Mikaela Kurula & Emilia Melén
Faktaruta:
- Namn: Anna-Carin Öst
- Födelseår: 1965
- Hemort: Jakobstad
- Stationeringsort: Armenien, Jerevan.
- Familj: Gift
- Utbildning: ÅA folkrätt, statskunskap
- Arbete: Enhetschef för UNHCR:s kontor i Armenien
Anna-Carin Öst är ÅA alumn och har studerat folkrätt och statskunskap i Åbo. För tillfället arbetar hon som UNHCR representative och är enhetschef för UNHCR:s kontor i Armenien, Jerevan.
Studier
Anna-Carin berättar att hon under hennes studietid inte riktigt visste vad hon ville arbeta med. Hon var intresserad av att förstå hur ett samhälle är uppbyggt, hur olika samhällssystem fungerar, speciellt olika demokratiska system, valsystem och välfärdsstaten i sin helhet, men också ämnen som mänskliga rättigheter och statslöshet intresserade henne. “Så de som jag var intresserad av var väldigt mycket byggstenarna i demokratin och hur de fungerar” konstaterar Anna-Carin.
Om studier säger också Anna-Carin bland annat att: “Det är inte nödvändigtvis så att när man går in som studerande att man vet precis vad man ska bli, vad man är intresserad av utan man får pröva sig fram lite en sak åt gången. (…) Studierna ger en jättebra grund till att analysera olika saker”.
Karriär och arbete på resande fot
Anna-Carin började vid UNHCR 1996 först som finsk sponsorerad Junior Professional Officer i tre år, då tillbringade hon ett år i Tanzania och sedan två år i Turkiet. Därefter blev hon värvad på fulltid av UNHCR och har nu arbetat för dem i cirka 25 år och varit stationerad i nio olika länder: Tanzania, Turkiet, Förbundsrepubliken Jugoslavien, Pakistan, Schweiz (UNHCR:s högkvarter), Thailand, Syrien (2011–2013), Polen och Armenien där hon varit chef för kontoret.
När hon berättar om rollen som resandet har i hennes yrke frågar vi henne huruvida hon ser resandet som något positivt eller negativt, varpå hon svarar att det är både och. “Givetvis är det jobbigt när man bygger upp ett liv på ett ställe och sen så är det begränsat: man måste lämna alla vänner, bekanta och det man byggt upp och sedan åka iväg till nästa stationeringsort.” Samtidigt förklarar Anna-Carin att man nog är väldigt medveten om rollen resandet har inom en karriär i UNHCR: “När man tar anställning och vill ha en karriär inom en organisation som FN eller dess flyktingorganisation UNHCR är det förutbestämt att resande ingår i jobbet och det är man också väldigt medveten om. Vi har så kallade ‘standard assignment lengths’ som ingår i kontraktet som säger hur länge vi skall arbeta i ett land, till exempel 4 år. Under den perioden bygger man upp ett liv i det landet man jobbar samtidigt som man vet att man skall flytta vidare till nästa stationeringsort”.
Förutom de relationer hon mister när hon flyttar från ett ställe till ett annat blir också situationen mer komplicerad när hon och hennes man, som också arbetar inom UNHCR, inte kan arbeta på samma ställe om hon har en chefsposition. Han får nämligen inte arbeta under henne. Trots uppoffringarna Anna-Carin gjort för sitt jobb så är hon också säker på att “det är inte för mig att bo kvar i Jakobstad eller Finland. Jag ville prova något annat.”
(Kris)situationen i Armenien
För att förstå Anna-Carins arbetsuppgifter och vad hennes roll innebär i Armenien är det relevant att först kort beskriva situationen i landet. Allt sedan Anna-Carin anlände till Armenien sensommaren 2018 som UNHCRs representant, har hon upplevt sin tid i landet som “turbulent”. Händelser som bidragit till detta var revolutionen 2018, den pågående konflikten med Azerbajdzjan och framför allt Nagorno-Karabach kriget som bröt ut igen den 27 september 2020. Stridigheterna varade enbart i 44 dagar och avbröts genom en vapenvila, men trots det så sattes stora flyktingströmmar igång och under några veckors tid fick Armenien motta upp till 90 000 flyktingar. Kriget har alltså inte fått ett slut utan satts på paus och det finns många obesvarade komplexa frågor gällande Nagorno-Karabachs status som är obesvarade; “vem hör området till, skall det bli en egen stat som det sägs invånarna i Nagorno-Karabach vill ha, något som Armenien stöder men inte Azerbajdzjan”. Anna-Carin anser att det från och med maj ha skett något utav en småskalig upptrappning av konflikten och berättar att det för tillfället “nästan dagligen sker skottväxling, provokationer eller olika anspråk på omtvistade gränsområden” och att läget är allt annat än positivt.
