Ungdomar och unga vuxna är storkonsumenter av kultur. Det är främst den här åldersgruppen som går på festivaler och konserter och många följer aktivt de senaste modetrenderna. Graden av engagemang i dylika saker varierar från person till person, men vissa kan ta det som en personlig tävling att alltid hitta de nyaste ”inne” grejerna innan alla andra. Jonas Bjälesjö hävdar i boken Kulturell ekonomi (2007) att mainstream är något som ungdomarna vill undvika, då något blir för populärt förlorar det sin charm och är inte lika ”coolt” mera. Det här leder till att de hittar nyare grejer och lämnar det mainstreama bakom sig.

De unga vuxna har även en stor potentiell köpkraft. Det här är något som stora företag gärna vill utnyttja för att maximera sin försäljning, och försöker profilera sina varor så att de skulle passa in bland de senaste trenderna. Problemet med det här är ändå att då något har blivit en trend bland allmänheten har det redan tappat sin charm och edge bland alla hippa coola kids. Bjälesjö konstaterar att de stora företagen alltid kommer att vara steget efter då det kommer till att utnyttja trenderna för en ökad försäljning.

Ett dylikt dilemma har musikfestivaler. Musik är något som är väldigt personlig och med vilken man kan definiera sig som individ, man vill kanske identifiera sig med en viss grupp av människor. Hur kan musikfestivaler då hitta ett urval av band som lockar den största möjliga publik? Uppsättningen måst innehålla populära, kända band som lockar mainstreamen, men för att kunna ha en fortsatt verksamhet måste de även lyckas boka the  up-and-comers, som håller uppe graden av mångfald och diversitet. Gränsen mellan att försöka bevara sin cred och till att bli en sellout är hårfin, säger Bjälesjö.

RÅA Live står kanske inte helt inför samma dilemma, i och med att alla som uppträder gör det som coverbands. Men för att kunna fortsätta måste deltagarantalet hållas uppe, och därför är valet av band av en avgörande roll.

/Lisa