Claus Stolpe blogg

Jag har varit inne på kalla kriget vid några tillfällen. Jag lär återkomma vid många fler. Då vi talar om ett regelrätt krig kan man slå fast ett datum för när det har börjat respektive slutat. Men ett ”kallt krig” är något annat. Så här får folk nog ha olika uppfattningar om den detaljen. Avslutningen av detta kalla kriget vill jag återkomma till. Men hur började det? Skall vi betona händelseförloppet i Iran 1946? Eller Truman-doktrinen 1947? Eller kanske Marshall-hjälpen och Pragkuppen 1948? Kan vi rentav backa lite och peka på händelser i anslutning till den sovjetiska ambassaden i Ottawa under de sista dagarna av det andra världskriget?

Igor Gouzenko framträdde iförd huva för att hålla sin nya identitet hemlig.

Iran-affären pekas ofta ut. Här kunde man se att de allierade inte längre var allierade, om vi säger så. Det handlar om då Sovjet drog benen efter sig då de i enlighet med vad som var avtalat skulle lämna Iran(-s oljefält) då kriget var över. Eller startade det via Trumandoktrinen (1947), då USA:s president kungjorde att kommunismen ska bekämpas globalt? Kan man ens tala om ett startskott – eller handlade det kort och gott om någonting som följde av egen tyngd? Men redan av att det andra världskriget var över eliminerade ju grundbulten för samarbete mellan USA och Sovjet.

Till de mer betydelsefulla telegram som har sänts hör det så kallade ”långa telegrammet” som den amerikanske diplomaten George Kennan den 22:a februari 1946 sände från Moskva till sitt eget utrikesministerium hemmavid. Han hade blivit tillfrågad om sin syn på vad ryssarna hade i kikaren. Kennan hade synpunkter. En hel del synpunkter. Kortfattat kan det summeras i att Sovjet upplevde sig vara i ett permanent krig med den kapitalistiska världen, att Sovjet skulle ha ömsesidig nytta av pålitliga socialister i väst och att socialdemokrater egentligen var klassförrädare som ”riktiga” socialister skulle hålla på en armlängds avstånd. Vidare underströk Kennan att Sovjet präglades av urgammal främlingsskräck som kryddade det hela och att maktstrukturerna i Sovjet bromsade upp skapandet av en objektiv bild av de realiteter som rådde.

Telegrammet var mer än 5.000 ord långt. Alltså 10 gånger längre än mina bloggtexter.

Jag säger inte att Trumandoktrinen, Marshallhjälpen, Nato och annat som jag går igenom inte hade blivit av utan Kennans telegram. Däremot hävdar jag att hans telegram påskyndade saker och ting. Sedan en något omarbetad version av telegrammet publicerades sommaren 1947 fick hans tankar allmän spridning och gjorde avtryck i den allmänna opinionen bland amerikanerna. Ingen slump att CIA (den hemliga underrättelsetjänsten i USA) grundades senare samma år?

Å andra sidan kan man också hävda att det kalla kriget startade i Kanada, ungefär samtidigt som Japan höll på att kasta in handduken. På den sovjetiska ambassaden i Ottawa jobbade Igor Gouzenko med att kryptera telegram. Den interna kommunikationen mellan Sovjet och deras ambassader gick ju via koder. Gouzenko skulle skickas hem men konstaterade att livet i Kanada var att föredra. Så han tog med sig ett par hundra sidor och lyckades efter vissa om och men övertyga kanadensarna att Sovjet spionerade för fullt på sina allierade. Inte minst för att klura ut hur man tillverkar en atombomb.

Helt okomplicerat var det inte. Till att börja med kunde han nästan ingen engelska. De som han kontaktade hade helt enkelt svårt att förstå vad karl’n yrade om.

Jag har varit inne på det här med svenska mästerskapet i ishockey vid ett par tillfällen. Det finska slutspelet avstår jag från att kommentera. Stor del av mina Facebook-vänner kan det där så mycket, mycket bättre. Att Brynäs spelat bra hela vintern har gjort att jag följt med den svenska ishockeyn mer än normalt. Jag är allt annat än sakkunnig där heller.

Nu är jag faktiskt på väg till ishallen. Men det är KAJ som gäller.

