Claus Stolpe blogg

I takt med att Cirkus Trump drar vidare och presidenten marscherar till takten av sin egen trumma är det mer än en som funderat vad demokraterna håller på med. Eller rättare sagt om dom alls håller på med någonting överhuvudtaget. Känns dom inte lite tandlösa? Det där var jag inne på i en av mina första blogginlägg. Då utgående från deras veteranrådgivare James Carville som tyckte att dom gott kan hålla låg profil och låta Trump ta kål på sig själv.

Här tänkte jag lägga in en bild på en åsna. Som är demokraternas symbol. Men datorn började bråka. På ett sätt som bara datorer kan. Så vi går vidare! Vi kan inte förslösa vår ungdom.

Men det verkar som att dom har mer djupgående problem än så. Enligt den senaste tidens mätningar skulle det vara färre än 30 % som associerar demokraterna med någonting positivt. Det här är de lägsta siffrorna se’n början av 1990-talet. Alltså då kalla kriget var över och Saddam Hussein hade jagats ut ur Kuwait. Vi talar om tiden kort efter Ronald Reagan. Sötebrödsdagar. Intressant nog så vann Bill Clinton (dem) ändå presidentvalet 1992 sedan ekonomin hade blivit allt sämre. Plånboksfrågorna styr.

Blev förvånad då Chuck Schumer (demokraternas gruppordförande i senaten) sade att ”våra väljare vill främst att vi bromsar det som republikanerna kommer med”. Jag tänkte spontant att ”månne inte priset på allt från ägg till bostäder prioriteras högre?”. Visade sig att Schumers ord har bekräftats i medborgarundersökningar. Men undrar hur det är i praktiken.

Vare sig republikaner eller demokrater har gett så höga vitsord till sitt eget parti på senare år. Skillnaden är närmast att man har kommit att börja avsky motståndarpartiet mer än man gjort förr. Förutom en allmänt hätsk stämning har det här bidragit till att de senaste presidenternas ”approval ratings” inte rör sig så mycket. De som föredrar motståndarpartiet har en hög tröskel att erkänna att man tycker att den sittande presidenten gör ett bra jobb.

Men tillbaka till demokraterna. Trots de motsättningar som finns så är det ju nog märkligt om en stor del av de som faktiskt stöder partiet tycker att den främsta uppgiften är att bromsa republikanerna(-s president). Säg nu att republikanerna kommer med något som egentligen skulle passa demokraterna? Ska man även då göra sitt bästa för att torpedera det hela? Tydligen så. Missförstå inte. Nog är det i alla länder svårt att erkänna att motståndarsidan kom med något fiffigt. Men ska man verkligen ha det som självändamål?

Vidare så verkar den inre enigheten vara lite skör. Då demokraternas gruppordförande i representanthuset, Hakeem Jeffries, fick en fråga om huruvida demokraternas grupp i senaten borde byta ut Schumer på ordförandeposten kunde han inte ge ett klart svar. Oberoende vad han tycker personligen ska han väl ta Schumer i försvar?

Tillbaka till början av 1990-talet, som jag var inne på nyss. Lågvattenmärket den gången slutade som sagt med att Bill Clinton blev vald till president 1992. Han säkrade sitt omval genom att orientera sig mot det stora flertalet av väljarkåren. Eller en bit högerut om man så vill. Han säkrade inte sitt omval genom att flirta med de mer radikala elementen inom sitt parti. Men nu börjar jag i och för sig vara onödigt nära den text som jag tidigare hade där jag tog avstamp från Clintons gamle rådgivare James Carville.

Han tycker som sagt att man kan låta Trump göra bort sig bäst han vill. Men det vore ingen dum ide att ta fasta på vissa enskilda frågor. Det händer så mycket kring Trump att folk inte hänger med ifall man ska ta striden kring precis allt vad han gör.

Glad påsk, för resten!

Valet är till ända. Eller ”valen”, kanske man borde säga? För egen del tillbringade valkvällen hos Yle i Vasa. Min uppgift den här gången gick ut på att kommentera vart efter att resultaten strömmade in. Ja, jag började redan innan man stängde vallokalerna. Satt och kommenterade utgångsläget i två välfärdsområden (Österbotten och Mellersta Österbotten) samt 14 kommuner, från Karleby i norr till Kaskö och Kristinestad i söder. Det är rätt speciellt hur olika läget kan vara från en kommun till en annan. Ta nu exempelvis Larsmo och Vörå. Två landsortskommuner med klar svenskspråkig majoritet. Det är ungefär 60 km mellan kommunerna. KD har egen majoritet i Larsmo medan SFP satt på samtliga platser i Vörås fullmäktige. Det ni.

Varje kommun utgör sin egen verklighet. Närpes kännetecknas av en stor svenskspråkig majoritet, många invandrare, gurkor och tomater … samt dessvärre också av att väldigt få ville ställa upp i kommunalvalet.