Säkerhetsåtgärder i jobbet
Då vi intervjuade Anna-Carin frågade vi också om olika sorters säkerhetsåtgärder. Det vill säga är säkerhetsåtgärder något som behövs ta i arbetet? “Det beror på var man jobbar, det finns områden i världen som är mera säkra än andra. (…) Säkerhet är ju också relativt” berättar Anna-Carin.
Anna-Carin har jobbat i krigszoner och i områden där omgivningen är osäker och berättar att UNHCR och FN hjälper och har hand om frågor om säkerhet. Säkerhetsåtgärder som tas är bland annat att boendeområden är anpassade och ens rörlighet kan vara begränsad så att säkerheten uppehålls, säkerhetsåtgärderna är alltid anpassade till den allmänna säkerhetssituationen i området.
Anna-Carin påpekar att förstås finns det situationer då man blir rädd och det känns skrämmande. Hon påpekar också att fastän detta förekommer så ska man inte glömma att livet går vidare: “Det är frågan om att erkänna att livet går vidare. Folk fortsätter att gifta sig, de fortsätter att få barn, de fortsätter att bli sjuka och de fortsätter att fira födelsedagar även i en krigszon.”
Arbetsuppgifter
Anna-Carin och hennes team på 40 personer består av lokalanställda och internationella experter inom olika områden. De har till uppgift att stödja och hjälpa staten ta hand om närmare 90 000 flyktingar som kommit inte bara från krigsdrabbade Nagorno-Karabach (många av de flyktingarna har nu återvänt) men också från Syrien, Irak, Iran, Jemen osv.
Vid frågan om hur en arbetsdag kan se ut svarar Anna-Carin “Oj, en vanlig arbetsdag kan se ut hur som helst!” och förklarar att det beror väldigt mycket på hur situationen i landet ser ut. När den stora flyktingvågen anlände under kriget berättar hon att det då handlade mera om att organisera humanitärt bistånd och se till att de grundläggande behoven för flyktingarna uppfylldes ex. mat, pengar, kläder och inkvartering m.m. Därtill ägnar de sig åt att stödja regeringen att ta hand om och utveckla program för flyktingar och hjälpa dem nå en viss standard som följer de skyldigheter de har under flyktingkonventionen och statslöshet konventionen. Det gör de genom att delta och ge expertutlåtande om lagstiftning direkt till myndigheterna, samarbeta med olika typer av lokala organisationer som ger stöd åt flyktingar, samt arbeta med andra FN organisationer som finns i landet, som t.ex. UNICEF och WHO, och se till att deras program som de utvecklar Armenien också är inkludernade av flyktingar och statsanställda.
Anna-Carin berättar att corona pandemin har påverkat negativt på UNHCRs arbete, speciellt i koppling till de mass träffar och evenamang som de vanligtvis ordnar för flyktingar. Dessa har de nu fått slopa och istället har man fokuserat på att träffa flyktingar i mindre grupper utomhus. Trots sina många arbetssysslor försöker Anna-Carin ta sig tid att träffa flyktingar en gång i veckan, vilket är det bästa med hennes arbete.
Belönande arbete
Anna-Carin avslutar också med att konstatera att det kan vara ett farligt och utmanande arbete men det är mycket belönande. Ibland är det belönande mer genast och ibland kan det ta tid. Livräddande uppgifter som att ge skydd, vatten, mat och hälsovård åt flyktingar belönar genast medan andra uppgifter som att träna myndighetspersoner gällande flyktingfrågor, ge råd om lagstiftning, ge råd om hur man planerar en statsbudget för att stödja flyktingar och hjälpa dem integrera sig är uppgifter som belönar mera långsiktigt.