Jag har alltid haft lite svårt att kalla mig teolog. Än idag har jag inte helt på klart varför jag valde att börja studera teologi, men någon sorts teolog blev det av mig. Jag hittade ganska snabbt en gemenskap i Åbo (dels eftersom teologin ju är känd för att locka en viss procent Borgåbor). På mitt andra studieår blev jag aktiv i TSF och det var bara början på all möjlig aktivitet. Jag tror jag nog egentligen höll på med annat mer än jag studerat, men utexaminerad blev man ändå. Det är svårt att välja ut något specifikt minne. Jag känner mig lyckligt lottad av att ha fått så mycket utav den tiden.

Gulisintagning anno 2013. Team RaittanTaittan tog hem vinsten!

Jag gillade att man genast lärde känna äldre studeranden, som skrattade åt oss i Mysis då vi stackars små gulisar var stressade inför första tenten på universitet, i kyrkohistoria. Det fanns på något vis hela tiden en trygghet, att ha människor som lite visade glimtar ur livet på TF liksom på akademin.

Även om det var och är fint, riktade jag mig utåt ganska fort. Jag hade många vänner som studerade någonting helt annat och det var inte helt ovanligt att jag på något vis blev en brygga mellan dessa två. Endera kom jag till Mysis och berättade om bravader som ägt rum i andra ändan av akademin, eller så var jag på en fest där jag (än en gång) fick förklara hur det här med teologi riktigt fungerar och varför jag nu som teolog kan sitta här på fest egentligen. Ibland kändes det ganska tungt, att snurra mellan två världar och kanske “argumentera” för sin existens i båda, men samtidigt är jag glad att jag gjorde det. Jag hoppas att jag kanske kunnat vara med och vidga fleras vyer i olika saker, även om det ibland varit ensamt. Mina egna vyer blev i alla fall vidgade. Framförallt var det fint att vid exempelvis årsfester vid sången O gamla klang och jubeltid vara den enda i en sal av över hundra personer som sjunger meningen om teologer. Visst existerade vi också! Men att alltid ha tryggheten att komma “hem” till Mysis igen.

Trygga Mysis, här den sista stunden från Reuterska Mysis (2015)

Min sociala personlighet förde mig till andra föreningar och olika studentrepresentantuppdrag, som utvecklade mina kunskaper ytterligare och som också formade mig något enormt. Ett speciellt tack riktar jag till Åbo Akademis Studentkår. Det var fint att verka där som en i ledet av andra teologer som tidigare valde att ge en insats för alla akademins studerandes bästa.

Min studietid kunde sägas ha avslutas abrupt då pandemin slog till våren 2020, men det var i samma tider som jag ansökte om mitt magistersbetyg, så för en som var så inne i studielivet gick jag inte miste om något då allt blev stillastående (mina sympatier till alla de vars studietid drabbats). Jag fick ut mer än jag önskat av studietiden, på bästa möjliga sätt. Dock att hämta ut sitt examensbetyg på Kuppis Citymarket var inte direkt den festliga stämningen jag önskade som avslut, men man får väl se det som det sura bäret på en nästan för söt kaka.  Tack teologin.

Examensbetyg uthämtat från Kuppis Citymarket

Ina Laakso

Studerade 2013-2020

Ungdomlig entusiasm och vilja att påverka kan ibland kollidera med äldres erfarenhet. Så skedde även för mig då jag i egenskap av studentrepresentant i fakultetsrådet vid ett tillfälle tog ut svängarna lite väl mycket och yttrade mig obetänksamt.

Det torde ha varit i slutskedet av studierna år 1984 då fakultetsrådet behandlade ett ärende. Jag har glömt vad det handlade om men vi förde i rådet en lång diskussion och alla var eniga utom lektorn Kalle Sandelin som ivrigt förfäktade en helt diametral åsikt. Diskussionen ledde ingenvart, men Kalle höll fast vid sin ståndpunkt som han absolut ville driva igenom.

I det skedet bad jag om ordet och påpekade att det är dags att fatta beslut och att vi inte i det oändliga kan lyssna till lektor Sandelins försök att få oss andra att ändra ståndpunkt. Sedan tillade jag – mycket obetänksamt – att Sandelins agerande påminner om något slags minoritetsterrorism då han så envetet försökte driva igenom sin egen ståndpunkt trots att alla andra var av annan åsikt.

Mitt ordval var inte det mest lämpliga och den gode Kalle flög bokstavligen i taket och krävde att få antecknat till protokollet att studerande Ekstrand kallade honom minoritetsterrorist.