Valet är till ända. Eller ”valen”, kanske man borde säga? För egen del tillbringade valkvällen hos Yle i Vasa. Min uppgift den här gången gick ut på att kommentera vart efter att resultaten strömmade in. Ja, jag började redan innan man stängde vallokalerna. Satt och kommenterade utgångsläget i två välfärdsområden (Österbotten och Mellersta Österbotten) samt 14 kommuner, från Karleby i norr till Kaskö och Kristinestad i söder. Det är rätt speciellt hur olika läget kan vara från en kommun till en annan. Ta nu exempelvis Larsmo och Vörå. Två landsortskommuner med klar svenskspråkig majoritet. Det är ungefär 60 km mellan kommunerna. KD har egen majoritet i Larsmo medan SFP satt på samtliga platser i Vörås fullmäktige. Det ni.

Då kvällen var över hade jag skrivit 17 stycken A4:or med punktstorlek 11. Det motsvarar väl ungefär 20 bloggtexter av den längd som den här kännetecknas av? Jag kom hem lite före 02 och somnade lite före 03. Tänkte ta sovmorgon. Dessvärre vaknade jag 20 minuter innan larmet går på så där normalt sett en måndag.

Men nu över till det som jag egentligen hade på hjärtat.

Döm om min förvåning då det gick upp för mig att man inte har samma procedur i alla vallokaler. Jag förhandsröstade på biblioteket nere i Kyrkslätt. Jag var storligen imponerad över systematiken. Först fick man lappen för kommunalvalet. Då man var klar med den proceduren fick man gå till nästa bord. Nu blev allting violett så att man verkligen skulle förstå att det var välfärdsområdesvalet som gällde.

Alltid utgått från att det är samma system som gäller i varje enskild vallokal. Men andra jag talat med har förklarat att så var det inte alls. De som jag har talat med fick bägge röstsedlarna på en gång. I något fall rymdes inte kandidatlistorna för bägge valen i valbåset. Så man hamnade gå ut och kolla ifall man inte kom ihåg numret på den egna kandidaten.

Så kära valnämnder. Ta modell från biblioteket i Kyrkslätt. Jag tror inte det var många röster som blev förkastade där till följd av att folk skrev fel nummer eftersom de inte kunde särskilja de båda valen. På riksplanet tycks det ha varit hel del röstsedlar som förkastats till följd av missförstånd. Enklast vore om direktiven från centralt håll skulle kräva att alla följer samma procedur. I och för sig tror jag väl en del av de förkastade rösterna handlar om att folk tog med sig bägge valsedlarna trots att dom struntade i en av dem.

Jag satt som sagt och följde med hur det gick längs den österbottniska kusten. Här kunde noteras att Korsnäs minskar storleken på sitt fullmäktige. Det här tror jag kommer att ske på många andra håll de närmaste åren. Hälften av kommunens verksamhet (och budget) har flyttats över till välfärdsområdet. Så frågan är om en ort av Närpes’ storlek måste ha 35 personer i fullmäktige, för att nu ta ett konkret exempel. Vilken annan kommun som helst fungerar säkert också som exempel. Jag tror kort och gott att fullmäktigeförsamlingarna kommer att vara mindre då det är dags för lokalval 2029 eller 2033.

Att jag kom på att ta Närpes som exempel har kanske att göra med att man hade så otroligt få kandidater den här gången. Det handlade om ”fullmäktiges storlek multiplicerat med 1,3”. Det här innebar i praktiken att nästan alla som ställde upp blev minst suppleant. Så ska det inte vara. Närpes parkerade tyvärr bland kommunerna i rikstoppen i det här avseendet.

Då kvällen var över hade jag skrivit 17 stycken A4:or med punktstorlek 11. Det motsvarar väl ungefär 20 bloggtexter av den längd som den här kännetecknas av? Jag kom hem lite före 02 och somnade lite före 03. Tänkte ta sovmorgon. Dessvärre vaknade jag 20 minuter innan larmet går på så där normalt sett en måndag.

Men nu över till det som jag egentligen hade på hjärtat.

Döm om min förvåning då det gick upp för mig att man inte har samma procedur i alla vallokaler. Jag förhandsröstade på biblioteket nere i Kyrkslätt. Jag var storligen imponerad över systematiken. Först fick man lappen för kommunalvalet. Då man var klar med den proceduren fick man gå till nästa bord. Nu blev allting violett så att man verkligen skulle förstå att det var välfärdsområdesvalet som gällde.

Alltid utgått från att det är samma system som gäller i varje enskild vallokal. Men andra jag talat med har förklarat att så var det inte alls. De som jag har talat med fick bägge röstsedlarna på en gång. I något fall rymdes inte kandidatlistorna för bägge valen i valbåset. Så man hamnade gå ut och kolla ifall man inte kom ihåg numret på den egna kandidaten.

Så kära valnämnder. Ta modell från biblioteket i Kyrkslätt. Jag tror inte det var många röster som blev förkastade där till följd av att folk skrev fel nummer eftersom de inte kunde särskilja de båda valen. På riksplanet tycks det ha varit hel del röstsedlar som förkastats till följd av missförstånd. Enklast vore om direktiven från centralt håll skulle kräva att alla följer samma procedur. I och för sig tror jag väl en del av de förkastade rösterna handlar om att folk tog med sig bägge valsedlarna trots att dom struntade i en av dem.

