Mitt sista litteraturinlägg handlar om festivaler, kort och gott. Marjana Johansson har skrivit sin doktorsavhandling 2010 om festivalers uppbyggnad samt deras plats i det kulturella samhället. Det här knyter starkt samman med vårt projektarbete för kursen, eftersom vi redogör för hur studentfestivalen RÅA Live är uppbygd. Hon går egentligen igenom samma principer som vi, men hon har en mer allmän blick över festivalordnandet medan vi konkret kollar närmare på RÅA Live.

En poäng som hon bland annat tar upp är att festivaler sällan startar från noll, trots att man kan tro olikt. Nya festivaler ploppar upp överallt medan andra står kvar i årtionden. De här alla hjälper varandra att komma vidare och skapa nya versioner av gamla traditioner. Det kan också hända att ett samhälle inofficiellt ordnat konserter ett antal år, och först senare fixar om det till en ordentlig festival.

Det roliga var att se hur man kan ta vilken festival som helst och bryta upp den i nästan identiska klossar som med vilken annan festival som helst. Hur man än försöker kommer festivaltraditionen alltid att se likadan ut, om inte något radikalt händer. Dock har fenomenet varit en del an samhället ett halvt århundrade, so if it ain’t broke why fix it?

Chris Gibson och John Connell (2012) har skrivit en bok Music Festivals and Regional development in Australia, där de klart och tydligt går igenom hur festivaler har utvecklats i Australien under åren. De börjar dock med att först redogöra för hur musikfestivaler över huvud taget sätts ihop och vem som deltar samt hur en festivals ekonomi ser ut. Den ekonomiska biten var väldigt intressant, eftersom trenden är att det hela tiden finns mindre och mindre pengar trots att festivalerna har en tendens att bli större och större för var år.

Det här betyder endast att sponsoreringar försvinner, men för att kompensera tar arrangörerna istället mer betalt av biljetter för att täcka den bristande ekonomin. Musik är ändå som tur något som konsumenterna verkar vara villiga att betala för, i och med att flera festivaler har ökande deltagarantal och har möjlighet att boka fler artister varje år. Det här är samtidigt bevis på att människor värdesätter upplevelser och gärna investerar i dem. Frågan är ändå var och när gränsen kommer, hur långt och högt kan prisen gå innan konsumenterna bestämmer sig för att det är för dyrt?

RÅA kan kanske inte direkt anpassas till det här i och med att det är fråga om en specialförening vid ett universitet. Det här betyder att ekonomin är extremt begränsad men också att en deltagargrupp nästan är garanterad. Det för med sig en helt annan sort av utmaningar för arrangörerna ekonomiskt.

/Lisa

Nu är texten klappad och klar. Vi jobbade bra i vår grupp och hade tätt samarbete, trots att alla sedan självständigt skrev sina texter.  Det var ett ganska roligt projekt i och med att man själv deltagit flera gånger i RÅA, så det var ganska lätt att hålla det intressant för en själv. Vi var lite tråkiga eftersom vi inte hittade på ett roligare sätt att framföra projektet än endast i skrivet format, men då man har så mycket annat att göra ansåg vi att det var lättare så. Då kunde också alla jobba från varsitt håll men vi kunde ändå få texten färdig, vilket är viktigast.

Så nu är det klappat och klart!

Lisa

Vi ska allt som allt skriva tre stycken inlägg om projektarbetet för kursen. Vi vade i min grupp att titta närmare på kulturledningen inom Rockföreningen vid Åbo Akademi och mer bestämt dessutom på deras största evenemang RÅA Live. Vi har nu texten så gott som färdig, bara ett par finslipningar fattas.

Jag hade som uppgift att skriva om själva evenemanget, hur det har sett ut tidigare och vilka utmaningar som föreningen kan stå inför i framtiden. Jag läste ganska mycket litteratur om andra musikfestivaler och kulturledarska, men märkte ändå ganska snabbt att allt inte helt kan anpassas till vårt projekt i och med att det är en specialförening vid ett universitet som ordnar festivalen åt studerande. Det gjorde att texterna om målgrupper, marknadsföring och budgetering inte direkt gick att överföra till RÅA, eftersom det ändå handlar om ett så pass olikt organiserat evenemang. Texterna hjälpte ändå en del i redogörelsen av evenemanget, och kunde å sin sida ge en mer kritisk bild av musikevenemang i sin helhet.

Jag frågade också mina äldre släktingar om hur studielivet och RÅA har sett ut då de studerade på 80- och 90-talet, för att få ett besökarperspektiv på det hela. Det var väldigt givande att höra hur likadant det har varit under alla år, trots att just RÅA Live också har utvecklats och hållit sin aktualitet genom alla år.

