Very well … Det börjar dra ihop sig till kommunalval och välfärdsområdesval. Tänkte att jag lägger in fyra texter om om välfärdsområdesvalet här. Så sent som häromdagen förundrade sig åhörarna på min föreläsning över att de via nyheterna hade märkt att en hel del människor inte ens vet om att det handlar om två olika val på samma dag. Det kommer att gå lysande det här…
Finland profilerade sig länge som ”världens troligen mest kommunaliserade land vad gäller välfärdsfunktioner som vård, skola och omsorg”. Knappast en överdrift. I Sverige har det länge varit landstingen (kallas ”regioner”, numera) som skött sjukvården. I Norge är de flesta sjukhus statliga, om jag minns rätt. På de flesta andra håll är den offentliga sektorn inte så stor. Redan att de finländska kommunerna kan uppbära skatt är ganska unikt.
I Österbotten har SFP egen majoritet i välfärdsområdets fullmäktige. Man har 32 platser av 59 om jag minns rätt. Det här lär ändras? Inbesparingar är aldrig populära så det stora partiet lär bli lidande. Speciellt om man sitter i regeringen. För egen del tycker jag att medlemskommunerna kunde utse ledamöterna. Men det är helt enkelt inte förenligt med lagen eftersom pengarna kanaliseras via staten.
Nu är det andra bullar. Hälften av den kommunala verksamheten (liksom pengarna) hamnade på regional nivå från och med år 2023. Där är vi nu. Till skillnad från kommunerna hamnar välfärdsområdet att klara sig med de pengar man fått från statskassan. Det går inte ta lån eller sälja egendom. Man saknar den nödlösning som kommunerna hade.
En och en halv månad före det första valet till välfärdsområdenas fullmäktige fungerade jag som moderator för ett webinarium. Kändes främmande att presenteras som ”expert”. Det var jag då verkligen inte. Allt var så nytt Låt vara att jag följer med allt vad val heter.
Rent praktiskt tycker jag kommunerna kunde utse fullmäktige för välfärdsområdena. Vi har rätt många val ändå. Den saken faller tyvärr på juridiska grunder så länge pengarna kommer från staten.
Hur gick det då senast? Kommunförbundets forskningschef Marianne Pekola-Sjöblom hade i god tid före valet tagit fram siffror där hon visade på hur valet skulle sluta om man utgick från senaste kommunalvalet. Siffrorna visade sig hålla streck riktigt bra.
Trots att centern sedan en tid för en lite tynande tillvaro skulle man enligt detta bli störst i nio områden. Så var också fallet. För att förklara det enkelt så var Österbotten och Satakunta de två mest nordliga områden där centern inte var största parti.
I de mindre urbana områdena österut och norrut är centern starka. Det är ju också just centern som genomgående drivit frågan om någon form av regionfullmäktige. Ligger i deras intresse, helt enkelt. Inget illa ment i detta. Det är bara ett konstaterande. Stor del av kommunerna i glesbygden har fått allt svårare att upprätthålla servicen eftersom befolkningsstrukturen är så pass ofördelaktig. Alla områden har sina utmaningar. Men på en del håll är utmaningarna större än på andra.
I Päijänne-Tavastland väntades det bli knivskarpt mellan samlingspartiet och socialdemokraterna. Visade sig att SDP fick 24,7 % av rösterna mot ”endast” 24,5 % för samlingspartiet.
Vidare skulle samlingspartiet bli största parti i minst sex områden mot tre för SDP. SFP ansågs ha god chans att bli starkast i Östra Nyland och skulle helt säkert bli det i Österbotten. Med en stor andel svenskspråkiga och en situation där de finskspråkigas röster fördelar sig på många olika partier var det lätt att tro så. I Österbotten fick SFP egen majoritet. Det får dom inte den här gången.