Då det gäller fotboll har jag däremot alltid varit mer insatt i den svenska versionen än den finska. Någon vidare opportunist är jag inte. Jag håller på Brommapojkarna. Skulle dom kunna behålla alla talanger dom får fram skulle dom var svårslagna. Det torde vara Europas största förening, sett till antal spelare. Det är den saken som gör att föreningen fascinerar mig. Även på flicksidan är dom åtminstone störst i Sverige. Därför lite komiskt då några världsförbättrare häromåret prompt skulle ha föreningen att byta namn så att flickorna inte skulle känna sig exkluderade. Men om dom nu känner sig exkluderade … Hur kan det då komma sig att de rödsvartrandiga har fler tjejer än alla andra föreningar? Detta om detta.

Brommapojkarna håller till ute i Västerort. Det går lugnt till på Grimsta IP. Inga smällare eller rökbomber eller annat skit. Stockholm har fyra lag i Allsvenskan. Göteborg har tre. Intressant nog ryms det ändå med några lag från små orter som Degerfors (Värmland) eller Mjällby (Sölvesborg i Blekinge).

Om medlemslistan är lång så är publikstatistiken desto mer blygsam. Det här har förstås att göra med att Stockholm förfogar över tre klassiska föreningar som så att säga ”alltid” har funnits med där; AIK, Djurgården och Hammarby.

Det här betyder i sin tur att fyra av lagen i Allsvenskan kommer från huvudstadsregionen. Det taskiga är att de här med undantag för IK Sirius från Uppsala utgör de nordligaste inslagen i serien. GIF Sundsvall, Gefle IF och Östersund FK klarar inte av att konkurrera längre. Man brukar tala om det så kallade ”norrlandsfönstret”. Men just nu är det inte ens på glänt.

Vidare finns det några orter som egentligen är för små för att kunna hålla till på den här nivån; värmländska Degerfors och Mjällby från Sölvesborg i Blekinge är inga metropoler direkt.

Redan nu kan jag berätta att guldet troligen landar i Malmö. Malmö FF är helt överlägsna inte bara på hemmaplan. De har en ekonomi som övriga klubbar inte kommer i närheten av. Som jämförelse har vi Göteborg, där det finns tre lag i högsta serien; GAIS, BK Häcken och så klassikern IFK. ”Blåvitt”, som IFK kallas i folkmun har varit på dekis i några år. Men dom har ändå en annan potential än de andra. De flesta i området håller helt enkelt på just dom.

Nu har jag väl snart räknat upp alla 16 lagen i serien? Ett lag som har det motigt är IFK Värnamo. Deras hemmaarena duger inte. Så dom hamnar spela sina matcher på annat håll. Det här innebär bland mycket annat ett ekonomiskt avbräck? Månne inte dom faller ur? Då gäller det bland annat att vinna de småländska derbyna mot Östers IF från Växjö.

Elfsborg (Borås), Halmstad och Norrköping är de övriga. Här är väl främst IFK Norrköping lite av ett mysterium. Hyfsat stor stad plus att det inte finns något ishockeylag som konkurrerar om sponsorer. Dom har underpresterat flera år i rad nu.

Malmö vinner, som sagt. Två lag faller ur direkt och det lag som är trea från slutet hamnar att kvala. De som är i riskzonen är Värnamo (som redan nämnts) samt åtminstone Öster och Degerfors. Dessvärre kanske också Brommapojkarna? Men så illa ska det väl inte behöva vara? Å andra sidan trodde jag att GAIS skulle sluta sist förra året. Dom klarade sig till slut riktigt, riktigt bra. Det där med att tippa fotboll är knepigt.

Så har vi då genomgått den årliga veckan av självspäkning här i Finland. Vi är inte alls lyckliga. Vi super, har ångest, tar livet av oss och/eller andra. Så det så. Ändå är Finland för åttonde året i rad nummer ett på listan över världens lyckligaste länder.

”Hyfsat rika, vid hyfsad god hälsa, har sociala kontakter, goda välfärdsfunktioner och fin natur. De är inte den sortens människor som dansar omkring på gatorna. Men dom är överlag ganska väl tillfreds med sin situation.”

Tjoho! Jag bor i Finland! Vi har mångpartisystem och liberal marknadsekonomi! Jag kan bara inte vara olycklig. Ja, eller det kan jag visst det. Men vi kanske är hyfsat tillfreds med saker och ting utan att vi ens tänker på det. Bastun är varm och ryssen anföll inte idag heller.

