Fråga: Hur vet vi att vi måste ha etrog som frukt? Kan vi inte ta t.ex. citron eller apelsin istället?
Rabbinen svarar: Det finns flera olika orsaker till varför det är etrogen som gäller. Toran (3 Mos 23:40) beskriver frukten som skall användas som pri etz hadar, vilket menar frukten från ett träd som är hadar. Ända sedan Mose tid har man vetat att denna frukt är etrog och varje generation har berättat detta vidare. Den allänna betydelsen av hadar är vacker, och Ibn Ezra säger att etrogen är känd som den finaste och vackraste frukten, och eftersom Toran säger att man skall ta den vackraste frukten så är det etrogen. Nachmanides skriver också att hadar är det gamla hebreiska namnet för etrog. Det finns också flera andra orsaker enligt rabbiben, men det som är klart är att det inte råder något tvivel om att det är etrog som skall användas.

Fråga: måste jag sova i sukkan/lövhyddan?
Rabbinens svar: Talmud säger att under sukkot så måste en man sova i sukkan. Detta faktum nämns också i senare halakhiska verk. Sedan 1200-talet har man dock börjat sova inomhus, mest för att det av olika orsaker är bekvämare att sova inomhus. Sådana orsaker som nämnts sedan denna tid handlar om är kyla, farligheter såsom risk för rån, flyttning av sängen, och att det inte är tillräckligt privat. I vissa varmare länder har det dock blivit mera vanligt att man sover i sukkan. Enligt Chabad som normalt är noggranna med andra sukkottraditioner, så är det faktiskt inte obligatoriskt att sova i sukkan.

Vad handlar skakandet av lulaven och etrogen om?
Rabbinens svar: Varje dag under sukkots helgdagar (förutom på Sabbaten) så för vi de fyra sorterna (där lulav och etrog ingår) tre gånger i sex olika riktningar, direkt efter att man läst välsignelsen. Många gör detta på så sätt att de vänder sig omkring och samtidigt för de fyra sorterna i olika riktningar. Det finns lite olika traditioner på hur detta skall göras, någon tradition (kabbalistisk) säger att man skall stå vänd mot öster och sträcka arterna åt olika håll, och mellan varje rörelse skall etrogen och lulaven föras mot hjärtat. En annan tradition (Arizal) säger att de sex olika riktningarna representerar sex olika känslor. Rebbe, Rabbi Menachem Mendel Schneerson förklarar rörelserna av de fyra olika sorterna: varje enskild av de fyra olika sorterna smakar och doftar olika, och detta representerar fyra olika typer av människor som vårt land är uppbyggt av. Iden är att samla de olika individualiteterna och ena dem till en odelbar enhet. Man får inte heller läsa välsignelsen före alla fyra sorterna är närvarande, även om lulaven enligt Talmud är den längsta och den mest synliga och på så vis dominerar över alla de andra sorterna. Lulaven är den dominerande eftersom det innebär den andliga positionen och dominansen i det som det representerar, nämligen att studera Toran, vilket är det viktigaste i det judiska livet. Kraften från Toran ger oss möjlighet att påverka och förändra världen omkring oss. Det handlar i slutändan om att man för lulaven i den ordningens riktning som Toran säger, detta för att få erhålla goda saker såsom ljus åt världen, kunskap, god psykisk hälsa och kontakt med Gud.

Rabbi Sacks började med att säga att ifall man verkligen vill förstå judar och judendomen så skall man se på Simchat Torah.

Kol Nidre.

Sången här ovan är den Kol Nidre bön som bes på natten till Yom Kippur. Bönen har gått i arv i flera generationer från fäderna och man börjar be bönen när det ännu är ljust och läser den inpå natten. Kol Nidre är en bön som ropas ut, och man gör det tre gånger. Orsaken till att man ber/ropar ut Kol Nidre är för att Yom Kippur handlar om förlåtelse och Teshuvah, och det är nödvändigt för en man att rena sig från sina synder/ det onda. Om en man har gjort ett löfte under året och kommer ihåg det, måste han uppfylla det, annars gör inte Yom Kippur försoning åt honom. Man ber Kol Nidre natten till Yom Kippur eftersom han då får chansen att uppfylla och komma ihåg löftet före Yom Kippur; uppfyllda löften är nämligen upphävda och gör att han kan få förslåtelse och bli renad på Yom Kippur.