Vid det här laget började en viss olustkänsla sprida sig i magtrakten. Samtidigt såg jag att professorn i kyrkohistoria, Bill Widén småleende bad om ordet och sade: ”Om Sandelin önskar få detta antecknat till protokollet så vill jag också få antecknat till protokollet att det är 24 grader varmt på Mallorca i dag.”

Bill Widén var som tidigare rektor för Åbo Akademi insatt i mötesjuridiken, och ville med sitt uttalande påpeka för Sandelin att man inte kan anteckna vad som helst till protokollet, utan endast sådant som har med sakinnehållet i det aktuella ärendet att skaffa.

Vid det här laget hade dock Sandelin fått nog av både mitt mindre lyckade ordval och professor Widéns ironiska kommentar. Han reste sig resolut och meddelade att han p.g.a. ett hastigt påkommet illamående önskade avlägsna sig från mötet.

Historien fick dock ett lyckligt slut. Jag gick efter mötets slut till Sandelins arbetsrum och bad honom om ursäkt för mitt ordval. Sandelin – som var känd för sin impulsivitet – hade också vid det här laget lugnat sig lite så vi drog ett streck över hela ”minoritetsterrorismen”.

Vi förblev goda vänner och även kolleger under några år och jag hade också förmånen att besöka Kalle och hans fru Ringa i deras pensionärsbostad i Ekenäs. Slutet gott, allting gott! Och frid över Karl-Gustav Sandelins minne!

Teologie doktor Tor Krook var kyrkoherde i Karleby under min barn- och ungdomstid. För honom stod det klart att jag efter studenten 1960 skulle börja studera teologi, men inte i Åbo som enligt honom var en fara för en levande tro. Det blev Helsingfors och teologhemmet Claustrum Theologicum, där han på eget initiativ reserverat plats för mig.

Våren 1961 beslöt min gode vän Karl-Johan Hansson och jag att flytta till fakulteten i Åbo och teologhemmet i Annexet. Nu blev vi 14 på årskursen i stället för 220 i H:fors. Och visst blev kontakten en annan. Vi hade goda lärare och professorer och diskuterade inte bara studerande emellan utan ställde också kritiska frågor till lärarna. Under till exempel Helge Nymans seminarier i praktisk teologi försvarade vi väckelsekristna vår pietistiska trosuppfattning mot Nymans mera objektiva tolkning så intensivt att han uppbragt lämnade rummet. Studentikosa och humoristiska inslag av olika slag hörde givetvis till studielivet. Kristliga studentföreningens valborgsmässosamlingar drog mycket folk och föreningens tidning Urim och Tummim lockade till många skratt.

Den personliga kontakten med till exempel professor Hilding Pleijel blev av stor betydelse för mig. På min fråga om jag kunde skriva min avhandling pro gradu om Åkerblomrörelsen svarade han med en motfråga: Kan det bli en doktorsavhandling? Det vet jag inte, löd svaret. Kom tillbaka när du vet så tar vi ställning till det. Efter att ha fördjupat mig i ämnet kom jag till att det var möjligt och fick välja det. Rörelsen kom överraskande att engagera mig hela livet på grund av det stora allmänna intresset och ledde förutom till doktorsavhandlingen också till en biografi, filmer och teaterpjäser. Pleijels bedömning av mina förutsättningar för vidare studier blev avgörande för mig. Jag har försökt minnas att det spelar en roll hur professorer och lärare uppmuntrar och vägleder sina studerande.

Efter studietiden och några år som skolpräst och folkhögskolerektor kom jag tillbaka till akademin, först som lektor vid pedagogiska fakulteten och senare som tillförordnad professor i kyrkohistoria 1975 -1983. Bill Widén hade skaffat en då modern halvautomatisk skrivmaskin som vi försökte använda. Den hade ett mindre minne. När man skrev ett högtidligt brev till någon kollega avbröts plötsligt skrivandet av att ”maskinen” oväntat började spotta ut en helt annan text ur minnet. Den var så osäker, att den fick ”vila” under min professorstid. Datorerna har varit av annan kaliber även om också de kan spela spratt.

Under perioden som professor satsade jag mest på att få kompetens för en professur i praktisk teologi, eftersom den var den första som blev ledig vid fakulteten Den sökte jag också och fick fastän jag kunde tillträda tjänsten först 1991 efter åtta överraskande år i politiken. När jag som nytillträdd professor blev intervjuad av Åbo Underrättelser förklarade jag bestämt att jag skulle jag sköta den ända till min pensionering. Så blev det inte. När man inom akademin planerade att sammanslå teologiska och humanistiska fakulteterna 1997 såg jag mig tvungen att försöka rädda fakulteten genom att ställa upp i rektorsvalet. När jag blev vald fick andra ta över professuren till min pensionering 2005. Senare har sammanslagningen förverkligats på gott och ont.