Nu gäller endast en sista finslipning och ihopknytning av röda trådar.

// Lisa

The cultural leadership handbook: how to run a creative organization av Hewison & Holder (2011) tar val fasta på olika utmaningar som en kulturledare står inför. Dagens ekonomiska läge gör investerare allt försiktigare samtidigt som de statliga pengarna stramas åt. Samtidigt finns det konstant bättre kommunikation via sociala media vilket leder till ett enormt utbyte av tankar och idéer. Detta på gott och ont; de nya idéerna kan leda till nya innovationer men gör även kunderna och konsumenterna mer kräsna i och med det utvidgade utbudet.

Hur ska då kulturledarna se till att just deras evenemang är det mest attraktiva för kunderna, hur garanterar de ett unikt och intressant serviceutbud? Det kan handla om att från vad man erbjuder konkret till vilka värden man säger sig stå för i världen. Hewison och Holder poängterar i kapitlet Resources hur människan är det som håller allt ihop. Ett evenemangs framgång beror på en interaktion mellan arrangör och deltagare, de speglar av varandra och hjälper varandra skapa ett fungerande koncept.

Hewison och Holder tar naturligtvis fasta på mycket mer än endast det här, men jag anser att det är en av de viktigaste faktorerna de nämner.

/ Lisa

Ungdomar och unga vuxna är storkonsumenter av kultur. Det är främst den här åldersgruppen som går på festivaler och konserter och många följer aktivt de senaste modetrenderna. Graden av engagemang i dylika saker varierar från person till person, men vissa kan ta det som en personlig tävling att alltid hitta de nyaste ”inne” grejerna innan alla andra. Jonas Bjälesjö hävdar i boken Kulturell ekonomi (2007) att mainstream är något som ungdomarna vill undvika, då något blir för populärt förlorar det sin charm och är inte lika ”coolt” mera. Det här leder till att de hittar nyare grejer och lämnar det mainstreama bakom sig.

De unga vuxna har även en stor potentiell köpkraft. Det här är något som stora företag gärna vill utnyttja för att maximera sin försäljning, och försöker profilera sina varor så att de skulle passa in bland de senaste trenderna. Problemet med det här är ändå att då något har blivit en trend bland allmänheten har det redan tappat sin charm och edge bland alla hippa coola kids. Bjälesjö konstaterar att de stora företagen alltid kommer att vara steget efter då det kommer till att utnyttja trenderna för en ökad försäljning.

Ett dylikt dilemma har musikfestivaler. Musik är något som är väldigt personlig och med vilken man kan definiera sig som individ, man vill kanske identifiera sig med en viss grupp av människor. Hur kan musikfestivaler då hitta ett urval av band som lockar den största möjliga publik? Uppsättningen måst innehålla populära, kända band som lockar mainstreamen, men för att kunna ha en fortsatt verksamhet måste de även lyckas boka the  up-and-comers, som håller uppe graden av mångfald och diversitet. Gränsen mellan att försöka bevara sin cred och till att bli en sellout är hårfin, säger Bjälesjö.

RÅA Live står kanske inte helt inför samma dilemma, i och med att alla som uppträder gör det som coverbands. Men för att kunna fortsätta måste deltagarantalet hållas uppe, och därför är valet av band av en avgörande roll.

/Lisa

Musikfestivaler hör till sommarens höjdpunkter världen över och drar tusentals besökare årligen. Festivalerna har utvecklats från en dags konserter till veckolånga händelser. Det handlar heller inte längre endast om musiken och banden som spelar, utan så mycket mer spelar in i motiveringarna för att gå på festivaler. Det här ställer extrem press på arrangörerna. För att kvarhålla besökarantalen måste de möta människornas krav på utbudet.

Pegg och Patterson (2010) har utfört en undersökning där de kartlägger motivationen till att besöka en musikfestival i Australien. De kom fram till att trots att det var själva musiken som var grunden för deltagandet i festivalen, men att det som slutligen fanns på stället var orsakerna varför deltagarna valde att komma tillbaka år efter år. Det var atmosfären och de trevliga människorna som man visste att hade liknande intressen som fick stället och festivalen att verka attraktiv även i fortsättningen.

Besökare av dylika evenemang till enligt Pegg och Patterson inte längre ha standardiserat nöje, utan vill känna att evenemanget är personligt och riktat just till dem. De måste finnas flera olika komponenter som lyckas fånga deltagarens intresse. Det här försvåras av det faktum att en festival kan innehålla flera olika grupper av människor, varierande i kön, ålder och social klass. Arrangörerna måste ta detta i beaktande då det planerar utbudet för att maximera deltagarantalet och även nöjdhetsgraden efter upplevelsen.