Alltsammans börjar med att läsaren (the Reader) tar sitt bås/läktare inför Arken och sätter sin bönehalsduk över sitt ansikte. Två män står på varsin sida om läsaren, precis som det står i Exodus 17:12 ”sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida.” De tre männen tar en Tora Rulle i sin hand. Man börjar man med att erkänna överträdelserna/synderna så att hela församlingen skall kunna be.https://www.youtube.com/watch?v=PpBXGIEUDKA Efter detta börjar den egentliga bönen. Kol Nidre bes om sagt tre gånger, först ber läsaren den lungt och stilla, men efterhand höjer han rösten. Efter att man bett Kol Nidre tre gånger så gråter församligen tillsammans med läsaren ut att de skall få förlåtelse och sedan blir de också förlåtna av Gud. Bönen Kol Nidre verkar finnas i lite olika versioner och rabbiner har genom åren haft olika åsikter och tankar om den och hur den skall bes.

Prästernas välsignelse (birkat kohanim) vid Västra muren på söndagen den 12 oktober 2014 – en av det moderna sukkotfirandets höjdpunkter i Israel.

Tidningen Haaretz skriver:
About 80,000 people from Israel and the Diaspora attended the traditional Priestly Blessing at the Western Wall on Sunday morning. During the ceremony, hundreds of kohanim – males descended from the line of Aaron the High Priest – lifted their hands under their prayer shawls and blessed the crowd. Chief Rabbis Yitzhak Yosef and David Lau were in attendance, as was the government…

Jag har fått i uppgift att skriva lite om Tashlikh ritualen ur två olika källor. Den första källan är ur Days of Awe av S.Y. Agnon där ritualen samt dess symbolik beskrivs väldigt noggrant. Den andra källan är ett kort stycke ur samlingen(?) The Rosh Hashanah Anthology med en artikel av Julius H. Greenstone. Artikeln sammanfattar kort vad denna ritual går ut på , symboliken och spekulerar kring dess ursprung.

I samband med Rosh ha-Shanah utför många judar en slags ritual som går under namnet Tashlikh. På engelska kallas denna ritual för ”The Casting”, vilket kanske är ett mer förklarande ord än vad Tashlikh då man tänker på sina språkkunskaper. Denna ritual utförs vanligen under första dagen av Rosh ha-Shanah, men utifall att en jude inte har tid eller att den första dagen infaller under sabbaten kan ritualen utföras även under andra dagen.

Vad gör man då under Tashlikh? Vad går denna ritual ut på?

Tashlikh handlar om att man ”kastar bort” sina synder. Ritualen skall gärna utföras vid vatten som rör sig, d.v.s. vid en flod, en sjö eller havet. Man tänker sig att när vattnet rör sig så rör sig också människans synder bort från en och tanken är att man inte skall fortsätta vara samma människa. Enligt vissa Tashlikh traditioner skall det även i vattnet finnas fiskar. Symboliken bland denna handling är att man kommer ihåg Abraham och Isak då djävulen lade en flod i vägen för Abraham för att förhindra honom från att nå sin destination. Dock bad Abraham om hjälp och floden, som djävulen förvandlat sig till försvann. Fiskarnas symbolik talar om att man skall jämföra sin situation med fiskar som fastnat i ett nät och är alldeles hjälplösa, precis som Abraham som gick ner i den djupa floden och var nära att drunkna. En annan symbolik som lyfts upp är att vi skall vara som fiskarna, fruktsamma och föröka oss i stora mängder samtidigt som man menar att om man blir som fisken, så kan man inte ses av ”det onda ögat”.