TF:s 75-årsfest med tal av dekanus Ingvar Dahlbacka och med rektor Gustav Björkstrand och biskop Erik Vikström som hedersgäster.

Kraven på resultat för både studerande och fakulteter gjorde att man vid millennieskiftet måste se över de administrativa strukturerna vid akademin. För teologiska fakulteten innebar det inte bara att man måste avstå från sin fakultetsstatus utan också förlorade två av sina sex professurer. Tack vare sedan decennier tillbaka bortglömda donerade medel till teologisk utbildning kunde vi genom kraftfulla insatser rädda inte bara en del tjänster utan också effektivera forskarutbildningen och forskningen genom grundandet av Polininstitutet. Institutet har avsevärt breddat studerande- och forskarunderlaget.

Efter min andra pensionering år 2009 har jag intensivt och med glädje fortsatt min forskning och skrivit mer än jag gjorde under mina aktiva år som lärare och professor. Det har Åbo Akademi och teologin erbjudit utmärkta tillfällen till. En gång forskare – alltid forskare.

Sandra och Alexander Nykvist

För oss har teologin präglats lite extra mycket av alla temakurser och framförallt studieresor. Man fick egentligen endast åka på en resa, men tog chansen att åka på så många resor som möjligt när inte andra tog chansen. Sandra åkte först till Israel 2016 med temat “det heliga landet” och sedan 2017 till Wittenberg och reformationen. 2018 var vi sedan båda till London för att fördjupa oss i teologiska perspektiv på religionsmöten och dialog och 2019 bar vägarna till Israel med temat teologiska perspektiv på krig och fred (det var under denna resa ett kärlekens frö såddes). Slutligen åkte vi 2022 till Rom för att få en inblick i tidig kristendom.

Låtom oss fokusera på krig och fred. Eller krig och kärlek. 😉 Det var spända och nervösa miner på Sjöskog flygplats. Vi råkade sitta bredvid varandra i flyget och diskuterade om vad vi ser fram emot under resan. Föga anade vi att vi egentligen skulle se fram emot något annat. När vi så reste runt i det heliga landet råkade det sig så gott som alla resor att någondera av oss var den sista att stiga på fordonet i fråga och det fanns bara en ledig plats kvar: nämligen bredvid den andra. Detta var inget vi planerade utan något som bara råkade hända. Efter över halva resan började Alexander notera att det ofta var vi som satt bredvid varandra och konstaterade att det var smått konstigt, men snarare var frågan varför alla andra satt sig som de gjorde.

Efter resan diskuterade vi ofta men under studierna var vi båda irriterade på att alla studieutrymmen var ockuperade av präpelkajsor. Vi märkte då att det alltid var tyst i Tryckis i personalens kafferum så vi började studera där tillsammans eftersom det var enda stället som var lugnt och tyst.

Det tog många månader och sedan var det något som klickade och vi tog en kaffe för att prata igenom allt. Vi beslöt då att bli ett par från och med nästa dag dvs 29.2 eftersom det var skottårsdagen.

När vi blickar tillbaka på resorna är det värt att nämna att jag i London frågade resegruppen om någon ville testa en bar nära övernattningen och ingen svarade…. Förutom Sandra som tänkte “why not”. Var detta kanske hur allt egentligen började eller bara ett sammanträffande? Only God knows but He won’t say.

I Rom tog vi också tillfället i akt och hade några unika upplevelser tillsammans även om vi nog hade diskuterat i förväg att spendera största delen av tiden med gruppen och fokusera på att snappa upp så mycket som möjligt. Exempel på dessa var en vinkällare vi “snubblade in i” och en dejt på en rooftop restaurang. Under resan var det dock ganska många som gärna hakade på vart vi for eftersom de visste att det fanns antingen bra mat eller gelato på vägen och vi uppskattade sällskapet och delade gärna dessa upplevelser.

Under alla resor har vi lärt oss otroligt mycket och det finns massvis med berättelser. Det är bara att fråga så berättar vi gärna om när Sandra blev förhörd av Israelitiska armén, när Pekka glömde bort att han behövde ha en sovplats i Palestina eller Alexanders alla kulinariska upplevelser.

Vi uppmuntrar alla teologer att delta i temakurserna och framförallt resorna. De är verkligen once in a lifetime moments och det skapar både minnen och relationer för livet! Dessutom får man hands on kunskap. Vi har båda konstaterat att dessa kurser har lärt oss mest om både teologi men också om att vara en teolog.

Det finns endast en fråga alla dessa temakurser har lämnat obesvarad och den frågan har också vuxit för varje resa vi gjort: Vad sysslar Pekka med på sina promenader? (och när får man nästa gång gå på toaletten som bonusfråga).

