Ett hårt omtvistat projekt från regeringens sida har länge varit att tvinga upp pensionsåldern. Den nuvarande åldern på 60-65 år är helt enkelt inte hållbar då de stora ålderskullarna når pensionsåldern.

Förslaget har mötts av starkt motstånd, vilket är förståeligt bland personer som planerat hela sitt arbetsliv utgående från idéen om att pensionsdagarna hägrar vid 63, en ålder då allt fler kan njuta av en god livskvalitet och i många fall kanske uppleva en ny ungdomstid av frihet och äventyr. Det känns liksom okej att slita hårt med begränsad fritid i 35-40 år om man kan se fram emot 20 års ledighet efter det.

Börjar vi däremot skuffa upp pensionsåldern mot 70-75 år måste vi också börja se över människors karriärer som helheter. Få människor klarar av att arbeta för full maskin till en ålder av 75 år, speciellt om arbetsuppgifterna inte anpassas och omformas.

En idé som lyfts upp i samband med försök att hålla igång kvinnors karriärer i samband med familjebildning är större flexibilitet med arbetstider och arbetsformer. Det är förstås inte möjligt i alla branscher, men betydligt fler kunde säkert dela upp arbetstiden mellan hem och arbetsplats och skräddarsy sina arbetstider för att passa med den egna livssituationen.

Det samma gäller arbetsuppgifter. En 70-åring orkar nödvändigtvis inte med samma tempo och uppgifter som en 30-åring gör, men besitter samtidigt ovärderlig kunskap som bara kan erhållas genom årtionden av praktisk erfarenhet. Vill man effektivt hålla kvar en åldrande befolkning i arbetslivet skulle man göra klokt i att börja fundera ut sätt att verkligen dra nytta av dem, så de inte blir en belastning för företagen i stället för samhället (lite krasst uttryckt, men så går tongångarna ofta i den offentliga debatten).