Idag är det val i Finland. Två val samtidigt till och med. Borde kanske fokusera på den saken. Speciellt eftersom jag ska medverka i valvakan från Radio Vega. Närmare bestämt då den österbottniska valvakan. Så vad som sker på riksplanet kanske går mig förbi till vissa delar. Å andra sidan har jag bloggat en hel del om det där tidigare. Plus att jag brukar fokusera på kalla kriget på söndagarna.
”Varför kan inte jag få en aha-upplevelse när Enver Hoxha?”, kunde man skämtsamt säga. Men så där i övrigt finns det inte så mycket skämtsamt att säga om den albanske despoten.
Då man föreläser om kalla kriget så förenklas vissa saker av att en del ledare var påfallande långvariga. Det är väl också det mest positiva man kan säga om dem; det underlättar inlärningen om det inte är så himla många att hålla reda på. Inte en massa val och tjafs där folk kunde bytas ut, om vi igen drar en parallell till dagens båda val här i Finland.
Kim Il-Sung kunde jag ha en separat blogg om. Han ledde Nordkorea från statens grundande kort efter andra världskriget fram till sin död 1994. Jag tror det sammanföll tidsmässigt med att Sverige slog Rumänien i kvartsfinalen av fotbolls-VM. Det fanns flera saker att fira samtidigt.
I Europa torde bulgaren Todor Zjivkov ha varit mest seglivad. Han ledde landet från 1954 till dess han avsattes 1989. Janos Kadar var också seg. Ledde Ungern från 1956, sedan folkresningen var till ända, fram till 1988. Nej, vänta. Tokigast av dem alla var Enver Hoxha i Albanien. Han tog makten redan vid slutskedet av andra världskriget och saboterade utvecklingen av sitt eget land till dess han hade vänligheten att dö 1985.
Mao satt från 1949 fram till sin död 1976. Totalt gaggig där på slutet.
Sovjet är det exempel som vi känner till bäst. Stalin var parkerad vid makten i sisådär 30 år innan han trillade av pinnen (1953). Hans maktposition var så fullständig att det var svårt för kremlologerna att gissa sig till vem som skulle ta över. Malenkov? Beria? Molotov? Men, se nej. Till mångas förvåning var det Nikita Chrusjtjev som gick segrande ut maktkampen. Han var unik såtillvida att han lämnade posten med livet i behåll efter 11 år på toppen. Fiaskon både nationellt (märkliga jordbruksexemperiment) och internationellt (tappade masken under Kubakrisen) gjorde att Leonid Brezjnev tog över. Då jag som tonåring såg bilder från förstamajparaden i Moskva såg killarna på podiet tämligen avlidna ut.
Brezjnev avgick med döden 18 år efter att han tillträtt. Därefter blev det lite större omsättning. Efterträdaren Jurij Andropov blev generalsekreterare 1982 och dog 1984. Generalsekreterare, märkväl. Det var det som var titeln på högsta hönset. Premiärminister eller president vägde inte lika tungt. Efter Andropov följde Konstantin Tjernenko. Honom hann man knappt lära sig namnet på innan han gick ur tiden efter lite mer än ett år.
Nu insåg man att det var dags för en ny generation att ta över. Så det fick bli Mikhail Gorbatjov. Det är väl strängt taget den vettigaste ledare som det där landet har haft. Men det var för sent att reformera kommunismen. År 1989 öppnades Berlinmuren och 1991 upphörde Sovjet att existera.