Sandra Nykvist anno 2015

Alexander Nykvist anno 2017

(Redaktionens påpekande: Fyra dagar före publicering av detta inlägg, inledde Alexander sitt arbete som studierådgivare vid fakulteten med ansvar för teologerna. Vi önskar honom välkommen i huset. Igen.)

”Jaha, är det kärleken som har fört dig till Finland?”

”Nej jag fick pengar.”

”?”

Och det är sant.

Nåja.

Det är naturligen inte pengarna som har fört mig till Finland.

Utan min nyfikenhet, intresse för språk, och, som med nästan allt i livet, en stor dos slump. (Eller borde man säga ’ledning’ som teolog?).

En slaskig januarimorgon 1991 anlände jag till Åbo hamn.

Det var inte min första resa till Finland. Året innan hade jag hälsat på bl a Peter Lüttge som då hade fått samma stipendium ur Johanna och Otto Beltzners fond som nu gjorde min vistelse möjlig.

Anländer man en slaskig januarimorgon kan det mesta bara bli bättre. Vädret åtminstone. Och det blev bra.

Jag hade då kommit från Tübingen där årskurserna i teologi var större än hela teologiska fakulteten. Det var en stor och för det mesta trevlig skillnad. Småskaligheten. Närheten. Fast det var i början svårt att ’dua’ alla, professorerna inkluderat. Ganska snabbt trivdes jag som fisken i ankdammen. Det enda som jag kanske saknade var vilda teologiska debatter. Och i mars: våren.

När halva stipendieåret var förbi hade jag också fått veta att det söktes präster till Borgå stift. I min hemkyrka i Württemberg fanns däremot alltför många teologer. Beslutet att försöka stanna och avsluta studierna i Åbo och få jobb var lätt. Andra kryddor och hållhakar kom sen senare med i bilden: fru, familj och så vidare.

Det var inte helt okomplicerat att överföra mina prestationer från studierna i Tyskland till finska studieveckor. Systemen var (åtminstone då) ganska olika. Så det blev att ta om en del, men det störde mig egentligen inte. Jag studerar ju gärna och har egentligen inte heller slutat med det, fast jag fick examen och inte mera är inskriven i ÅA.

Men ÅA och Åbo är nog inskrivna i mitt liv, minne och hjärta.

Claus Terlingen jobbar som omsorgspräst i kyrkans central för det svenska arbetet.

När läsåret 1971–1972 inleddes var jag en av närmare trettio gulnäbbar. Auditoriet i Blå huset, Annexet,  blev ganska fullsatt, men följande läsår var vi inte alls lika många längre. Jag ska ge glimtar av vad jag kommer ihåg av de fyra lärare i exegetik vi hade att göra med första läsåret, då GT:s och NT:s exegetik stod på programmet.

Den första som föreläste för oss var lektorn i GT:s exegetik Karl-Johan Illman. Framför allt minns jag honom som den mycket vänliga och tjänstvilliga läraren i grundkursen i hebreiska. Vi hade inte kunnat få en bättre person som första lärare i TF. Hade man problem som man inte visste någon råd med gick man bara upp till lektorsrummet på andra våningen i Annexet. Hjälp fick man garanterat. Lärobok i hebreiska var Helmer Ringgrens Hebreisk nybörjarbok, och Illman gick också igenom några texter ur Biblia Hebraica, bland dem Jesaja 9. Men det dög aldrig att kunna formuleringarna i 1917 års svenska kyrkobibel, studenten skulle veta vad det stod i den hebreiska texten. Jag minns inte att Illman skulle ha tappat tålamodet, ibland såg han bara gladare ut än annars.

Den andra läraren i GT:s exegetik var professor Bertil Albrektson, även han en vänlig man. Han kom från Sverige, som många andra lärare i TF under de första decennierna. På min tid hade titeln professor en höghet över sig som gjorde att vi som kom från landet inte gjorde oss ärenden till en så högt uppsatt person om det inte var nödvändigt. Jag minns Albrektson som en intressant föreläsare. De böcker som skulle tenteras föreläste han över och vi tentade för honom. Den personliga studieboken var i högsta grad analog på den tiden. Lärarna skrev i den när en kurs var ”absolverad”. Grundkursnivån var ”approbatur”, och 18.12.1971 hade jag absolverat approbatur i gammaltestamentlig exegetik, vilket signerades med Albrektsons snygga namnteckning.

Efter julferierna började NT:s exegetik med grundkursen i grekiska. Läroboken var Jerker Blomqvists Lärobok i grekiska för teologiska studier. Lärare var lektor Jukka Thurén, som medan han gick in i auditoriet utropade ”blod, svett och tårar”. Det var det som enligt lektorn krävdes innan approbatur i nytestamentlig exegetik var absolverat. Många har genom åren suckat över grekiskan. Visst var det jobbigt, men jag tyckte det var så intressant att jag skrev en gradu i ämnet. Jag kommer ihåg Thurén som en krävande, men bra lärare.