Citatet (ovanför bilden, inte själva bildtexten…) utgör min fria och kortfattade översättning av Jan-Emmanuel De Neve; den som leder de här undersökningarna. Han är professor i nationalekonomi vid Oxford University. Således har han, till skillnad från allvetarna på Facebook, inte ”Livets Hårda Skola” som lärosäte.

Här en annan fri översättning. Nu från Pablo, en mexikan som likt mig är engagerad som frivilligarbetare på kulturföreningen Ritz i Vasa:

”Enda felet med vasabor är att ni inte fattar hur bra ni har det”.

Han är väl assimilerad. Skulle ha mig med och spela pidro. Uppriktigt förvånad då jag förklarade att jag inte kan reglerna. Det är ett kortspel, om någon undrar. Väldans populärt i mina hemtrakter. Åtminstone bland svenskspråkiga.

Mexiko är för resten med på ”10 i topp”. Måste fråga Pablo om han har synpunkter på den saken.

På frågor som ”tror du att du får din plånbok tillbaka om du slarvar bort den?” är vi mer optimistiska än andra. Blir man lyckligare av det? Tja. Åtminstone bidrar det till att man är mer tillfreds med tillvaron än annars. Drar mig till minnes då en kompis flyttade till Guatemala. I början var allt fantastiskt. Efter hand blev det annat ljud i skällan. I samband med en polisanmälan frågade polisen hur mycket han var villig att betala för att dom faktiskt skulle reda ut brottet. Bingo.

Tillbaka till De Neve. Han menar att den relativa jämlikheten är ett utmärkande drag för de länder som ligger högt uppe i statistiken. Alla vet vi att det är stora skillnader mellan rik och fattig i det här landet. Men då skillnaderna tenderar vara så mycket större på annat håll. Här kan jag ta mig själv som exempel. Med min bakgrund är det inte många länder där jag skulle ha haft möjlighet att studera vid ett universitet. Om det gjort mig lyckligare vet jag inte. Men åtminstone de som i annat fall hade tagit del av mina tjänster som bilmekaniker eller snickare är säkert lyckligare av att slippa ha att göra med mig i den rollen.

Och, nej. Allt är inte bra här. Jag går inte omkring med ett saligt leende på läpparna i ett. Det är inte det som det handlar om. Snarare handlar det om skillnaden mellan ”förväntningar” och ”verklighet”.

Very well! Nytt försök! Det tionde eller nå’t sånt? I min debutblogg var jag inne på vad jag sannolikt kommer att skriva om. Innehållet här blir säkert långt kopplad till min utbildnings- och jobbmässiga bakgrund. Den närmaste tiden lär det bli en del om kalla kriget. Jag håller som bäst en kurs på temat. Vid Åbo Akademi i Vasa. Men nära hälften av deltagarna har Åbo som studieort och följer med via Zoom.

Jag är alltså statsvetare i grunden. Eller är jag? Det blev i tiderna offentlig förvaltning som huvudämne. Kompisarna tyckte det lät torrt. Jag tyckte det var intressant. För att inte tala om att jag ansåg att det var bra att sätta sig in i det där. Tänkte att jag kanske kommer att jobba inom den offentliga sektorn eller så. Nå, längre än till universitetsvärlden kom jag inte. Märkligt nog har ingen försökt headhunta mig under alla dessa år?

Ja, så ser jag alltså ut.

Det här är ett ämne som numera kallas offentligt ledarskap (ett namnbyte jag applåderar). Förr var det ofta så, att man skrev en licentiatavhandling innan man fortsatte med doktorsavhandlingen. Arbetet gällde ”Professionalism bland förtroendevalda i svenskfinland”. En licentiatavhandling är ett sympatiskt mellansteg. I mitt fall blev det inte mer än så. Lite grann kan det störa mig att det aldrig blev en doktorsavhandling i mitt gamla huvudämne. Jag kan trösta mig med att det blev ett par halvtaskiga doktorsavhandlingar i andra ämnen.

