I Linda Portnoffs doktorsavhandling nämns en annan parts, Ferdinand Tönnis, tankar om hur ledning kan bestå av olika anda. Han nämner en så kallad business anda som jag skulle känna igen som något mer vanligt bland företag och marknasledning. Den anadra sorten är den så kallade community-andan som enligt mig kan kännas igen av en sorts vänskap mellan parterna.

I texten beskrivs Tönnis tankegång som viktg för att förstå ledning i sig och för att kunna känneteckna ledningsgruppernas bakgrund och mål. teorin är viktig för att ge bakgrund för olika persontyper inom ledning och kan kopplas ihop med Bourdieu’s teori om personligheter. Genom att lägga ihop dessa teorier kan man få fram ett bra sätta att identifiera de olika ledningstypersna och deras influenser på arbetarna. Genom att uppehålla en business anda kan man lättare nå ekonomiska mål per person och följa mer globala steg i sig. Den andra identiteten, communityandan kan enligt mig beskrivas av volontärer på olika festivaler.

Portnoff diksuterar inte volontärer i sig men hennes tankegång i texten följer en liknande stig som Johanssons. ”Good vibes”-andan och stilen att söka sig till en sorts familj av andra liksinnade personer beskriver communityandan.

Business andan kan även tänkas som en er mainstream anda, den är konkret och konvntionell. Ledarna ledaer för att nå mål och för att planer skall uppfyllas som de skall. Portnoff beskriver denna även som ett ledningssätt som inte påverkas av sociala naturen medan community andan kan eventuellt ses som påverkad av sociala fall.

I sin doktorsavhandling tvivlar Portnoff på att studier har tagit tillräckligt hänsyn till sociala verkligheten bland organisationer och hur projektledningen av olika slag påverkas av politiska verkan, natur och samhällets insikter.

//Henna

Jag har läst i Marjana Johanssons doktorsavhandling om hennes sätt att se på festivaler. Hon skriver om då hon bekantat sig med en blues festival. Hon förklarar att de olika personerna som bygger upp festivalen har en viktig uppgift, de skall fortsätta en tradition men även skapa nytt.

Festivaler är traditioner, de har sina kännetecken som kan påstås stå inhuggna i sten. Man känner igen en viss festival via dess detaljer och kännetecken, dess traditioner. Men genom festivalerna skapar man mer arbete även inom den kommunala bilden. då man ser i ett förstoringsglas kan man se att inom festivalens ramar finns en massa mer betydliga kännetecken som inte i sig handlar alls om festivalens grunduppgift, t.ex. musiken eller sport. Festivalen skapar gemenskap mellan de som arbetar på den men även bland dem som deltar som besökare. Festivalerna kan bygga uppen publik där alla känner sig tilldelade sin plats, en familj där alla hör till och där alla har sitt värde.

I en festival enligt Johansson, skapar man nätverk, dessa är ett av de viktigaste byggbitarna. Man kan lätt ordna tillsammans med många städer och byar, flrea företag ett gemensamt schema där alla får sin del av brödet men även arbetar tillsammans för ett gemensamt mål. Man har så klart ekonomiska mål som privata mål men att skapa tillsammasn om ”co-existing partners” når man saker större än an lyckats med ensam.

Många har en större orsak till att delta i arbetet i en festival. För de volontärarbetande grupperna finns det en mer personlig pris man har framför sig. Enligt Johanssons text kan de personliga priserna, lönen vara kärleken till musiken, kärleken till ”good vibes”. Dessa good vibes menar att man som volontär söker sg varje år till den lokala festivalen för att man träffar sin ”familj” av samkännande och samförstående personer. Personer med samma intresse som man själv har. Johansson nämner även en döljd orsak till att varje år komma tillbaka.

Festivaler består i en väldigt kort tid,men för dem som arbetar inom festivalens scener kan dess existens vara i lång tid. Att förbereda allting tar lång tid och för detta betyder en festival mer och en mycket längre influens på arbetarna.

//Henna