Professor i ämnet var en annan vänlig man från Sverige, Gösta Lindeskog, som vi nog tyckte var lite ålderstigen. Han var född 1904. Men han kunde vara hård mot dem som sköt upp grundkurstentamina tills de var nästan klara med studierna. Det var muntlig tentamen som gällde för Lindeskog på de högre nivåerna i studierna, och flickor skulle inte uppträda i långbyxor då. Jag hade en tentklänning som jag använde när jag 1974 gick på tenter till professorn på Svartmunkegränd. Det gick bra alla gånger. Kanske det var tack vare klänningen? Gradun skrev jag klart 1975 med Thurén, som då hade avancerat till professor. Också han tog emot hemma på Saramäkivägen vid behov. En gång när gick jag dit strejkade värmepannan och det luktade brännolja i hela huset. Professorn kom från pannrummet, var oljig om händerna och klädd i oljefläckig sportdräkt, men utmärkt handledning fick jag!

Mina första år vid Teologiska fakulteten

Uppfylld av de största förväntningar och med sanktion från övre makter inledde jag hösten 1962 mina studier vid Teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Att få studera den Heliga skrifts ursprungliga språk och innehåll var mycket stort för mig och något som knappast något annat kunde mäta sig med.

Vi var en relativt stor grupp som började studierna – hela 12 stycken. Som jag minns är de följande: Gunnar Weckström, Siv Staffans (Illman), Tarja Gyldén (Palin), Jan-Erik Sundström, Liisa Liukas (Nieminen), Eero Manninen, Paavo Loukonen, Lars Schmidt, Birgitta Lundqvist, Gun Pettersson (Lundell), Tore Ahlbäck och Nils G. Holm.

Siv Staffans (Illman) och Nils G. Holm i hebreiska studier.

Omedelbart fick vi börja studera hebreiska. Lärare var Gottfrid Gräsbäck. Vi använde ett kompendium som Helmer Ringgren sammanställt. Detta lärde jag mig helt utantill. Jag var mycket förtjust i språket. Samtidigt började vi studierna i klassisk grekiska för Sven-August Blomgren. Också det språket fascinerade mig. Jag hade fått bra skolning i grammatik vid Ålands Lyceum så det var inga svårigheter att ta till sig grekiskan. Efter att ha konsulterat Blomgren läste jag in latingrunderna hemma en sommar och tenterade dem sedan för honom så jag fick pro exercitio i latin. Studerade parallellt vid Humanistiska fakulteten med musik som huvudämne.

För att få högsta betyg i hebreiska gällde det att satsa ordentligt. Minns att vi var några studerande som i vackraste maj satt med nerdragna gardiner i fakulteten nattetid och studerade hebreiska. Gottfrid Gräsbeck var fordrande fastän hans pedagogik var lite si som så.

Men det var inte bara språkstudier. Vi hörde också den nytillträdde Helmer Ringgren i Donnerska professuren föreläsa om världens religioner. Andra året deltog jag i seminariearbete för Rafael Gyllenberg om gammaltestamentliga spörsmål. Minns att jag skrev en uppsats om Israel i Egypten. Det var stort att få studera för Gyllenberg som hade renommé som verkligt kunnig exeget. Eftersom det var hans sista seminariegrupp bjöd han oss hem på middag, vilket uppfattades som väldigt stort. Efter honom fick vi Bertil Albrektson som professor. Också en betydande exeget som senare ledde översättningen av Gamla testamentet till svenska i Sverige. I Nya testamentet fick vi Gösta Lindeskog från Uppsala som professor. Han var vänsällheten själv och hjälpte många privat över gränsen till godkänt i grekiskan och Nya Testamentet.

Redan andra året deltog jag i seminarierna i kyrkohistoria. Från Lund kom Hilding Pleijel som professor till oss. Han var en fordrande lärare som lärde oss källkritik. Det var inte likgiltigt hur man värderade olika källor rörande ett visst fenomen. Det skulle helst vara primärkällor som man byggde sin beskrivning på. Eftersom seminariet var det sista han ledde i Åbo bjöd han alla deltagarna på en stor middag på hotell Societetshuset där han hade för vana att bo. Minns att han tänkt ut vad som skulle avhandlas under de olika rätterna och den ordningen fick inte rubbas.