Med tanke på vårt projekt om RÅA Live är det här en väldigt väsentlig undersökning. Konceptet har varit ganska likadan i 20 år, men kan det fortsätta på samma sätt kommande 20 år? Teknologin utveckas i rasande fart vilket höjer på konsumenternas krav. Hur hänger studerandeföreningar med i det här?

/ Lisa

Nu har vi lite mer kommit igång med vårt projektarbete, som jag arbetar med tillsammans med de andra musikvetarna Sofie och Andreas. Vi har som samlande  tema evenemanget RÅA Live, som är ett musikevenemang som årligen ordnas av Rockföreningen vid Åbo Akademi. Eftersom vi är tre med i gruppen har vi alla lite olika infallsvinklar på det hela.

RÅA Live är en väldigt gammal tradition, och jag ska närmare se på hur evenemanget har utvecklats längs med åren och hur den ser ut idag. Mina egna föräldrar har berättat flera historier om RÅA Live från sin egen studietid, så jag kommer att intervjua dem lite närmare om hur det riktigt gick till. Jag ska också fråga nuvarande styrelsemedlemmar i RÅA hur verksamheten se ut, och till slut spekulera om konceptet fortfarande är fungerande i denna föränderliga värld. Kulturledare står hela tiden in för nya utmaningar med tanke på modernisering och utbud, vilket lägger mer tryck på arrangemangen än tidigare.

Bland annat Shane Pegg och Ian Patterson (2010) har skrivit om problematiken inom evenemangproduktion. Jag hoppas kunna tillämpa deras tankar kring större musikfestivaler på den snäppet mindre RÅA Live.

Under Astrid Huopalainens gästföreläsning på måndagen den 30.3 togs olika former av kulturledarskap fram och vi fokuserade framför allt på hur ledarskap har förändrats under årens lopp.  Det har gått från ett individuellt ledarskap till ett mer kollektivistiskt sådant. Ett bra ledarskap byggs upp av social dialog och samarbete med arbetstagarna så att alla kan dra största möjliga nyttan av det.

Trots att normen verkar vara ett skifte från ”makt över andra” till ”delad makt med andra” gäller det här ändå inte alla branscher. Trots att kulturbranschen kan tänkas som nytänkande och kreativ finns det grenar i branschen som starkt håller kvar sina gamla anor. Orkestervärlden hör till de mest strikta och konservativa områden inom musikvärlden som finns, där dirigentens ord är lag. Vi tittade på ett videoklipp av Wiens filharmoniska orkester, där deras dirigent bokstavligen hoppade av glädje då han ledde musikerna. Poängen med klippet var att visa att ledarskap kan vara roligt och en källa till glädje, men videon gav de facto en väldigt romantiserad bild av orkesterverksamhet. Hierarkin inom orkestrar är väldigt strikt, och det är sällan någon annan har något att säga om dirigentens ledarskap. Det är klart ett solo ledarskap, med undantag av rådslag av konsertmästaren. Varje musiker är endast en liten del av ett större maskinverk och ska göra som hen blir tillsagd.

Hierarkin och det strikta ledarskapet kvarstår ändå med god orsak, det skulle vara omöjligt att leda en orkester med upp till 90 musiken genom delat ledarskap. Därför är det bra att komma ihåg att ledarskap måste anpassas till situationen.

/Lisa

Hejsan!

Jag är Lisa och studerar musikvetenskap för tredje året och håller som bäst på att skriva min kandidatavhandling. Kulturledning har jag tillsammans med psykologi som biämnen, därav orsaken varför jag går den här kursen. Till mina diffusa framtidsplaner hör att förhoppningsvis hitta en arbetsplats inom kultursektorn, vad är då inte bättre än att läsa en kurs om att leda hela grejen?

Jag har varit aktiv inom många olika specialföreningar, både som medlem och suttit i diverse styrelser. Tillsammans med dem har jag varit med om att ordna många olika sorters evenemang, allt från sitzar till årsfester och Abi-mässor. Jag har dock aldrig egentligen läst något om organisation och ledning (förutom introkursen till kulturledning), utan är hittills självlärt med en lär dig av dina misstag-mentalitet. Jag önskar att den här kursen inte bevisar att jag gjort allting fel hittills, utan hoppas att jag märker att jag ens varit inne på rätt spår.

Jag hoppas att kursen blir givande och att vi alla kommer att kunna avluta kursen med en lite rikare informationsbank!

// Lisa