Slutet av vårterminen innebär för min del bland annat att jag håller kursen ”Kalla kriget”, som ingår i ämnet politisk historia. Jag misstänker att det här är den kurs som jag har hållit flest gånger. Den har hängt med i 30 år vid det här laget. Nu har jag för all del inte hållit den varje år. Ofta kör jag kurserna vartannat år.
En bit in på 1990-talet reagerade jag och min dåvarande förman, Göran Djupsund, på att de som läste statskunskap vid Åbo Akademis enhet i Vasa inte hade den baskunskap om modern politisk historia som vi hade förväntat oss. Inget illa ment i detta. Vare sig gentemot studenterna eller mot de som de haft som lärare innan de hittade till oss. De som ansvarade, och ansvarar, för den här typen av undervisning i gymnasierna har helt enkelt inte tillräckligt många timmar till förfogande. Det finns för mycket att ta upp.
Finns så mycket att berätta om kalla kriget att man inte riktigt var man ska börja. Ändå inget som är en självklarhet för de som är lite yngre.
Jag fick i uppgift att skräddarsy en kurs som gav en del basfakta. Det här föll i god jord hos studenterna. Efter hand har det här utvidgats till ett separat biämne på med totalt sju kurser a’ 5 studiepoäng vardera. Rätt långt handlar ”Kalla kriget” om samma kurs som jag satte ihop i mitten av 1990-talet. Låt vara att den har ändrat skepnad. Plus att tematiken idag bättre platsar i ämnet politisk historia än i statskunskap. Statskunskap handlar om dagens politik – gårdagens politik är historia. Frågan är förstås var man drar gränsen.
I samband med ett museibesök med koppling till slutskedet av det andra världskriget och början av det kalla kriget konstaterade guiden att unga besökare ofta utgjorde en utmaning. Saker som guiden tyckte kändes självklara, typ ”östblocket”, var allt annat än självklara för besökarna. Då kan vi väl anta att de som masar sig till ett museum i regel har mer baskunskap än de som inte gör det? Såvida man inte räknar med de som har tvingats dit via ett grymt skolväsende som anser att det finns annat i livet än att häcka vid mobiltelefonen.
Komplexiteten kring kalla kriget är så stor att det jämt känns som att jag bara har skrapat på ytan efter genomförd kurs. Då har jag ändå lämnat bort sådant som har att göra med Mellanöstern respektive Kina. De nämns för all del. Men mest pragmatiskt att ha separata kurser för Kina respektive Mellanöstern. Det är svårt nog ändå att greppa problematiken. Eller så är det bara jag som rör till allting i onödan?
Som en yngling (nåja…) av årsmodell 1964 härrör mina tidiga (politiska) minnen från TV-nyheternas sändningar från Vietnam. Plus att det var bråk om nå’t som kallades ”Watergate”. Men det var förstås mer svårgreppbart. Samhällslära, historia och uppsatsskrivning var väl de skolämnen jag hade enklast för. Politisk historia, märkväl. Det där med urgamla krukor som hittats någonstans var inte min grej. Samma med militärhistoria. Jag är mer intresserad av på vad det är som gjort att folk ryker ihop – samt inte minst hur dom reder ut skiten efteråt.