Jag höll till i Åbo tidigare (1984-90). Då jag fick anställning i Vasa blev steget över till statskunskap kort. Där blev det småningom (1997) en doktorsavhandling kring olika presidentvalsmetoder. Historia har alltid intresserat mig. Tänkte att jag skriver en bok om trender i amerikanska presidentvalskampanjer. Slutade med att jag utvärderade presidenterna. I något skede kom jag på att göra en doktorsavhandling på gubbarna (2011). Det här medförde förstås massa jobb jämfört med att skriva en vanlig bok. Men det blev av. Det här kommer jag säkert att komma in på längre fram. Var så säkra. Speciellt eftersom min senaste bok hette ”Herr President. Sant och halvsant om USA:s ledare”. Där berättar jag om USA:s alla presidenter utgående från lite anekdoter. Detta varvat med seriösa fakta. Men jag tror och hoppas att det här är ett enkelt sätt att lära sig hel del om de här gossarna.

Min anställning vid Åbo Akademi inleddes år 1988. Reagan var president i USA och Berlin-muren stod kvar. Det var en annan värld. Dagens värld lär jag återkomma till många gånger ännu. Det är turbulenta tider internationellt och det är turbulenta tider vid Åbo Akademi. Ett underskott på 12 miljoner skall täckas upp. Själv har jag varit anställd här i 36,5 år vid det här laget.

Man får en utmärkelse då man har varit anställd länge. Då jag fick en efter 30 år höll vicerektorn Lisbeth Fagerström ett anförande och konstaterade att ”det finns en medalj efter 40 år, men ingen hinner få en så’n nuförtiden”. Väckte viss munterhet då jag försynt räckte upp handen. Det trodde jag inte då professor Krister Ståhlberg våren 1988 föreslog att jag skulle bli kvar en tid innan jag drar vidare i livet. Längre än till Vasa har jag inte kommit. Det är helt okay det med.

”När Roosevelt var död och Truman tog vid.

Var Sovjet för rött och Europa på glid.

Planer gjordes klara för en bättre ekonomi.

Då ingrep USA och sa att: Pengar, det har vi.

Vår Marshallhjälp blir stark och den behöver alla ni,

så slipper vi att se nå’n socialiserad industri.”

(Blå tåget, ”Kalla kriget”, 1971)

Gunder Hägg var en hejare på löpning. Men ville inte att något kommunistband skulle ta sitt namn efter honom inte. Så det fick bli Blå tåget i stället. Dom gjorde bland annat ”Staten och kapitalet”, som du kanske hört med Ebba Grön. Men ”Kalla kriget” är en låt som har sina förtjänster den också.

Citatet utgör introduktion till en åtta och en halv minuter lång så kallad ”progglåt” från då kriget i Vietnam pågick som hetast. Bandet hette egentligen Gunder Hägg. Men löparlegenden med samma namn hotade dem med stämning, så det fick bli Blå tåget. Lika så bra. Hade sett konstigt ut att hänvisa till Gunder Hägg i anslutning till citatet.

Den påtagligt vänsterorienterade texten saknar ingalunda poänger, om än av lite tragikomiskt slag. Till mina favoriter hör formuleringen ”Amerika har många söner som det är fart i; man var tacksam för hjälpen från senator McCarthy”. Det här syftar alltså på en amerikansk senator som såg kommunister lite varstans. Vare sig det fanns några kommunister där eller inte.

Likt introt till låten kunde man kanske säga att kalla kriget inleddes med att Franklin D. Roosevelt gick bort våren 1945, innan det andra världskriget var till ändå. Men eftersom vi inte talar om ett regelrätt krig är det svårt att slå fast en absolut tidpunkt för inledning och avslutning. Vid sidan av krigshändelserna var det mycket intressant som hände det här året. Vid Jaltakonferensen, nere på Krimhalvön, i februari träffades Roosevelt, Churchill och Stalin för att diskutera den nya världsordning som stod för dörren. Mindre än ett halvår senare var det dags för ny konferens, nu i tyska Potsdam. Vid det laget hade Roosevelt bytts ut mot Truman. Medan konferensen ännu pågick blev resultatet klart från det parlamentsval som britterna hållit strax innan. De konservativa förlorade och Churchill gav plats åt Clement Attlee under konferensens avslutande dagar. Ett scenario som sällan påtalas och som åtminstone för mig känns något märkligt.

Mer väsentligt är att man i Jalta kom överens om att demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de centraleuropeiska länderna så fort kriget var över. Blev lite si och så med den saken. Vidare skulle Polen flyttas västerut (sic). Östra Polen tillföll Sovjet medan Polen kompenserades genom att delar av östra Tyskland började höra till Polen. Städer som Breslau (Wroclaw) och Stettin tillföll Polen medan Lvov och Vilnius hamnade i Sovjet (sedermera i Ukraina respektive Litauen).