Jag satt som sagt och följde med hur det gick längs den österbottniska kusten. Här kunde noteras att Korsnäs minskar storleken på sitt fullmäktige. Det här tror jag kommer att ske på många andra håll de närmaste åren. Hälften av kommunens verksamhet (och budget) har flyttats över till välfärdsområdet. Så frågan är om en ort av Närpes’ storlek måste ha 35 personer i fullmäktige, för att nu ta ett konkret exempel. Vilken annan kommun som helst fungerar säkert också som exempel. Jag tror kort och gott att fullmäktigeförsamlingarna kommer att vara mindre då det är dags för lokalval 2029 eller 2033.

Att jag kom på att ta Närpes som exempel har kanske att göra med att man hade så otroligt få kandidater den här gången. Det handlade om ”fullmäktiges storlek multiplicerat med 1,3”. Det här innebar i praktiken att nästan alla som ställde upp blev minst suppleant. Så ska det inte vara. Närpes parkerade tyvärr bland kommunerna i rikstoppen i det här avseendet.

Idag är det val i Finland. Två val samtidigt till och med. Borde kanske fokusera på den saken. Speciellt eftersom jag ska medverka i valvakan från Radio Vega. Närmare bestämt då den österbottniska valvakan. Så vad som sker på riksplanet kanske går mig förbi till vissa delar. Å andra sidan har jag bloggat en hel del om det där tidigare. Plus att jag brukar fokusera på kalla kriget på söndagarna.

”Varför kan inte jag få en aha-upplevelse när Enver Hoxha?”, kunde man skämtsamt säga. Men så där i övrigt finns det inte så mycket skämtsamt att säga om den albanske despoten.

Då man föreläser om kalla kriget så förenklas vissa saker av att en del ledare var påfallande långvariga. Det är väl också det mest positiva man kan säga om dem; det underlättar inlärningen om det inte är så himla många att hålla reda på. Inte en massa val och tjafs där folk kunde bytas ut, om vi igen drar en parallell till dagens båda val här i Finland.

Kim Il-Sung kunde jag ha en separat blogg om. Han ledde Nordkorea från statens grundande kort efter andra världskriget fram till sin död 1994. Jag tror det sammanföll tidsmässigt med att Sverige slog Rumänien i kvartsfinalen av fotbolls-VM. Det fanns flera saker att fira samtidigt.

I Europa torde bulgaren Todor Zjivkov ha varit mest seglivad. Han ledde landet från 1954 till dess han avsattes 1989. Janos Kadar var också seg. Ledde Ungern från 1956, sedan folkresningen var till ända, fram till 1988. Nej, vänta. Tokigast av dem alla var Enver Hoxha i Albanien. Han tog makten redan vid slutskedet av andra världskriget och saboterade utvecklingen av sitt eget land till dess han hade vänligheten att dö 1985.

Mao satt från 1949 fram till sin död 1976. Totalt gaggig där på slutet.

Sovjet är det exempel som vi känner till bäst. Stalin var parkerad vid makten i sisådär 30 år innan han trillade av pinnen (1953). Hans maktposition var så fullständig att det var svårt för kremlologerna att gissa sig till vem som skulle ta över. Malenkov? Beria? Molotov? Men, se nej. Till mångas förvåning var det Nikita Chrusjtjev som gick segrande ut maktkampen. Han var unik såtillvida att han lämnade posten med livet i behåll efter 11 år på toppen. Fiaskon både nationellt (märkliga jordbruksexemperiment) och internationellt (tappade masken under Kubakrisen) gjorde att Leonid Brezjnev tog över. Då jag som tonåring såg bilder från förstamajparaden i Moskva såg killarna på podiet tämligen avlidna ut.

Brezjnev avgick med döden 18 år efter att han tillträtt. Därefter blev det lite större omsättning. Efterträdaren Jurij Andropov blev generalsekreterare 1982 och dog 1984. Generalsekreterare, märkväl. Det var det som var titeln på högsta hönset. Premiärminister eller president vägde inte lika tungt. Efter Andropov följde Konstantin Tjernenko. Honom hann man knappt lära sig namnet på innan han gick ur tiden efter lite mer än ett år.

Nu insåg man att det var dags för en ny generation att ta över. Så det fick bli Mikhail Gorbatjov. Det är väl strängt taget den vettigaste ledare som det där landet har haft. Men det var för sent att reformera kommunismen. År 1989 öppnades Berlinmuren och 1991 upphörde Sovjet att existera.

På söndag ska jag medverka i Vegas valvaka (svensk-österbottniska regionalradion, för att förklara enkelt). Det här innebär att jag på sistone har försökt sätta mig in i hur det ser ut i 14 kommuner – från Karleby i norr till Kristinestad och Kaskö i söder. Otroligt varierande – såväl språkligt som partipolitiskt. Uppe i Larsmo har KD egen majoritet. Det är visst det enda stället i landet där så är fallet? Laestadianismen är stark där. Fem mil söderut har vi Vörå. Mest känt för KAJ, åtminstone numera. Men partipolitiskt intressant såtillvida att Svenska folkpartiet sitter på varje mandat i fullmäktige.