I själva ritualen samlas judarna invid en strand eller vid flodens sluttningar och ber tillsammans om sina synders förlåtelse. Därefter slänger man med sina kläder i vattnet för att vattnet skall tvätta dem rena från synd. I en del traditioner klär man sig i en vit klänning, sargens, som påminner om den ”klänning” man bär på dödsbädden. Detta skall påminna en om ens egen dödlighet. Andra traditioner betonar starkt att det skall kastas i brödsmulor i vattnet för att betona att man kastar bort sina synder.

En fråga som uppstod är denna: Om man kastar i brödsmulor, ersätter detta då ”klädsvängandet”?

En tradition av Tashlikh som skiljer sig ifrån andra är judarna i Kurdistan, som i stället för att endast doppa och svänga sina kläder i vattnet, hoppar i vattnet och simmar runt som fiskarna i vattnet efter att ha läst sina böner. Judarna i Kurdistan menar att de genom att göra detta kan rena sig själv från alla sina synder.

Greenstone lyfter fram i sin artikel att traditionen bakom Tashlikh fortfarande är oklar eftersom det inte framkommer i t.ex. Talmud medan man finner enstaka notiser i Bibelns äldre texter om att man samlas i närhet av vatten för att be. I judiska verk uppkommer Tashlikh inte förrän 1300-talet i den tyska rabbin Jacob Molin skrifter där han hänvisar till legenden om offrandet av Isak. Enligt legenden lägger djävulen sig själv, i form av en djup flod, i vägen för Abraham och Isak så att Abraham inte kan följa Guds vilja och offra sin son. Abraham bad om hjälp och floden försvann. Offrandet av Isak kopplas starkt till Rosh ha-Shana men att legenden om djävulens försök att stoppa Abraham och Isak tycker man att är alltför långsökt. Greenstone menar också att de andra förklaringarna av senare auktoriteter inte är tillräckligt goda. Ritualen ges istället en djup mystisk mening, men att den ofta ges en mer symbolisk mening där meningen är att, precis som det betonas, bli renad ifrån synd.

Det finns en del videon på youtube som förklarar Tashlikh där även variationen bland olika församlingar kommer fram. Intressant att se på!

Asta Aronen

En etisk-humanistisk syn på Rosh Hashanah
Israel Knox (1961) påpekar att den jude som anser sig vara sekulär eller agnostiker kan vara något förvirrad inför Nyåret och Yom Kippur. Dessa högtider anses vara högtidliga och allvarliga – i kombination med ånger och botgöring.
En orsak kan man finna i terminologin – ord som exempelvis synd, Guds kungadöme, ånger eller syndanöd kan kännas främmande för en mer sekulär individ.
Den etiska dimensionen kan ändå tillföra något som kan tänkas vägleda även idag. Den hebreisk-jiddishka termen heshbon hanefesh innebär en inre betraktelse eller redogörelse för var man står eller positionerar sig. Då en jude gör detta, medger han eller hon att det finns en klyfta mellan samvetet och det vi verkligen gör – vi minns vad vi borde ha gjort och ändå inte gjorde. Att inte försöka åtgärda detta kan anses vara synd och viljan att minska klyftan innebär någonslags försoning.
Religion och rättfärdighet kan länkas samman – Gud är rättfärdighetens Gud och han hatar orättvisor. Guds lag uppmanar att hjälpa änkan, den föräldralösa, främlingen – sin närmaste, alla de som lider av orättvisor, hungrar eller är utarmade. För Israels profeter innebar tro att vara trogen rättfärdigheten. Synd innebar att avvika från detta eller externalisera tron i riter eller dogmer.
Profeterna tog inte avstånd från riter och ceremonier i den bemärkelsen att de innebar en konkretisering av ett kollektivt minne eller historia, de hade ett symbolvärde. Synd definierades som varande social och etisk – den fanns i samhället och den innebar att värdigheten minskade via fattigdom och okunskap eller människans grymhet mot människan.
Den hebreisk-jiddishka termen teshuvah innebär ånger – att vända om och återvända till den rätta vägen. Ånger är både en subjektiv och objektiv förändring – inte enbart privat och introspektiv utan också offentlig och utåtriktad.
Talmud talar om för oss att även om alla synder mot Gud blir förlåtna under Yom Kippur., så ligger alla överträdelser mot människans närmaste utanför Guds gebiet.
Rosh Hashanah understryker det universala. Bönerna finns till för hela världen för rättfärdighet och sanning som gäller hela mänskligheten. Nyåret innebär en väntan på Messias, men har samtidigt en förankring i nuet, som visar vägen framför oss. Målet och resan sammanfaller. Guds kungadöme kan anses vara en arkaisk term, men vi borde inte uppfatta denna för bokstavligt.
Guds kungadöme negerar avgudadyrkan, må det så gälla människor eller objekt. Under historisk tid innebar det en slags riksdag, en rättfärdighetens röst.
Vi befinner oss idag i kris – Guds kungadöme är en symbol för hela mänsklighetens enhet – nyckelorden är frihet, rättfärdighet och värdighet. Om Gud är det bästa och högsta inom oss, så förhåller det sig lika i hela universum – sålunda är Gud inte i Himlen, utan snarare en kraft i världen och inuti oss som kan transformerar oss och världen – som en förberedelse för Kungadömet.

