Det finns en del politiska tyckare från USA som är intressanta. En av dem är veteranen James Carville. Kanske för att jag i regel håller med vad han säger? Dessutom gör han det på ett begripligt sätt.
Mest känd är han för att ha myntat Bill Clintons slagord ”It’s the economy, stupid”. Detta 1992 då han förmådde demokraterna att fokusera på att gänget kring George Bush d.ä. inte hade kontroll på ekonomin. Det var bortkastat att diskutera utrikespolitik. Där hade pappa Bush en CV som hette duga. Inför valet år 2024 försökte Carville få demokraterna att inte satsa för mycket krut på att vara så politiskt korrekta (”woke”). Där lyckades han sämre.
Via olika kartor kan man få hjälp på traven med att orientera sig i hur det tycks gå i amerikanska val. Den här är oslagbar i sammanhanget.
Gick som det gick. Det vill säga inte alls. Men månne inte dom tonar ner det där framöver? Säg så här; för de som vill ha könsneutrala toaletter är den saken säkert viktig. Men för de allra flesta är priset på ägg, bostäder och bensin viktigare.
Sista veckan i februari gick Carville ut med en spådom om att stödet för Trump kommer att kollapsa inom en månad. Det där kändes för all del lite svårt att tro.
Nu behöver Carville inte vara sannspådd i allt han säger. Vad tycker han då att demokraterna skall göra? Ingenting. Eller rättare sagt ”leka pungråtta” (”play possum”). Antar det motsvarar ”låtsas att det regnar” på svenska? Sagolikt uttryck, det där med pungråttan. Åtminstone ska man inte gnälla på allt som Trump gör. Bättre att fokusera på vissa saker och förklara varför exempelvis höga tullar gentemot Kanada är dumt.
Men det blir intressant att följa. Trump är svår att rå på i nuläget. En amerikansk president vars parti har makten i senaten och representanthuset har mycket större möjligheter att få sin vilja igenom än om det är motståndarpartiet som har makten. Lägg då till att han har Högsta domstolen i sin hand. Men inte kan väl alla 220 republikaner i representanthuset tycka om hans agerande? Eller alla 53 i senaten? Men vem vågar säga ifrån och bli ”den högsta vallmon i fältet” (”the tallest poppy in the field”, som någon uttryckte saken)?
Donald Trump har en unik situation att göra som han vill. Vidare kan vi fråga oss om demokraterna klarar av att återfå de väljare som man har förlorat. Socialt sett gäller frågan arbetarklassen – etniskt sett talar vi om inte minst hispanics.
Undersökningarna avlöser varandra. Nu senast såg jag att Harris skulle ha fått en mindre andel av kvinnliga röster än vad Biden fick fyra år tidigare. Där blir det nog klart underkänt för demokraternas valkampanj.
Visserligen hade Harris ett rätt klart övertag mot Trump med avseende på den kvinnliga väljarna. Men att hon inte nådde upp till Bidens siffror är märkligt. Det här understryker det jag har sagt om att det var nu som Harris hade chansen. Hon får den inte igen. Och som jag också har sagt, så tror jag inte att demokraterna nominerar en kvinnlig kandidat vare sig 2028 eller 2032.
Man har försökt två gånger nu – och bägge gångerna har det slutat med att Donald Trump är president.