Jag bor i mitten av det mossgröna området. Desstuom försöker jag hålla koll på hur det ser ut i söndagens lokalvalet. Jag har redan röstat. Otrolgit välorganiserat – allt för att du inte ska blanda i kommunalvalet med välfärdsområdesvalet. Olika färg på valsedlarna – plus att du inte ens får bägge valsedlarna på en gång. Men det där ser du då väl masat dig till vallokalen.

Valdeltagandet lär bli lågt. Se till att rösta. Myndigheterna har gjort det begripligt, så att man inte ska riskera att blanda ihop de två valen. Gå till vallokalen så ser du!

Ska vi tro att framtidens fullmäktige kommer att vara mindre till storleken. Sedan sjukvård och en del annat flyttades över till välfärdsområdena förlorade kommunerna en stor del av sin verksamhet. Så varför då envisas ha lika stora fullmäktigeförsamlingar som förr? Redan den här gången är det 61 kommuner som har plockat bort några stolar. Vågar vi gissa att ytterligare 100 kommer att göra så före nästa kommunalval?

En sak värd att notera är att speciellt Sannfinnarna har så få kandidater. Man backar från strax under 6.000 till 3.700. En minskning med mer än en tredjedel kan bara förklaras med att partiet sitter i en regering som gått fram hårt med saxen då det har gällt att skära ner. Sånt är förstås sårbart för vilket parti som helst. Men kanske mer sårbart för ett parti som har varit ivriga på att peka finger så länge man själva satt i opposition.

Könsfördelningen är jämnare än förr. Antalet kvinnor har för all del minskat från lite över 14.000 till 12.700. Men männen har minskat i ännu högre grad; från 21.500 till 17.000. Men att andelen kvinnor i kommunalvalet är 42,3 % är positivt såtillvida att det är den högsta noteringen någonsin. Alltid nå’t.

Det är 31.000 personer som ställer upp. Av dessa ställer 30.000 upp i kommunalvalet och 10.000 i välfärdsområdesvalet. Det här går ihop eftersom över 9.000 ställer upp i bägge valen. Endast 764 i hela landet ställer upp enbart till välfärdsområdets fullmäktige. Färre än väntat? Tänkte att det skulle finnas fler som vill fokusera på sjukvård och dylikt och därför skippar kommunalvalet? År 2021 hade kommunalvalet över 35.000 kandidater. Minskningen är påtaglig.

Av riksdagsledamöterna är det endast 26 av 200 som inte ställer upp alls. Brukar vara en signal att man inte har för avsikt att kandidera i nästa riksdagsval. Vore jag journalist på en ort där den lokale riksdagsledamoten inte är nominerad i någotdera av söndagens val vet jag nog vad jag skulle fråga den personen om.

Välfärdsområdesvalet var ingen pulshöjare på folk då det första valet ordnades häromåret. Det här är synd. För egen del tyckte jag att det hela var väldigt spännande, inte minst med avseende på det procentuella valdeltagandet och fördelningen av fullmäktigeplatser mellan olika delar av ett område. Hur reagerar folk i Ackas (Akaa på finska, nära Tammerfors) då de inte fick en enda representant trots att det bor över 16.000 människor på orten.

Ackas (fi.: Akaa) ligger nära Tavastehus och torde ha varit den största orten som blev utan representant i välfärdsområdesfullmäktige. Huruvida det här har påverkat servicen på orten i negativ riktning vet jag inte. Jag känner inte till den där delen av Finland så bra. Men jag tror väl helt säkert det är till fördel i alla tänkbara sammanhang att det finns någon som bevakar ens intressen. Se till att du går och röstar. Ja, eller inte kan jag tvinga dig. Du väljer själv.

Åtminstone till en början administreras finansieringen via staten. Frågan är om det i något skede kompletteras med en välfärdsområdesskatt, för att ge lite mer spelrum i de enskilda områdena. Ändå valfrihet via köptjänster? I vilken mån får vi en situation där vi ser en allt större skillnad mellan de som har råd att köpa service och de som inte har det?

En kort valkampanj till ett val som folk inte riktigt verkar förstå vikten av är inte bra. En bekant som kandiderade i den geografiska utkanten av det välfärdsområde han bor i ondgjorde sig över att det var svårt att få folk att bry sig. Själv bor jag mitt i. Skulle jag bo mer perifert skulle jag ha funderat ännu mer på det här valet än jag nu gjorde.

Tror folk att sjukvården, brandkåren och omsorgen om barn och äldre är något som sköter sig självt? Hoppas inte. Men att få dem att förstå att det har någon betydelse vilka som sitter i fullmäktige för ett välfärdsområde är svårt. Nästa utmaning blir att få allt att löpa. Stommen finns förstås sedan tidigare. Att omkring 200.000 personer bytte arbetsgivare visar att det inte var någon lite boll som har satts i rullning. Jag säger ”omkring”. Siffrorna varierade en hel del.

Redan att dessa siffror varierar så pass säger en del. Kan man inte veta mer exakt? Antar det kan handla om hur man räknar de som anställda på deltid liksom de som är anställda för en viss tid. Jag har inte kollat upp saken.

