Very well. Om prick en vecka är det två val i Finland. Klart jag kunde skriva om den saken. Men se’n jag började blogga har söndagarna varit reserverade för kalla kriget. En epok där man fick en daglig påminnelse om att demokrati inte ska tas för givet. Kanske en delorsak till att åtta av tio röstade i riksdagsvalet för ett halvsekel sedan? Numera är det sju av tio som gör det. I lokalvalen är det knappt över hälften. Nog om den saken just nu. Jag är återkomma.
Den som följer med här märker att jag har snöat in på kalla kriget. Den utlösande orsaken är den kurs som jag håller för tillfället. Från idrottens värld hittar man anekdoter som man kan använda för att hålla de små liven vakna. Här finns mängder av exempel som belyser det kalla krigets logik. Mina exempel nedan är kanske inte de bästa – utan strängt taget de första jag kommer på.
”Blodbadet i Melbourne” är en klassiker. Ungern och Sovjet möttes i vattenpolo vid OS 1956. Sovjetiska styrkor hade invaderat Budapest och andra städer veckorna innan. Så det gick vilt till i bassängen.
Semifinalen i vattenpolo mellan Ungern och Sovjet vid OS 1956 är väl det mest kända exemplet. Matchen fick avbrytas på grund av allt blod i bassängen. Ungern ledde med tillräckligt många mål för att matchen kunde anses vara avgjord. Det här var i kölvattnet (pun intended!) av då det ungerska upproret slogs ner på hösten. Eftersom spelen hölls i australiensiska Melbourne var tidpunkten senare än normalt. Ofta beskrivs matchen som finalen. Det är så man minns det. Fullt möjligt att det var de två bästa lagen som möttes här. Ungern vann sedan finalen medan Sovjet tog brons.
Då ishockey-VM avgjordes 1969 var man tvungen att flytta tävlingarna från Prag till Stockholm. Sovjet vann. Men Tjeckoslovakiens spelare firades som hjältar; man slog Sovjet i bägge matcherna. Allt annat var sekundärt. Mitt tidigaste idrottsminne torde härstamma från då Tjeckoslovakien vann VM på hemmais tre år senare. Även en liten Claus förstod att det handlade om någonting mycket mer än bara ishockey. Jag hade väl tjuvlyssnat på de vuxna?
Att 1974 års upplaga av fotbolls-VM är det mest minnesvärda har måhända att göra med att jag var 10 år och tyckte det var det häftigaste jag varit med om. Det tyckte kanske DDR:s ledning också, sedan deras medborgare hade besegrat Väst-Tyskland. Detta i Väst-Tyskland. Det var den enda matchen som de blivande världsmästarna Väst-Tyskland förlorade.
På sociala medier förekommer svammel om att värdnationen skulle ha förlorat med flit för att få lättare program längre fram. Den som tror så vet föga om kalla kriget. Det här var nu de första exempel som kom upp i mitt inre. Men det finns hur många som helst. I ett större perspektiv är en av USA ledd bojkott mot OS i Moskva 1980 följt av östblockets bojkott mot OS i Los Angeles fyra år senare de mest uppmärksammade händelserna. Även länder som Väst-Tyskland, Norge, Kanada, Japan med flera deltog i bojkotten år 1980. Större delen av Öst-Europa uteblev 1984.
Vid ishockey-VM i Åbo år 1991 möttes Sovjet och Tyskland. Då ryssarna hade någon utvisad skanderade publiken ”Waffenbrüder, Waffenbrüder” då tyskarna ovanligt nog låg på i samband med spel i numerärt överläge. Inte helt smakfullt. Syftade på det tysk-fiska samarbetet under Fortsättningskriget. Kanske rentav den enda gången som Sovjet och Tyskland möttes i ishockey? Året innan hade Sovjet spöat upp Västtyskland – inte Tyskland. Året efter, 1992, existerade Sovjet inte längre. Vid EM i fotboll år 1992 var det OSS (Oberoende Staters Samvälde) som fyllde Sovjets plats. Danmark segrade. De hade fått den plats som blivit ledig sedan Jugoslavien rasat samman. Omvälvande tider vid övergången till 1990-talet.