När Erik Ewalds kom på besök och föreläste psykologi slogs ofta kursschemat för andra ämnen sönder för alla ville höra honom. Där lades grunden för mitt intresse för religionspsykologi. Professorer som betytt mycket för mig var också Helge Nyman (praktisk teologi), Gotthard Nygren (systematisk teologi) och Bill Widén (kyrkohistoria). Den sistnämnde uppmanade mig att skriva om pingströrelsen vilket så småningom resulterade i att jag disputerade i Uppsala om tungotalet. Tjänstgjorde ett år också som någon sorts assistent i kyrkohistoria.

Det går inte att förbigå betydelsen av Teologhemmet. Det var inrymt i Annexet vid fakulteten, alltså träbyggnaden. Där bodde sex manliga studerande. Jag bodde där andra och tredje året, först med Gunnar Weckström och sen med Tore Ahlbäck. Vi hade “allrum” där, vilket gjorde att många tittade in. Det var nästan helt omöjligt att läsa i huset. Jag gick över till stora biblioteket och fick en stol i B-läsesalen, vid samma bord som John Vikström skrev sin doktorsavhadling.

Karl-Johan Hansson (Jocke) och Nils G. Holm på väg in till Teologhemmet. Man bar hatt den tiden.

Kvällste på Teologhemmet. Frän vänster Nils G. Holm, Karl-Gustav Sandelin och Gustav Björkstrand.

Till aktiviteterna kring Teologhemmet hörde också KSÅA (Kristliga studentföreningen vid Åbo Akademi). Den var mycket aktiv dessa år och kunde samla upp till 200 personer vid jul- och vappfesterna. Vi hade egen kör och orkester samt KSÅA-kvartetten som specialiserade sig på Negro spirituals. Kvartetten reste mycket omkring i hela Svenskfinland och spelade in bl.a. två EP-skivor och hade många framträdanden i TV och radio. I min ägo har jag en bok där jag antecknat kvartettens alla förehavanden.

KSÅA-kvartetten: Karl-Johan (Jocke) Hansson. Lars-Erik Björkstrand, Nils G. Holm och Gösta Helander.

Vi gjorde också en Vappkrönika till vårfesten 1964. Vi berättade där hur vi skojat med Gustav Björkstrand om att vi hade riksdagsmannen Albin Wickman på besök och att han inte fick störas för han låg och sov. Organisten Sune Carlsson som hade sångstund i allrummet intill fick dra ner på ljudet ordentligt tills Jocke Hansson vid middagstid med hög röst ropade “vakna” och William Mwakagali, studerande från Tanzania, helt sonika avlivade Wickman genom att rycka åt sig sin skinnmössa som hade format Albins huvud i sängen. Wickman var en viktig informant för Björkstrand som skrev om Maria Åkerblom och rörelsen kring henne.

Hösten 1964 firade Teologiska fakulteten 40-årsjubileum med promotion och hedersdoktorer. En liten kör hade sammanställts och under ledning av Gottfrid Gräsbeck och med Marita Michaelsen (Holm), Helena Borotinskij (Nygren), Viking Smeds och Seppo Ruohonen som solister. Vi framförde Johann Sebastian Bachs kantat Wir danken Dir, Gott. Jubileumsmiddagen hölls på slottet.

Middag på Åbo slott i samband med fakultetens 40-årsjubileum. Till höger Nils G. Holm med Tarja Gyldén (Palin). Mittemot oss sitter Yrjö Simojoki och Karin von Pfaler.

Från 1969 sju år framåt var jag lärare i liturgisk sång vid fakulteten. Till uppgifterna hörde att vara med om och instruera vid övningsgudstjänsterna i Skarpskyttekapellet.

Jag trivdes bra vid fakulteten. Mycket mer skulle kunna berättas bl.a. om den kritikvåg som studenterna satte in mot studierna i slutet av 1960-talet. Man tyckte bl.a. att studierna var gammaldags och tungrodda. Flera reformarbeten har efter det satts in, så studierna ser annorlunda ut idag jämfört med vad vi hade vid mitten av 1960-talet.

Samuel Erikson (årskurs 2014) utanför Teologicum.

Omnia vincit amor – om hur en ung teologistuderande lät sig snärjas av en kvinna

För snart tio år sedan inledde jag studier i teologi vid Åbo Akademi. Det var ett nytt livsskede som började, och med stor förväntan flyttade jag till Åbo. Fastän jag hade både militärtjänstgöring och en yrkesexamen i bagaget kändes det ändå som att jag nu skulle bli vuxen.

Jag satte ribban högt. Åren i Åbo skulle räknas. Jag hade under flera månaders tid skrivit ner en lång lista med sådant jag önskade av åren i Åbo. Av den långa listan förverkligades egentligen bara två vanor; och båda tog slut när jag efter ett år träffade kvinnan i mitt liv.