Kalla kriget är jag inne på eftersom jag som bäst håller en kurs kring temat. Termen ”kallt krig” hade använts redan tidigare. Kan spåras till åtminstone 1500-talet och de relationer som rådde mellan britter och spanjorer. Någon spridning fick uttrycket inte förrän världskriget var över. Termen kopplas ofta ihop med Bernard Baruch, en rik snubbe och politisk rådgivare till både Wilson och Roosevelt. I ett tal år 1947 påtalade han att folk borde inse att man numera levde i just ett kallt krig. Samma år gav Walter Lippman, känd amerikansk journalist, ut en bok som hette just ”Cold War”. Termen var därmed myntad.

Det börjar dra ihop sig till val i Finland. Detta den andra helgen i april. Två val, till och med. Någon vidare valfeber har jag väl inte märkt. Nyhetsflödet fylls av KAJ och Trump. Men lite grann börjar väl valet ändå göra sig påmint? Häromveckan blev jag påmind då jag blev intervjuad ett par dagar i rad. Den ena intervjun var av mer allmän karaktär. Den andra handlade om att det är så pass få kandidater uppställda i årets kommunalval.

Visdomens källa.

En orsak är säkert att det val till välfärdsområdet samtidigt. En del ställer upp i bägge valen. Men många tänker säkert att det må nu räcka med ett val. Eftersom systemet med två val samtidigt är nytt kan det säkert vara så att någon tänker att man riskerar hamna utanför i bägge. Vilket förstås är snopet. Vi kan ju inte veta på vilket sätt väljarna resonerar. Stöder man samma kandidat i bägge? Om inte, så finns ju den där risken att några av ens sympatisörer stöder en i kommunalvalet medan andra stöder en i valet till välfärdsområdets fullmäktige? Vi kan inte veta.

Den journalist som hörde sig för om kandidatnomineringen var med all rätt konfunderad att Närpes hörde till de kommuner som hade minst antal kandidater i förhållande till folkmängden. Av lätt insedda skäl är det främst små kommuner som har svårt att fylla listorna. Närpes är klart störst av de kommuner som kom bland de tio främsta i denna föga smickrande statistik. Man visst på tredje plats? Nästan alla blir invalda. Närpes har ett fullmäktige med 35 platser. Det var visst omkring 60 som ställer upp?

Här tycker jag väl att dom där gubbarna som sitter med mössan på sig inomhus på bensinmacken och löser alla problem kunde ta och ställa upp. Nu finns ju chansen att påverka. Men se nej. Här syftar jag ingalunda på någon specifik ort eller någon specifik mack. Dessa pappadagis fyller en funktion i sig och finns utspridda över hela landet. Vackert så.

För den som undrar så ligger just Närpes i södra Österbotten och har en folkmängd på omkring 9.000 invånare om jag minns rätt. Ifall någon från Sverige läser det här så bör jag understryka att vi alltså röstar direkt på kandidaterna här. Det finns alltså ingen färdig rangordning från partiernas sida.

Här vill jag understryka att Yle saknade siffror från omkring en femtedel av landets kommuner. Av kartan att döma handlade det långt om perifera landsortskommuner som dras av problemet med få kandidater.

En orsak till de dåliga siffrorna för Närpes del kan för all del vara att ett parti, Svenska folkpartiet, är så pass dominerande. Det kan ju hända att andra upplever att man inte får sin röst hörd. Men det är ju upp till partierna själva att försöka engagera sig i nejden.

Vad de här båda valen handlar om måste jag återkomma till. Som tur så har valsedlarna olika färg plus att kandidaterna i välfärdsområdesvalet har kandidatsiffror som startar med 1.001 och uppåt. Myndigheterna har gjort vad dom kan för att förhindra att folk blandar ihop de båda valen. Det oaktat är det säkert ändå en och annan som kommer att ”rådda ihop” det här?

I ett tidigare inlägg skrev jag om Brynäs IF från Gävle. Mitt favoritlag i svensk ishockey – som till allas förvåning vann grundserien där på andra sidan viken. Ifjol var Brynäs inte ens med i högsta serien. För första gången på över 60 år.

