Mera om flygbolag -Lågprisflygbolagens HR-strategi

I förra inlägget berättade Miriam om sina tankar kring de personalpolitiska utmaningar som Finnair idag möter. Globaliseringen har gjort arbetskraften mera rörlig världen över, vilket igen gör att nyförtiden finns det mera utbud av arbetskraft till nyanställningar som t.ex. Finnairs flygvärdinnor. Då det finns mera utbud av arbetskraft, och speciellt från länder var pris- och lönenivåerna allmänt är lägre än i Finland, är det bara naturligt att finländska flygarbetare har blivit dåligt utsatta på arbetsmarknaden.

Men vad är det sen som lågprisflygbolag gör olika från t.ex. Finnair och hur skiljer deras strategier från det som t.ex. Finnairs finländska medarbetare är vana vid på den inhemska arbetsmarknaden?

Det finns förstås många businesstekniska orsaker till varför lågprisflygbolag kan flyga billigare än vanliga/traditionella flygbolag. En av dessa orsaker är effektiva HRM-system som styr verksamheten hela tiden mot ett mera dynamiskt håll. Detta är enligt kursboken helt naturligt, eftersom marknadseffekten gör att de fysiska verksamhetsresurserna för olika organisationer hela tiden blir mera och mera lika varandra, vilket gör att t.ex. just lågprisflygbolag söker konkurrensföredelar med hjälp av HRM.

Enligt flera tidningsartiklar (se t.ex. http://theconversation.com/a-tale-of-two-airlines-can-low-cost-carriers-be-sustainable-and-good-places-to-work-5504) lågprisflygbolag strävar efter att minska totalkostnaderna av sin verksamhet genom att introducera nya fräscha arbetsmetoder, effektiv koordinering av personal samt specialiserad rekrytering. T.ex. Southwest Airlines använder mycket resurser för rekryteringen av ny personal för att få in medarbetare som klarar sig i den hektiska arbetsomgivningen. Southwest Airlines har som många andra lågprisflygbolag också introducerat en stark ”vi-andan” och en positiv arbetskultur och -klimat in i organisationen. Detta används för att stödja medarbetarnas lojalitet mot organisationen och bygga gemenskap bland dem. Detta leder oftast till att även om personalen i lågprisflygbolag i genomsnitt får sämre ersättningar än medarbetare på traditionella flygbolag (oftast konkurreskraftiga löner men betydligt sämre förmåner), driver kamratskapen och organisationskulturen lågprisflygbolag fram på ett mer effektivt sätt.

Vet inte vad ni andra tycker, men jag tänkte att det här är ett ganska intressant sätt att se på denna sak.

// Noora

Osäkra tider för Finnairs kabinpersonal

Som barn ville jag hemskt gärna bli flygvärdinna. De var alltid så tjusiga, välsminkade och vänliga, jag ville vara en av dem. Dessutom fick de ju resa hit och dit och få betalt för det. Idag har jag en något annorlunda bild av att jobba som flygvärdinna. Det är psykiskt och fysiskt tungt, och ständigt tycks de hotas av uppsägningar och sparkrav vilket också är en enorm stressfaktor. Och går de i strejk kan Finnair helt enkelt plocka in spanska flygvärdinnor som dessutom är beredda att jobba för en lägre lön, den spanska kabinpersonalen har en månadslön på 1200 euro i månaden. ( http://hbl.fi/nyheter/2013-09-19/501966/finnair-anstaller-spanska-strejkbrytare ).

Senaste nytt i följetongen om Finnairs sparkrav är att 680 anställda hotas av uppsägningar. Om detta hot förverkligas, hur påverkar det då dem i personalen som blir kvar? Kommer de att ha någon som helst lojalitet kvar gentemot sin arbetsgivare, kommer de att ha de någon motivation överhuvudtaget att gå till jobbet eftersom de tydligen kan bli utbytta när som helst? Naturligtvis kräver hårda tider drastiska åtgärder, men ur ett HRM-perspektiv tycks Finnair gå allt djupare in i en ond cirkel eftersom de pressar sin personal till bristningsgränsen vilket leder till en hög personalomsättning och i värsta fall (ur Finnairs lednings synvinkel) till sämre kvalité på servicen och därefter färre passagerare. (http://hbl.fi/nyheter/2014-03-27/586346/finnair-vill-sparka-680 ).

/Mirjam, grupp 8