I mitt blogginlägg kommer jag diskutera attityder som människor har till EU och vad de attityder kan ha sin grund i. Texten skrivs på basen av Thomas Karvs föreläsning ‘EU igår, idag och imorgon’ som hölls 20.9.2021
Karv nämner tidigt i föreläsningen vilken huvuduppgiften var med det europeiska samarbetet. Ett fredstryggande samarbete där man först vaktar varandras rustande till väpnade konflikter genom kol- och stålgemenskapen till att ingå handelsavtal som tillåter fri rörlighet av arbetare, gods EU-medborgare. EU:s storlek såväl på kartan som politiskt och ekonomiskt gör att EU som en enhet har stor makt att påverka på den globala arenan, och en så stor påverkande kraft kan mobiliseras till stor nytta om den nyttjas väl. Problemet, som Karv nämnde i sin föreläsning, är att varje medlemsland i EU har en röst och en vetorätt då större beslut ska tas. Andan av att ge alla land, stora eller små, en röst och möjlighet att påverka är god, men beslutsfattandet kan dröjas enormt till följd av det här.
EU kan använda sin räckvidd inom EU för att säkra att människor i alla medlemsländer har ett antal grundrättigheter. Alla EU-medborgares språkrättigheter ska tryggas, de ska ha rätt att påverka i EU:s beslutsfattande genom rösträtt och rätt att starta medborgarinitiativ. Medborgare har också rätt att inte bli diskriminerade på basen av nationalitet, etnicitet, religion eller tro, handikapp, ålder eller sexualitet. EU kan inte stifta dessa rättigheter globalt, men kan genom sin påverkande makt ta ställning till rättigheter som bryts globalt, rikta uppmärksamhet och sätta press på den förbrytande parten att ta ställning.
EU är ännu ett mycket omdebatterat ämne och dess värde till individuella medlemsländer är något som knappast någonsin kommer enas om. Europeiska Unionens storlek och räckvidd ser till att nästan alla sektorer i någon mån påverkas av av beslut som fattas och lagar som stiftas i Bryssel. EU-attityder kan därmed vara mycket olika beroende på var man bor och vilken sektor man arbetar inom. Vargjakten i Finland har varit en omtvistad fråga, och Finland stämdes av EU 2005 på grund av att EU ansåg att Finland inte hade fyllt sin obligation att skydda vargstammen i Finland. De som kommer i kontakt med vargar ser vargar sällan som en stam som måste skyddas, utan ett rovdjur som gör att ens husdjur, boskap och tillochmed barn inte går lika säkra om en vargflock synts till. Känslan att byråkrater som inte berörs av problemet själva kan göra de påverkade bittra och känna att de berövas självbestämmande i att göra det som de upplever vara rätt: att göra sig av med hotbilden som finns kring sin hemmiljö.
En annan sektor som berörs av EU är jordbruk. Jag har en vän vars pappa är jordbrukare och odlar numera ekohavre istället för vanlig havre som skulle gros med bekämpningsmedel.
Mängden havre som produceras är mycket mindre än den som skulle produceras om bekämpningsmedel användes, men EU-stöd ser till att det ekonomiskt lönsammaste sättet att odla är att odla ekologiskt. Incitament för att producera mat som bördar miljön mindre och är bättre för hälsan låter som en win-win. Bonden vinner på stöden som ges och flera alternativ på butikshyllan uppstår där konsumenten kan handla och känna att samvetet inte tynger. Problemet med produktion som har sin grund i stöd är känslan som uppstår hos bönderna – deras huvudsakliga mål av att mata människor och att effektivera det till största möjliga grad kan ses som att ha ändrats. Då deras arbetes värde inte mäts i mängden mat de producerar utan hur väl de fyller krav som ställts av beslutsfattare som få människor känner till kan det kännas som en sektor utan inneboende värde. Jordbrukarsektorn är enbart värdefull om de stöds i agendan som sätts av byråkrater, inte i sitt effektiverande av produktion. Argumentet för att stöda utveckling som är långsiktig och har en blick på framtiden är ett starkt sådant, men de bönder som nu arbetar i en sektor vars uppgift kan kännas ha skiftat något kan ställa sig skeptiskt till de organ som påverkar deras arbete.
Johan Häkkinen