Varje vardagsmorgon steg jag upp kl. 05:30 och studerade grekiska. Under dygnets två första vakna timmar slet jag mitt (vid den tiden ännu rätt så svallande) hår för att pränta ord och aorister. Framgångarna var väl måttliga, men det ska sägas att det inte var alldeles enkelt att lära sig ett antikt språk genom en nätkurs. Inte sällan vaknade jag samtidigt som min rumskompis hade sett färdigt på nattens NHL-matcher och gick för att sova. Jag hälsade ”god morgon”, han hälsade ”god natt”.

Den andra vanan avslutade dagen. Varje kväll kl. 22:00 sjöng jag en vers av Vårt land, och gick sedan till sängs. Pretentiöst nog kallade jag detta för aftontapto, men kände ändå en djup tillfredställelse i detta invanda mönster. Idag sjunger jag alla elva verser av vårt land närhelst det behövs. (Vilket är ganska sällan.)

Jag trivdes med mitt studieliv och kände mig som en ansvarstagande vuxen. Sedan inträffade något som kom att förändra mig för alltid – jag blev förälskad.

Förfallet skedde sakta men säkert. Det började med ett par oskyldiga sms och e-postmeddelanden i april. Mot slutet av maj chattade vi halva nätterna. Någonstans däremellan dog mina rutiner, både vad morgongrekiskan och aftontaptot beträffade. Och nu kunde jag säga ”god natt” till min rumskompis.

Ungefär tre år efter att romansen började hade vi gift oss och påbörjat vårt gemensamma liv i Vörå. Jag hade avlagt teologie magistersexamen, blivit prästvigd och lärt mig en hel del grekiska på kuppen. Kärleken övervinner allt, ibland också goda rutiner. Men jag är tacksam både till min hustru, och till de där rutinerna. Numera konkurrerar de inte.

Grekiskan har fortsättningsvis en plats i mitt liv och mitt arbete. I predikoförberedelser försöker jag att så ofta som möjligt ge grekiskan uppmärksamhet, även om det numera blir under mer anständiga tider av dygnet, och inte fullt lika målmedvetet som förut. Och vikten av att ge dagen ett tydligt slut ger jag både mig själv och våra barn med gemensam aftonbön, i en tid då skärmar och telefoner äter upp allt mer av mångas nattimmar.

Och vem vet, kanske kommer det en dag då någon ber mig recitera vårt lands nationalsång? Då ska jag stolt säga, att den lärde jag mig när jag studerade vid Åbo Akademi.

Samuel Erikson är kyrkoherde i Vörå församling.

Laura Maria Latikka (född Raitis) inledde sina studier vid ÅA hösten1989. I dag jobbar hon som kyrkoherde vid S:t Marie församling i Åbo.

Teologiestuderanden Laura Maria Raitis (t.v.) och Minna Luukko (sedermera Näsman) under julen 1993.

Under min studietid var epost något nytt. Vi fick epostadresser och lärde oss skriva och motta epost. I början gick vi in på biblioteket eller andra ÅA-lokaler, hittade en ledig dator och försökte komma ihåg hurdana remsor av bokstäver man skulle skriva för att logga in och använda eposten. Det var ju före Windows. Fick man reda på olika knep så blev det lättare. Man behövde till exempel inte alltid komma ihåg adressen man skrev till, utan det fanns en ”reply”-funktion.

Senare kunde man med hjälp av modem komma till nätet hemifrån. Trots det tror jag inte att vi under min studietid använde internet för att studera. För tenterna läste vi böcker och A4-kopior som lärarna delade ut. För gradun läste jag endast tryckta källor, inga på nätet. Senare, någon gång mellan 1997 och 2000 när jag hade mitt första fulltidsjobb som teolog, frågade min vän som var läkare: ”Använder du internet?” Frågan var inte så konstig då som den nu låter.

Mycket har ändrats sedan 90-talet. En del samtalsämnen har inte. Termerna kan ha bytts ut men temana finns kvar. Det är närmare 30 år sedan jag inom ämnet teologisk etik skrev en proseminarieuppsats om transsexualitet. Det ordet använde man då. Uppsatsen handlade om hur man ska förhålla sig till att någon byter kön.

Mitt andra studieår och hälften av det tredje var jag på utbyte vid Aarhus Universitet. På sommaren måste jag ändå tentera i Åbo för att få studieveckor (dåvarande studiepoäng). Jag kom tillbaka till Åbo i början av 1992.

Att komma tillbaka är oftast svårare än att flytta till ett främmande land. Så var det också för mig, både när jag återvände från Danmark och senare från Nepal och Indien. Sammanlagt var jag borta från Åbo hela två år under de sju år jag studerade.