Vad mera? Då tanken är att tillgången på vård skall bli likvärdig i hela landet ”bestraffas” man i de områden där folk håller sig friska. Österbotten hör hit. Men lite synd att man inte får någon morot för att folk i området håller sig friska? Men den saken kan man se på från olika synvinklar.

Summa summarum så skedde väl inga stora överraskningar i valet 2022? Valdeltagandet var lågt och de partier som antogs bli störst i ett område kom också att bli det. Sannfinnarna och de gröna klarade sig sämre än de gjort på senare år. Men knappast var väl heller det någon större sensation? Eftersom det hela har berört centerns hjärtefrågor var det heller knappast någon överraskning att just det partiet klarade sig väl. Frågan är förstås hur det går i år.

Vilket valdeltagande blir det den här gången? Jag tror det blir lågt. Hoppas jag har fel. Kommer folk att blanda ihop röstsedlarna så att en hel del röster går till spillo? Jag var rädd för det. Men hoppas jag har fel. Där med. Det är roligt att ha fel ibland. Efter att ha förhandsröstat blev jag mindre orolig. Det som jag möttes av på biblioteket i Kyrkslätt hörde till det mer välorganiserade jag har varit med om.

Vid ett par tillfällen har jag varit inne på välfärdsområdesvalet (ti. 1/4 och lö 5/4). Får blir en text till. Nå, säg två då. I övermorgon kommer den sista. I sändags var jag och förhandsröstade. Numera tror jag inte det är så många som blandar ihop valen. Det hela var otroligt väl organiserat. Först röstade man i kommunalvalet. Då man lagt i röstsedeln började man om på nytt. Personerna vid bordet intill ombesörjde välfärdsområdesvalet. Jag hade varit rädd för att man skulle ge folk bägge röstsedlarna på en och samma gång. Men här hade någon tänkt efter ordentligt. Bra jobbat, valmyndigheterna!

Rent allmänt så sitter jag och förbannar jag min kalender. Skulle ha haft möjlighet att se Arsenal-Real Madrid live i London ikväll. Men se det gick inte att pussla ihop. Men tillbaka till valet.

Hur går tipsen i landet som helhet? Det är väl ingen sensation om SDP sopar rent på många håll den här gången. Folk har fått nog av nedskärningar. Vilket gynnar det största oppositionspartiet.

Tuffa utmaningar för de som väljs till välfärdsområdets fullmäktige. Ständiga sparkrav. Dessutom kanske kontinuiteten blir lidande om många av de gamla väljer att inte ställa upp – och  hel del andra blir utröstade? I så fall ökar risken för tjänstemannastyrning ytterligare. Viktigt att du röstar på någon som faktiskt har tid och intresse för det här.

En sak som debatterades senast det var val var att så många riksdagsledamöter ställde upp. Ändå var det dessa som folk röstade på. Det är dom man känner till. Var det någon som hade trott annat? Nu väljer många politiker att skippa ett val då det är två val samtidigt. Om inte annat så riskerar man framstå som en person som prompt ska tränga sig med överallt.

Ett annat mönster är att man gärna ger sin röst åt någon från hemorten. Så även nu senast – och så blir det i år. Samma ser man i ett kommunalval. En kandidat på landsorten får ofta de flesta av sina röster från den del av kommunen där man bor. Inget konstigt i det.

Jag har främst använt Österbotten som exempel. Men låt mig blicka utåt en bit. Nyland är så folkrikt att regionen är indelad i fyra delar. I Östra Nyland antogs SFP vara rätt starka, med samlingspartiet som främsta konkurrent. Så blev också fallet. Vidare har vi Vanda-Kervo, som bildar ett eget välfärdsområde. Samlingspartiet var störst strax före SDP. Anmärkningsvärt här är att valdeltagandet hamnade under 40 %. De två övriga är Västra Nyland (Esbo och västerut) och Mellersta Nyland (norr om huvudstadsregionen). Även här var samlingspartiet som väntat störst före SDP. Den relativt stora andelen svenskspråkiga gjorde att SFP kom trea i Västra Nyland. Men vi vågar väl tro att förändringar sker?

Helsingfors tillåts sköta saker på samma sätt som förr. Där bor ändå tillräckligt med folk. Inget välfärdsområde där, således. Betyder i klartext att helsingforsarna endast har en röstsedel att fylla i. Indelningen i Nyland intressant. Västra Nyland är speciellt då en så stor del av befolkningen bor längst österut, alltså i Esbo. Hur påverkar det här livet för de som bor borta i Hangö? Redan nu har välfärdsområdet snålat in rejält väst om Esbo. Kanske i Esbo med? Inte vet jag. Det kanske bara inte syn lika väl där?

Samlingspartiet blev som väntat störst även kring Åbo (Egentliga Finland) respektive Tammerfors (Birkaland). Samlingspartiet följdes av SDP. SDP hade senast ha sina starkaste fästen i sydöstra hörnet av landet (Kymmenedalen och Södra Karelen) samt där Björneborg utgör centralort (Satakunta). Mycket riktigt. Det lär förstärkas den här gången?