För den oinvigde kan nämnas att man för all del inte har så stor nytta av en grundserieseger. På samma sätt som i Finland så har de flesta lag chans att vinna ännu i det skede som lagen har avverkat en grundserie som tagit hela vintern.

De sex bästa fick vila lite. Tränat har dom förstås gjort ändå. Men slitna spelare kan ges möjlighet att ta det lugnare. Så det här kan säkert vara till fördel. De lag som hamnar på platserna 7-10 spelar en kvalomgång. Två går till kvartsfinal tillsammans med de sex lag som i nästa fas är något mer utvilade. Det är den fasen som börjar ikväll.

Men, nej. Jag har verkligen inte legat sömnlös. För gammal för sånt. Men skoj att följa med. Likt KAJ och annat kul så är sånt här en fin motvikt till allt från Ukraina till arbetsgivarens risiga ekonomi.

De lag som landar på platserna 11 och 12 fick ta sommarledigt redan. De två sämsta får göra upp om vilket lag som ger plats för det bästa laget från näst högsta serien. Det blir MoDo (Örnsköldsvik) eller HV-71 (Jönköping) som strittar.

Ser vi till den geografiska spridningen är det rätt fantastiskt att Stockholm inte har haft något lag i högsta serien på hel del år. Djurgården och AIK hör bägge till de som har bäst möjlighet att ta sig upp i år. Men i Södertälje, Umeå och sensationellt nog även Karlskoga har man motsvarande planer för egen del.

Guldstriden då? Sedan 50 år har man haft slutspel i Sverige. I något mindre än hälften av fallen är det vinnaren av grundserien som står där med pokalen till slut. Gärna så även i år, tack. Jag protesterar inte. Mer sällan är det något av de lag som inte har hört till de tre bästa i grundserien som blir svenska mästare.

Beträffande Brynäs så spelade man dåligt mot slutet av grundserien. Möjligen berodde det på att tränaren möblerade om i laguppställningen lite för mycket? Men han borde väl veta vad som funkar respektive inte funkar vid det här laget. Ja, eller så spelade man bara av matcherna och undvek att bli skadad. Då förlorar man mot de lag som är i skriande behov av segrar.

Luleå, Färjestad (Karlstad) och Frölunda (Göteborg) utgör väl de största konkurrenterna? Själv tänkte jag att speciellt Frölunda kan bli svåra att tas med i längden. Frölunda förfogar över två målvakter av absolut toppklass. Redan det kan avgöra då det drar ihop sig. Går som det går.

Hur engagerad är jag egentligen? Inte så himla mycket. Be mig inte betygsätta enskilda spelare. Men text-TV och Radiosporten är mer intressant att följa om man har något gäng att hålla tummarna för.

Brynäs har inte tagit guld se’n 1912 då föreningen fyllde 100 år. Gången innan skedde det 1999. Kan vi ana ett mönster med guld vart trettonde år här? Åren 1964-72 blev det sju guld på nio år. Därefter blev man svenska mästare 1976, 1977, 1980 och 1993. Allt mer glest med mästerskap ju längre tiden har lidit.

Konkurrensen är allt större. Förr var det inte tal om att orter som Malmö, Växjö eller Örebro skulle spela i högsta serien. Där spelade man fotboll, för tusan.

Det finns en del politiska tyckare från USA som är intressanta. En av dem är veteranen James Carville. Kanske för att jag i regel håller med vad han säger? Dessutom gör han det på ett begripligt sätt.

Mest känd är han för att ha myntat Bill Clintons slagord ”It’s the economy, stupid”. Detta 1992 då han förmådde demokraterna att fokusera på att gänget kring George Bush d.ä. inte hade kontroll på ekonomin. Det var bortkastat att diskutera utrikespolitik. Där hade pappa Bush en CV som hette duga. Inför valet år 2024 försökte Carville få demokraterna att inte satsa för mycket krut på att vara så politiskt korrekta (”woke”). Där lyckades han sämre.

Via olika kartor kan man få hjälp på traven med att orientera sig i hur det tycks gå i amerikanska val. Den här är oslagbar i sammanhanget.

Gick som det gick. Det vill säga inte alls. Men månne inte dom tonar ner det där framöver? Säg så här; för de som vill ha könsneutrala toaletter är den saken säkert viktig. Men för de allra flesta är priset på ägg, bostäder och bensin viktigare.