I ett brev daterat den 1.12.1992 skrev jag om svårigheten med att anpassa mig igen och hur det löste sig. Nyligen skickade min holländska vän brevet tillbaka till mig. I brevet berättade jag om en diskussionsgrupp som jag och några andra teologistuderanden grundat. De flesta som var med hade varit på utbyte utomlands. ”Vi hade förstås olika förväntningar när vi började, men nu har verksamheten hittat sin form. Vi samlas varannan vecka. Förra gången var vi på teater, men annars brukar vi komma hem till någon och äta först. Måltidsgemenskapen har ju också varit en sak som jag saknat. Det är ovanligt här att äta middag tillsammans, jämfört med både Holland och Danmark, och du vet själv hur viktigt det ändå är.”

Mat var jag intresserad av redan under mitt första år. Var det luncherna på Gadolinia jag skrev om i ett av mina brev? Nej, utan en teologisk innovation jag senare totalt glömt bort. En natt ganska sent hade jag deltagit i ett samtal om en fem rätters nattvard, i vilken varje rätt representerade en av nattvardens fem betydelser. Vid tiden för brevskrivandet kom jag tyvärr inte längre ihåg vilka de fem rätterna var. Den som har kreativitet och mod får gärna utveckla idén vidare och ta den i bruk.

Några angenäma minnen från Åbo och Lund

Leif Erikson

Promotionståget 1988 på väg mot Domkyrkan. Författaren till höger i det andra ledet.

Under mina teologistudier vid TF i Åbo 1972-75 var Gotthard Nygren professor i systematisk teologi. När jag skrev min licentiatavhandling var han min handledare. När jag sedan skulle ta itu med min doktorsavhandling styrde jag mina steg till professorns bostad i Åbo en vacker vårkväll. Vi satte oss i varsin stol på balkongen och han tände sin Havanna-cigarr som spred en behaglig doft som blandades med de nästan lika gott doftande syrenerna. Under den närmaste halvtimmen lyssnade jag uppmärksamt till när min professor gav mig riktlinjer för mitt avhandlingsarbete. Efter tio års bekantskap förstod jag hans skånska rätt väl. Senare skulle det visa sig att hans planer var realistiska och genomförbara. Då om inte förr insåg jag att Gotthard var utrustad med ett ovanligt väl städat hjärnkontor.

Efter sin pensionering flyttade Gotthard till Lund och bosatte sig i det hus där han hade vuxit upp. Hans far Anders Nygren hade varit professor i systematisk teologi i Lund och därefter biskop i Lunds stift. Gotthard hade år 1956 disputerat på en avhandling om Augustinus predestinationslära. Efter att ha arbetat några år enligt Gotthards riktlinjer besökte jag i maj 1984 Lund och deltog i professor Bengt Hägglunds högre seminarium. Jag hade då kommit en bit på väg, men var nog lite nervös inför seminariet. Min opponent var doktorand Christian Braw och han hade en hel del kritiska synpunkter på mitt opus. När seminariet gick mot sitt slut väntade jag att Gotthard skulle komma till min hjälp och försvara min text, men han sa inte ett ord.

När vi efter seminariet kom till Gotthards hem där jag logerade, satte vi oss bekvämt i varsin länstol i hans arbetsrum. Rummets väggar var fyllda med böcker från golv till tak. De flesta böckerna var hans fars böcker. I det rummet skrev Anders på 1930-talet sitt klassiska verk ”Eros och agape”. Jag kunde höra historiens vingslag. Gotthard märkte nog att jag var en aning nedstämd, så det första han sa var: ”Nu skall vi dricka varsitt glas gott danskt vin”. När vi hade tömt glasen höll han sedan en halv timmes monolog där han försvarade min text. Det behöver knappast nämnas att jag blev på gott humör efter det. När det blev sängdags visade Gotthard mig till sängkammaren uppe på vinden där jag skulle sova. Så sa han: ”Du skall sova i min far Anders säng.” Jag blev omtumlad, men sov ovanligt gott den natten. När jag har kompletterat mitt CV har jag någon gång – kanske mest på skoj – slagits av tanken att jag bland mina meriter kanske borde nämna att jag har sovit en natt i den store teologen Anders Nygrens säng i Lund.

När vi skildes och tog farväl av varandra på järnvägsstationen sa Gotthard att han gärna skulle komma till min disputation i Åbo men att hans hälsa inte medgav det. Och så sa han med vemod i rösten: ”Ja, Leif du är den siste.” Med det menade han att jag var den tionde och sista doktoranden som han handledde fram till disputationen. Johannes Rinne och John Vikström var de två första och de disputerade i maj 1966 med tio dagars mellanrum. Jag var den siste – tjugo år senare.

Om det var någon jag saknade vid disputationen den 25 oktober 1986 och den efterföljande middagen så var det nog Gotthard Nygren.