Bakgrunden till välfärdsreformen är att det föddes så många åren efter kriget. Nu är de gamla och skall tas om hand. Självfallet. Inte länge sedan som årgång 1948 var den största årskullen i landet. Av mer än 100.000 som föddes är de flesta vid liv och bosatta i landet.

Häromåret visade det sig att årgång 1963 numera är något fler. Men såväl de som finns kvar av ”de stora årsklasserna” som mina jämnåriga (1964) är klart fler än de som har fötts på senare år. En svår samhällsnöt att knäcka.

Very well. Om prick en vecka är det två val i Finland. Klart jag kunde skriva om den saken. Men se’n jag började blogga har söndagarna varit reserverade för kalla kriget. En epok där man fick en daglig påminnelse om att demokrati inte ska tas för givet. Kanske en delorsak till att åtta av tio röstade i riksdagsvalet för ett halvsekel sedan? Numera är det sju av tio som gör det. I lokalvalen är det knappt över hälften. Nog om den saken just nu. Jag är återkomma.

Den som följer med här märker att jag har snöat in på kalla kriget. Den utlösande orsaken är den kurs som jag håller för tillfället. Från idrottens värld hittar man anekdoter som man kan använda för att hålla de små liven vakna. Här finns mängder av exempel som belyser det kalla krigets logik. Mina exempel nedan är kanske inte de bästa – utan strängt taget de första jag kommer på.

”Blodbadet i Melbourne” är en klassiker. Ungern och Sovjet möttes i vattenpolo vid OS 1956. Sovjetiska styrkor hade invaderat Budapest och andra städer veckorna innan. Så det gick vilt till i bassängen.

Semifinalen i vattenpolo mellan Ungern och Sovjet vid OS 1956 är väl det mest kända exemplet. Matchen fick avbrytas på grund av allt blod i bassängen. Ungern ledde med tillräckligt många mål för att matchen kunde anses vara avgjord. Det här var i kölvattnet (pun intended!) av då det ungerska upproret slogs ner på hösten. Eftersom spelen hölls i australiensiska Melbourne var tidpunkten senare än normalt. Ofta beskrivs matchen som finalen. Det är så man minns det. Fullt möjligt att det var de två bästa lagen som möttes här. Ungern vann sedan finalen medan Sovjet tog brons.

Då ishockey-VM avgjordes 1969 var man tvungen att flytta tävlingarna från Prag till Stockholm. Sovjet vann. Men Tjeckoslovakiens spelare firades som hjältar; man slog Sovjet i bägge matcherna. Allt annat var sekundärt. Mitt tidigaste idrottsminne torde härstamma från då Tjeckoslovakien vann VM på hemmais tre år senare. Även en liten Claus förstod att det handlade om någonting mycket mer än bara ishockey. Jag hade väl tjuvlyssnat på de vuxna?

Att 1974 års upplaga av fotbolls-VM är det mest minnesvärda har måhända att göra med att jag var 10 år och tyckte det var det häftigaste jag varit med om. Det tyckte kanske DDR:s ledning också, sedan deras medborgare hade besegrat Väst-Tyskland. Detta i Väst-Tyskland. Det var den enda matchen som de blivande världsmästarna Väst-Tyskland förlorade.

På sociala medier förekommer svammel om att värdnationen skulle ha förlorat med flit för att få lättare program längre fram. Den som tror så vet föga om kalla kriget. Det här var nu de första exempel som kom upp i mitt inre. Men det finns hur många som helst. I ett större perspektiv är en av USA ledd bojkott mot OS i Moskva 1980 följt av östblockets bojkott mot OS i Los Angeles fyra år senare de mest uppmärksammade händelserna. Även länder som Väst-Tyskland, Norge, Kanada, Japan med flera deltog i bojkotten år 1980. Större delen av Öst-Europa uteblev 1984.

Vid ishockey-VM i Åbo år 1991 möttes Sovjet och Tyskland. Då ryssarna hade någon utvisad skanderade publiken ”Waffenbrüder, Waffenbrüder” då tyskarna ovanligt nog låg på i samband med spel i numerärt överläge. Inte helt smakfullt. Syftade på det tysk-fiska samarbetet under Fortsättningskriget. Kanske rentav den enda gången som Sovjet och Tyskland möttes i ishockey? Året innan hade Sovjet spöat upp Västtyskland – inte Tyskland. Året efter, 1992, existerade Sovjet inte längre. Vid EM i fotboll år 1992 var det OSS (Oberoende Staters Samvälde) som fyllde Sovjets plats. Danmark segrade. De hade fått den plats som blivit ledig sedan Jugoslavien rasat samman. Omvälvande tider vid övergången till 1990-talet.

Nu är jag på väg på teater. Jädra massa kultur här. Veckan innan såg jag KAJ. Men här och nu lite tankar om valet till välfärdsområdenas fullmäktige. Jag var inne på den saken också häromdagen. Närmare bestämt tisdag 1:a april, men det handlade inte om några fåniga skämt. Jag lär återkomma. Ärligt talat så handlar det om att jag bearbetat en längre text som jag skrev till en tidskrift för politik och förvaltning då det begav sig häromåret. Men det är ju inne med återvinning.