Sista veckan i februari gick Carville ut med en spådom om att stödet för Trump kommer att kollapsa inom en månad. Det där kändes för all del lite svårt att tro.

Nu behöver Carville inte vara sannspådd i allt han säger. Vad tycker han då att demokraterna skall göra? Ingenting. Eller rättare sagt ”leka pungråtta” (”play possum”). Antar det motsvarar ”låtsas att det regnar” på svenska? Sagolikt uttryck, det där med pungråttan. Åtminstone ska man inte gnälla på allt som Trump gör. Bättre att fokusera på vissa saker och förklara varför exempelvis höga tullar gentemot Kanada är dumt.

Men det blir intressant att följa. Trump är svår att rå på i nuläget. En amerikansk president vars parti har makten i senaten och representanthuset har mycket större möjligheter att få sin vilja igenom än om det är motståndarpartiet som har makten. Lägg då till att han har Högsta domstolen i sin hand. Men inte kan väl alla 220 republikaner i representanthuset tycka om hans agerande? Eller alla 53 i senaten? Men vem vågar säga ifrån och bli ”den högsta vallmon i fältet” (”the tallest poppy in the field”, som någon uttryckte saken)?

Donald Trump har en unik situation att göra som han vill. Vidare kan vi fråga oss om demokraterna klarar av att återfå de väljare som man har förlorat. Socialt sett gäller frågan arbetarklassen – etniskt sett talar vi om inte minst hispanics.

Undersökningarna avlöser varandra. Nu senast såg jag att Harris skulle ha fått en mindre andel av kvinnliga röster än vad Biden fick fyra år tidigare. Där blir det nog klart underkänt för demokraternas valkampanj.

Visserligen hade Harris ett rätt klart övertag mot Trump med avseende på den kvinnliga väljarna. Men att hon inte nådde upp till Bidens siffror är märkligt. Det här understryker det jag har sagt om att det var nu som Harris hade chansen. Hon får den inte igen. Och som jag också har sagt, så tror jag inte att demokraterna nominerar en kvinnlig kandidat vare sig 2028 eller 2032.

Man har försökt två gånger nu – och bägge gångerna har det slutat med att Donald Trump är president.

Slutet av vårterminen innebär för min del bland annat att jag håller kursen ”Kalla kriget”, som ingår i ämnet politisk historia. Jag misstänker att det här är den kurs som jag har hållit flest gånger. Den har hängt med i 30 år vid det här laget. Nu har jag för all del inte hållit den varje år. Ofta kör jag kurserna vartannat år.

En bit in på 1990-talet reagerade jag och min dåvarande förman, Göran Djupsund, på att de som läste statskunskap vid Åbo Akademis enhet i Vasa inte hade den baskunskap om modern politisk historia som vi hade förväntat oss. Inget illa ment i detta. Vare sig gentemot studenterna eller mot de som de haft som lärare innan de hittade till oss. De som ansvarade, och ansvarar, för den här typen av undervisning i gymnasierna har helt enkelt inte tillräckligt många timmar till förfogande. Det finns för mycket att ta upp.

Finns så mycket att berätta om kalla kriget att man inte riktigt var man ska börja. Ändå inget som är en självklarhet för de som är lite yngre.

Jag fick i uppgift att skräddarsy en kurs som gav en del basfakta. Det här föll i god jord hos studenterna. Efter hand har det här utvidgats till ett separat biämne på med totalt sju kurser a’ 5 studiepoäng vardera. Rätt långt handlar ”Kalla kriget” om samma kurs som jag satte ihop i mitten av 1990-talet. Låt vara att den har ändrat skepnad. Plus att tematiken idag bättre platsar i ämnet politisk historia än i statskunskap. Statskunskap handlar om dagens politik – gårdagens politik är historia. Frågan är förstås var man drar gränsen.

I samband med ett museibesök med koppling till slutskedet av det andra världskriget och början av det kalla kriget konstaterade guiden att unga besökare ofta utgjorde en utmaning. Saker som guiden tyckte kändes självklara, typ ”östblocket”, var allt annat än självklara för besökarna. Då kan vi väl anta att de som masar sig till ett museum i regel har mer baskunskap än de som inte gör det? Såvida man inte räknar med de som har tvingats dit via ett grymt skolväsende som anser att det finns annat i livet än att häcka vid mobiltelefonen.