Yemen
Atmosfären är intensiv, man kan höra högljudda sofar stötar från flera håll, mera högljudda än vad man hör i Europa. Shelihot:erna sägs allt intensivare och i högre ton ju närmare man kommer till Rosh HaShana.
Det blir kväll och människorna samlas i synagogorna. Gudstjänsten börjar och församlingen halft skriker ut bönerna tillsammans med hazzan (kantorn) i en traditionell Yemeni melodi. Yemeni gudstjänsten är mera högljudd än någon annan, för Yemeni judarna tror att ju högre de sjunger/&skriker desto snabbare hör Herren dem. Det sägs att det är svårt att hitta församlingar, med mera intensiva och koncentrerade människor som ber, än de Yemeni församlingarna. Efter gudstjänsten önskas ett gott nytt år medan man går hem för att äta en Rosh HaShana middag.

Jag har läst en fin liten text ur en boksamling med hasidiska legender där frågan om hur man ska veta när Jom kippur tar slut diskuteras. Skribenten börjar med att framhålla att det är viktigt att avsluta den allvarstyngda dagen i glädje. Som vi lärt oss slutar det judiska dygnet vid solnedgången, vilket betyder att Jom kippur avslutas och det nya året börjar efter kvällsbönen i synagogan. Den exakta tiden för det nya årets inträdande är när månen blir synlig på himlen. Idealet är att de troende hasiderna siktar den nya månen på sin väg hem från synagogan, ännu klädda i sina bönesjalar och med glädje i hjärtat efter bönen så att de kan välsigna det nya året med glädje. Men, konstaterar skribenten, om man är väldigt hungrig är det bäst att gå hem och äta först, för annars kan man inte koncentrera sig ordentligt på sin bön!

Därefter berättas en legend om hasidernas mästare Baal Shem Tov, som vid ett nytt år stod inför faktum att himlen var så molntung att ingen måne kunde skådas. Det här var synnerligen illa för Israel ansåg han, för nu kunde inte det viktiga budet att välsigna den nya månen utföras. Hur som helst, medan han grämde sig över detta och på alla sätt försökte frammana månen med böner, var hans hasider så glada att det inte kunde låta bli att dansa i sin entusiasm. Och då någon efter ett tag vågade bjuda med självaste rebben i dansen fick dansen magisk kraft och månen titta fram bland molnen! ”What I could not do by the exercise of my powers of concentration, the hasidim did with their joy!”

Den här historien innehåller många typiska, hasidiska element: den undergörande Baal Shem Tov, vikten av att känna glädje, dansen och fokuseringen på hängivenhet snarare än lärdom, en lärorik legend!

Här är ett kort klipp från YouTube där ni kan ser hur det ser ut när hasiderna dansar idag (det här är dock ett bröllop): https://www.youtube.com/watch?v=RDnlPZTBH5s