Blev vid flera tillfällen tillfrågad om hur många röster som behövdes för att bli invald. En jättesvår fråga. Det varierar från ställe till ställe och från ett parti till ett annat. Dessutom är det ännu svårare att sia om vilka röstetal som krävs i ett mindre parti. Om det finns två partier som får två eller tre invalda kan det se helt olika ut. I ”Parti X” kanske det finns många jämnstarka medan det i ”Parti Y” kan finnas en röstmagnet som är överlägsen. Då kan det räcka med rätt få röster för att bli tvåa eller trea i ”Parti Y”. I ”Parti X” kan det däremot krävas hel del röster. Sånt där kan te sig märkligt. Men det är egentligen logiskt. Det kan gälla mindre partier i vilket välfärdsområde som helst. Eller i en valkrets inför ett riksdagsval. Eller i en enskild kommun i ett kommunalval.

I en text som jag skrev före valet tog jag SFP i Österbotten som exempel. Om partiet får 50.000 röster i ett riksdagsval och vi tänker oss att valdeltagandet i ett välfärdsområdesval är tre femtedelar av vad det är i ett riksdagsval. Då landar man kanske på 30.000 röster? Har man 73 kandidater betyder det att dom i snitt har 400 röster vardera. Men här kunde antas finnas röstmagneter som gör att rösterna fördelar sig väldigt olika.

Om en dryg tredjedel av dessa blir invalda kunde siffran kanske landa på 400 för den som blir invald? Jag bara sköt från höften för att illustrera det hela. Jag kunde inte hålla mig för skratt då jag såg att den sist invalde hade 404 röster medan den som blev första suppleant hade 398. Borde jag lämna in Lotto? Nå, efter kontrollräkning visade det sig att den som hade 404 röster hamnade strax utanför.

Må vara att SFP klarade sig bättre än väntat och valdeltagandet på 54 % var det högsta i hela landet. Men i gengäld var röstfördelningen lite jämnare än jag trodde. Nu går dom nog bakåt. Partiet sitter i en utskälld regering plus att man har egen majoritet i välfärdsområdets fullmäktige. Men hur många röster som krävs för att bli invald vågar jag mig inte på.

Det var 43 % som sade sig vara säkra på att rösta. Min gissning var snarast att valdeltagandet skulle stanna ungefär där. Svårt att veta då vi inte haft såna här val förr. Det landade på 48 %. Inte bra. Men det kunde för all del ha varit värre. Men hur blir det månne den här gången? Jag är faktiskt riktigt nyfiken på det där.

Centern fick faktiskt 19 % totalt sett i hela landet. SDP var lite, lite större. Samlingspartiet var störst med 21,6 %. Sannfinnarna hade 11 %. Vänsterförbundet landade på 8, strax före de gröna. SFP hade 5 % och KD hade 4 %.

Notera här att Helsingfors (liksom Åland) inte har välfärdsområden. Därför är Centerns siffror något högre än de annars skulle vara. Centern får sina röster på landsbygden.

På senare tid har jag försökt sätta mig in i kommunalval och välfärdsområdesval. Närmare bestämt med fokus på Österbotten. Det här handlar kort och gott om att jag ska medverka i Vegas valvaka. Finlandssvensk radio, om någon undrar. Här då med fokus på just Österbotten. Välfärdsområdena kommenterar jag i flera andra bloggar. Här gäller det kommunerna.

Det handlar om 14 kommuner – och därmed också 14 olika verkligheter. I Kaskö bor 1.300 personer. Vasa å sin sida har visst strax över 70.000 invånare. Bägge är tvåspråkiga och präglas av mångpartisystem. Men bland de övriga finns en hel del där svenskan är totalt dominerande. I Korsnäs är andelen finskspråkiga 4 %. Antar det finns fler bosnier där än så? En bit över 80 % har svenska som modersmål. Men 13 % har något annat modersmål än landets två nationalspråk.

Vasa och St. Michel har ett frihetskors dinglande från sitt kommunvapen. De andra har det inte. Snygg halmkärve. Eller ”vase” som en kärve också kan kallas. Nästan som ”Vasa” då alltså. Själv försöker jag hålla lite koll på kommunalvalet i de kommuner som finns sisådär 12 mil norrut respektive söderut längs den österbottniska kusten. Rätt arbetsdrygt – men mycket intressant.

För att förklara något om geografin som ligger Vasa i stort sett i mitten längs den österbottniska kustremsan. Området sträcker sig sisådär 120 kilometer såväl norrut som söderut. Längst söderut hittar vi just lilla Kaskö samt Närpes och Kristinestad. Längst i norr har vi Karleby. Nyss nämnda Korsnäs ligger sisådär 50 km söder om Vasa.

