Vems ansvar är livsbalansen?

Balansen mellan arbete och fritid, att få livspusslet att gå ihop, är en utmaning för många i arbetslivet. Inte minst för kvinnorna som fortfarande drar den tyngsta bördan i hemmet och med föräldraledigheten. Många får kämpa för att behålla sin ställning på arbetet och samtidigt vara en bra förälder och i en del fall lyckas inte livspusslet, vilket leder till sjukskrivningar, psykisk ohälsa samt en ekonomisk och kompetensförlust för organisationen.

– Vi har ett arbetsliv idag som blir mer och mer arbetsintensivt. Högutbildade akademiker jobbar mest. I kunskapsintensiva branscher som finans, it och telekom är det också en väldigt hård konkurrens. Lägg till ökad internationell konkurrens som leder till mindre fast personal och kringfunktioner. Det blir kvar en kärntrupp av anställda som får ett otroligt stort eget, personligt ansvar med jättehöga krav på att hela tiden vara tillgängliga och nåbara, konstaterar Christin Mellner, doktor i psykologi och arbetslivsforskare vis psykologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Men vems ansvar är det egentligen att få balansen mellan arbete och fritid att gå ihop? Är det arbetsgivarens? Arbetstagarens? Cecilia Nahnfeldt, lektor vid Karlstads universitet, har forskat kring hur människor balanserar arbetsliv och övrigt liv.  Hon och Margareta Callert, vd för Mater Balansa, anser båda att det största ansvaret ligger hos arbetsgivaren eftersom det även ligger i deras intresse när livspusslet inte går ihop och den anställda går in i väggen. Arbetsgivaren måste därför, med hjälp av olika ”balansaktiviteter”, lyssna, stödja och anpassa arbetet individuellt efter varje arbetstagares livspussel. Detta kan göras genom medarbetarenkäter, medarbetarsamtal, balanssamtal, införandet av fysiska mötesplatser på jobbet, tillgång till kuratorer samt flextid för de anställda. Vidare tipsas det om lugna kaffepauser med chans för återhämtning, roliga kick-offs eller nystartsträffar samt att mötena schemasätts mitt på dagen, så att de som har flextid har möjlighet att delta. Arbetsprocessen måste med andra ord skräddarsys efter de anställdas behov. På det sättet kan den anställda prestera på max utan att gå under på grund av stress.

Jag anser också att ett stort ansvar ligger hos arbetsgivaren när det kommer till balansen mellan arbete och fritid. Detta eftersom arbetstagaren ligger lite i ”underläge” i relationen mellan chef-anställd. Det är alltså inte sagt att den anställda vågar berätta om problem som finns i hans eller hennes liv, med rädsla för att inte längre få utmanande projekt eller att bli särbehandlad. Det är på arbetsgivarens ansvar att skapa en öppen och flexibel miljö där man kan tillmötesgå arbetstagaren på bästa sätt i sökandet efter balans. I artikeln om arbetsmiljöforskning (se länk nedan), hävdar även Margareta Callert att detta är en framtidsfråga; att nittiotalisterna inte kommer ”att finna sig i en arbetsplats som inte är flexibel för vardagen, som inte medverkar i livspusslet” och att ”en socialt hållbar arbetsplats blir alltmer ett starkt varumärke”. Jag håller med. Jag kommer inte att stanna länge på en arbetsplats där mina behov inte tas i beaktande. Jag förväntar mig flexibilitet och förståelse och kommer aldrig att lägga ner min själ i en arbetsplats som inte lägger ner sin själv i mig. Givetvis har jag också ett ansvar för att få livspusslet att fungera och att privat försöka finna lösningar, men det största ansvaret förblir hos min chef eftersom det är hen som sätter upp ramarna för mitt liv.

Vad tycker ni?

livspusslet

Källor:

http://www.svd.se/naringsliv/karriar/de-ska-losa-gatan-bakom-livspusslet_7808306.svd

http://www.arbetsmiljoforskning.se/stress/skapa-livsbalans-i-arbetet

/Andrea, grupp 4

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *