Som barn ville jag hemskt gärna bli flygvärdinna. De var alltid så tjusiga, välsminkade och vänliga, jag ville vara en av dem. Dessutom fick de ju resa hit och dit och få betalt för det. Idag har jag en något annorlunda bild av att jobba som flygvärdinna. Det är psykiskt och fysiskt tungt, och ständigt tycks de hotas av uppsägningar och sparkrav vilket också är en enorm stressfaktor. Och går de i strejk kan Finnair helt enkelt plocka in spanska flygvärdinnor som dessutom är beredda att jobba för en lägre lön, den spanska kabinpersonalen har en månadslön på 1200 euro i månaden. ( http://hbl.fi/nyheter/2013-09-19/501966/finnair-anstaller-spanska-strejkbrytare ).

Senaste nytt i följetongen om Finnairs sparkrav är att 680 anställda hotas av uppsägningar. Om detta hot förverkligas, hur påverkar det då dem i personalen som blir kvar? Kommer de att ha någon som helst lojalitet kvar gentemot sin arbetsgivare, kommer de att ha de någon motivation överhuvudtaget att gå till jobbet eftersom de tydligen kan bli utbytta när som helst? Naturligtvis kräver hårda tider drastiska åtgärder, men ur ett HRM-perspektiv tycks Finnair gå allt djupare in i en ond cirkel eftersom de pressar sin personal till bristningsgränsen vilket leder till en hög personalomsättning och i värsta fall (ur Finnairs lednings synvinkel) till sämre kvalité på servicen och därefter färre passagerare. (http://hbl.fi/nyheter/2014-03-27/586346/finnair-vill-sparka-680 ).

/Mirjam, grupp 8