Ska vi specifikt peka ut en ort där det kan bli intressant så har vi Jakobstad. En ort på omkring 20.000 invånare som ligger cirka 100 kilometer norr om Vasa. Här lär det vara en massa röster som flyter sedan Anna-Maja Henriksson valdes till Europaparlamentet. Som partiordförande för Svenska folkpartiet och sittande minister fick hon förra gången väldigt många röster – även från såna som normalt kanske inte röstar på hennes parti. Då det dessutom blev en intern brottningsmatch i SFP rörande stadsstyrelsens ordförande blev det en klar signal om ett maktvacuum här. Så Jakobstad blir helt klart intressant att följa.

Det som är speciellt den här gången är förstås att det handlar om två val på samma dag. De av er som bor i Sverige är vana vid att ha flera val samtidigt. Men hos er underlättas det av att man kan nöja sig med att välja parti. Här är det väljarna som gör upp rangordningen inom partierna.

Valsedlarna är i två olika färger. Dessutom börjar kandidaternas nummer från 2 och uppåt i kommunalvalet. I valet till välfärdsområdets fullmäktige handlar det om 2001 och uppåt. Allt för att undvika att folk blandar ihop de båda valen. Men det kommer dom att göra ändå. Så är det på Åland trots nära 60 års erfarenhet av två val samma dag. Dom har ju ett lite annat system där, nämligen.

I samband med en föreläsning nyligen var det några studenter som tog upp hur förvånade dom blivit då det gått upp för dem att det är många som inte ens vet att det är två val som ordnas. Jag har full förståelse för dem. För mina adepter alltså. Inte för de som har missat att vi har två val.

Very well … Det börjar dra ihop sig till kommunalval och välfärdsområdesval. Tänkte att jag lägger in fyra texter om om välfärdsområdesvalet här. Så sent som häromdagen förundrade sig åhörarna på min föreläsning över att de via nyheterna hade märkt att en hel del människor inte ens vet om att det handlar om två olika val på samma dag. Det kommer att gå lysande det här…

Finland profilerade sig länge som ”världens troligen mest kommunaliserade land vad gäller välfärdsfunktioner som vård, skola och omsorg”. Knappast en överdrift. I Sverige har det länge varit landstingen (kallas ”regioner”, numera) som skött sjukvården. I Norge är de flesta sjukhus statliga, om jag minns rätt. På de flesta andra håll är den offentliga sektorn inte så stor. Redan att de finländska kommunerna kan uppbära skatt är ganska unikt.

I Österbotten har SFP egen majoritet i välfärdsområdets fullmäktige. Man har 32 platser av 59 om jag minns rätt. Det här lär ändras? Inbesparingar är aldrig populära så det stora partiet lär bli lidande. Speciellt om man sitter i regeringen. För egen del tycker jag att medlemskommunerna kunde utse ledamöterna. Men det är helt enkelt inte förenligt med lagen eftersom pengarna kanaliseras via staten.

Nu är det andra bullar. Hälften av den kommunala verksamheten (liksom pengarna) hamnade på regional nivå från och med år 2023. Där är vi nu. Till skillnad från kommunerna hamnar välfärdsområdet att klara sig med de pengar man fått från statskassan. Det går inte ta lån eller sälja egendom. Man saknar den nödlösning som kommunerna hade.

En och en halv månad före det första valet till välfärdsområdenas fullmäktige fungerade jag som moderator för ett webinarium. Kändes främmande att presenteras som ”expert”. Det var jag då verkligen inte. Allt var så nytt Låt vara att jag följer med allt vad val heter.

Rent praktiskt tycker jag kommunerna kunde utse fullmäktige för välfärdsområdena. Vi har rätt många val ändå. Den saken faller tyvärr på juridiska grunder så länge pengarna kommer från staten.

Hur gick det då senast? Kommunförbundets forskningschef Marianne Pekola-Sjöblom hade i god tid före valet tagit fram siffror där hon visade på hur valet skulle sluta om man utgick från senaste kommunalvalet. Siffrorna visade sig hålla streck riktigt bra.

Trots att centern sedan en tid för en lite tynande tillvaro skulle man enligt detta bli störst i nio områden. Så var också fallet. För att förklara det enkelt så var Österbotten och Satakunta de två mest nordliga områden där centern inte var största parti.

I de mindre urbana områdena österut och norrut är centern starka. Det är ju också just centern som genomgående drivit frågan om någon form av regionfullmäktige. Ligger i deras intresse, helt enkelt. Inget illa ment i detta. Det är bara ett konstaterande. Stor del av kommunerna i glesbygden har fått allt svårare att upprätthålla servicen eftersom befolkningsstrukturen är så pass ofördelaktig. Alla områden har sina utmaningar. Men på en del håll är utmaningarna större än på andra.

I Päijänne-Tavastland väntades det bli knivskarpt mellan samlingspartiet och socialdemokraterna. Visade sig att SDP fick 24,7 % av rösterna mot ”endast” 24,5 % för samlingspartiet.

Vidare skulle samlingspartiet bli största parti i minst sex områden mot tre för SDP. SFP ansågs ha god chans att bli starkast i Östra Nyland och skulle helt säkert bli det i Österbotten. Med en stor andel svenskspråkiga och en situation där de finskspråkigas röster fördelar sig på många olika partier var det lätt att tro så. I Österbotten fick SFP egen majoritet. Det får dom inte den här gången.