Komplexiteten kring kalla kriget är så stor att det jämt känns som att jag bara har skrapat på ytan efter genomförd kurs. Då har jag ändå lämnat bort sådant som har att göra med Mellanöstern respektive Kina. De nämns för all del. Men mest pragmatiskt att ha separata kurser för Kina respektive Mellanöstern. Det är svårt nog ändå att greppa problematiken. Eller så är det bara jag som rör till allting i onödan?

Som en yngling (nåja…) av årsmodell 1964 härrör mina tidiga (politiska) minnen från TV-nyheternas sändningar från Vietnam. Plus att det var bråk om nå’t som kallades ”Watergate”. Men det var förstås mer svårgreppbart. Samhällslära, historia och uppsatsskrivning var väl de skolämnen jag hade enklast för. Politisk historia, märkväl. Det där med urgamla krukor som hittats någonstans var inte min grej. Samma med militärhistoria. Jag är mer intresserad av på vad det är som gjort att folk ryker ihop – samt inte minst hur dom reder ut skiten efteråt.

Roade mig med att fylla i Yles valkompass. Började med valet till välfärdsområdet. Jag gav upp rätt omgående. Alla frågor var behjärtansvärda. Men som bekant finns det inte pengar till allt. Jag insåg snabbt att jag inte vet hur jag skulle ha fyllt i frågorna om jag själv hade varit kandidat.

Bara för att roa mig ville jag kolla vem som hade lägst tröskel att lova guld och gröna skogar. Redan innan jag fyllde i visste jag att den person som kommer högst upp på listan kommer jag inte att ha något förtroende för.

Vart pekar nålen? Ska man alls följa den? Bäst att ta sånt här med en nypa salt. Men oberoende så kan man lära sig en del den här vägen.

Jag tänker inte säga vem det var. Men jag är rätt säkert på att de som kom bland de fem eller tio högst upp på min ”fejklista” får mer röster än de som kom längst ner – och alltså var snålast med de allmänna medel som står till förfogande.

Lätt att kritisera. Jag är ingen expert på valkompasser, kandidattest, valmaskiner eller vad ni vill kalla det. Men hade det inte varit bättre att ställa saker mot varandra? För att se vad kandidaterna prioriterar. I välfärdsområdespolitiken är det tyvärr det som det rätt ofta handlar om.

Med avseende på kommunalvalet var det alltså Vasa som gällde, ifall någon undrar. Här var frågorna egentligen bättre. Men hör man till någon form av minoritet är det förstås ändå vanskligt. Nu är jag inte desto mer delikat än att jag har svenska som modersmål. Men säg nu att det finns en kandidat som delar mina värderingar i allt annat än att vederbörande tycker att finlandssvenskar är det läskigaste som finns. Ska jag då rösta på den personen? Nej tack.

Många andra kan ju vara i motsvarande situation av andra orsaker. Säg nu att man har någon form av handikapp och prioriterar den saken mer än allt annat. Vad hjälper det då om en kandidat tycker lika i alla andra frågor utom just på den punkten?

Fyll för all del i valkompasserna. Om inte annat så lär man sig vilka frågor som hör vart. För att inte tala om att man kanske tänker efter lite mer än man gör normalt sett. En helt annan sak är att man kanske skulle ändra åsikt i en sakfråga ifall man skulle få mer information om saken.

Här drar jag mig till minnes då valkompasserna var nya och jag själv ställde upp. En bekant var förvånad över att han fick mig så pass långt ner på listan. Tänkte att vi ändå resonerar rätt lika. Där fick kandidaterna motivera varför man tyckte på ett visst sätt. Han menade att det var på flera ställen han ändrade åsikt då han såg hur jag hade motiverat mina svar. Så det här med lokalt beslutsfattande kan vara nog så knepigt.

Där kring millennieskiftet satt jag i Vasas stadsfullmäktige under åtta år. Jag röstade alltid på det beslutsförslag som var bäst. Åtminstone vill jag tro så.

Men strunt i det nu. Går för all del in och fyll i dom här valkompasserna. Om inte annat så lär man sig något om vilket typ av ärenden som man fattar beslut om på olika håll. Plus att man hamnar reflektera lite kring vilka konkreta åsikter man själv har i olika frågor. Redan det kan vara ganska nyttigt.