atmosfären är intensiv, man kan höra högljudda sofar stötar från flera håll, mera högljudda än vad man hör i Europa. Shelihot:erna sägs allt intensivare och i högre ton ju närmare man kommer till Rosh HaShana.
Det blir kväll och människorna samlas i synagogorna. Gudstjänsten börjar och församlingen halft skriker ut bönerna tillsammans med hazzan (kantorn) i en traditionell Yemeni melodi. Yemeni gudstjänsten är mera högljudd än någon annan, för Yemeni judarna tror att ju högre de sjunger/&skriker desto snabbare hör Herren dem. Det sägs att det är svårt att hitta församlingar, med mera intensiva och koncentrerade människor som ber, än de Yemeni församlingarna. Efter gudstjänsten önskas ett gott nytt år medan man går hem för att äta en Rosh HaShana middag.